Vi som gick i simskola på femtiotalet uppskattade det inte alltid. Simokunniga i min klass måste (som straff?) ett antal måndagar direkt efter skolans slut åka tunnelbana in till Medborgarplatsen, där Katarina Norra folkskola låg. Hungrig och trött var man redan från början, och inte blev det bättre av att vi där måste klä av oss och tvätta oss själva (och varann) i rader av småbadkar.

Ungefär som på bilden nedan från Storkyrkoskolan 1903, fast vi hade kakelbadkar och hårda rotborstar att riva varann på ryggen med.

Därefter skulle vi vid bassängkanten drillas i (urtrist!) torrsim på bassängkanten. Som på bilden högst upp, fast där är man utomhus, närmare bestämt i Älvsjöbadet. (Foto av Gullers 1943 (CC-BY) Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan. )

Jag minns inte att vi hade någon form av vattenlek eller andra sätt att bekanta oss med vattnet. Vi försågs bara med korkdynor och fick kava runt i en liten bassäng, medan läraren ropade kommandon och blåste sin visselpipa så att det ekade mellan kakelväggarna. Bassängen var så liten att vi måste simma runt ett helt varv för att få ihop de 25 meter som krävdes för att änteligen bli godkänd och slippa gå dit mera.

Efter den simundervisningen har jag varit rädd för vatten hela mitt liv, helt övertygad om att jag skulle sjunka som en sten om jag ett ögonblick slutade att veva vilt med både armar och ben. Och att jag bara vågat simma där jag bottnar har gjort min simförmåga mindre användbar. Först som vuxen vågade jag småningom gå under vattnet och försöka sätta mig på botten. Och insåg att det inte gick, jag flöt upp som en kork, åtminstone så länge jag hade luft i lungorna. Tänk om vi fått lära oss det i simskolan!

Elisabeth gick i samma simskola och är fortfarande bra på att simma i cirkel åt höger, men undrar varför vi inte istället gick till Enskede skola. Deras bassäng var inte större än Katarinas, men inte heller mindre, och fanns ju på närmare håll. Den lär fortfarande vara kvar, numera under golvet. ”Skrubbadkar” hade man där också. Och det skrubbandet kan nog ha behövts, många av dem som bodde exempelvis i flerbostadshusen i gamla Enskede hade inte badrum, utan bara en enkel toalett i sina lägenheter. De fick gå till skolan och tvätta sig. Fortfarande i mitten av 1960-talet saknade en tredjedel av hushållen i Sverige badrum.

Efter simskolan hade vi återkommande simprov på “Medis” (alltså Forsgrénska badet vid Medborgarplatsen).

Där höll jag en gång på att drunkna. Jag hade ju lärt mig att simma framåt, men någon helomvändning hade jag aldrig gjort. Så när vi ett år skulle simma två vändor simmade jag så långt det gick och hamnade alltså längst in under bassängkanten. Högt där uppe skymtade jag vår lärare, som varken kunde se eller höra mig, i allt simhallsstojet. Men en klasskompis såg mig plaska runt i panik och drog mig i håret fram till trappan.

Sen slapp jag provsimma den gången, och tror faktiskt att jag höll mig undan i fortsättningen.

När Emil Norlander gick i simskola

Emil Norlander skriver i sin bok Rännstensungar och storborgare om när han gick i simskola på gamla Gjörckeska badinrättningen som låg nedanför Norstedtska tryckeriet, alldeles vid kajen, och var fallfärdig redan när han gick där. (1882 revs den för att ge plats åt Norstedtshuset, och två år senare öppnades istället Strömbadet strax intill.)

Norlander berättar: Dit kommenderades vi under sommaren kl. 8 var morgon, blev uppställda utanför och marscherade taktfast in. Väl inom anstaltens väggar blev det emellertid ett vilt rusande att få plats i första lediga hytt, och så med blixtens fart av med kläderna. Många hade lossat på alla band redan innan man marscherade in, för det gällde att komma först i vattnet i den grunda »lilla bassängen». Här låg simkuddar i massor och sen var det att kajka kring tills någon lärare fick ögonen på en, och man fick en lektion.

Gymnastik- och simläraren Köhler gick omkring för att se till att alla pojkar var våta i håret. Han höll styvt på att man skulle doppa huvudet först, och mången syndare, som var på väg att ge sig upp ur vattnet, kunde i all vänlighet bli tagen i kalufsen. Om samma kalufs var torr, ja, då kunde slarvern få sig en knuff så han ramlade i — och blev ordentligt våt.

En gång höll det på att gå riktigt illa: Det fanns gott om badinrättningar i gamla dagar, »Myntet» var en mycket populär anstalt. Den låg vid Norr Mälarstrand nedanför Kungliga Myntet, därav namnet. Innan jag ännu visste vad simning var, brukade jag följa kamrater till »Myntet» och plaska i den grundare bassängen. Men naturligtvis var det allra roligast att stå invid den djupa bassängen och se på de äldres alla konster. Tills en dag när jag fick en knuff i ryggen:

Stå inte där å frys, utan ge dej i!

Plutt, där dök jag i — men kom inte upp igen! Någon kamrat, som råkat se händelsen, slog alarm, men när man väl hittat mig lär det ha rullats ganska länge, innan jag kom till medvetande.

Bilden av denna lilla händelse finns outplånligt fotograferad på hjärnkontorets vägg, och ännu på sena åldershösten förmår den tränga sig fram och breda sig över alla andra hågkomster.

Lite historik

I slutet av 1800-talet drunknade i Sverige omkring 1 100 personer varje år i en befolkning på knappt fem miljoner – trots att framsynta svenskar ända från 1700-talets mitt propagerat för att befolkningen skulle lära sig simma. Svenska Livräddningssällskapet grundades 1898 och genomförde redan året därpå en undersökning som visade att endast 12 procent av den svenska skolungdomen kunde simma. Bland de mindre bemedlade, den överväldigande majoriteten som kom från folk- och småskolor, var siffran bara 9 procent.

1920 blev torrsimmet obligatoriskt i alla folkskolor. Under 1930-talet byggdes många simhallar men det dröjde till 1950-talet innan man började med kommunala simskolor.

En ”Folkbadsutredning” pågick från 1948 ända till 1954 och föreslog bland annat obligatorisk simundervisning för den som var 10 år och deltog i ”friskgymnastik”. Simlärare borde vara ”klassläraren eller annan lärare inom skolan”, och i första hand skulle man simträna på gymnastiktimmarna. När utredningen äntligen var färdig rapporterade SvD: ”Sexmiljonersprogram skisserat för bättre folkbadsmöjligheter”. Man föreslog bl a bidrag för att bygga bastur, simhallar och badhus. Och det handlade inte bara om simkunnighet:

Badmöjligheter saknas i omkring 3/4 av bostadslägenheterna. I dessa bor 2/3 av befolkningen.

2012 drunknade endast 91 personer, vilket innebar 0,9 per 100 000 invånare, jämfört med 21,7 år 1890.