Thomas Janssons pappa hade vedhandel i Gamla Stan på fyrtio- och femtiotalet. Många år senare läste han en tidningsartikel i DN om vedhandlarens situation i en tid då ved var hårdvaluta. Artikeln är från 1966 och handlar om vedhandlare ”S Lundgrens Ved och kol” på Prästgatan.
Bilden ovan är från artikeln, och DN skriver om hur vedhandlaren avvisade alla som inte var stamkunder:
Håll er till den affär där ni brukar handla. Hjälp de frysande, tack och adjö!
Lundgren höll till i ett f d stall där man klöv veden för hand och levererade den med säck på ryggen (som på bilden) eller på kärra, någon bil fanns inte. Till rushen hade man kallat in en extra man, som egentligen var musiker och brukade spela trumpet, och som kallades ”Kattgreven” eftersom han hade två katter. 25-30 säckar björkved per dag brukade det bli, à 10 kronor styck, och 2000 liter fotogen i veckan. Bland kunderna räknades även förste hovmarskalken på Slottsbacken.
Rushen 1966 berodde på att så många vedhandlare försvunnit, bara tre fanns då kvar i Gamla Stan: förutom den på Prästgatan en i Kåkbrinken och en i Brunnsgränd. En av handlarna klagade över att det blivit svårt att få folk: ”Alla vill ju bli kontorister.”
Thomas Janssons pappa startade sin vedhandel tjugo år tidigare.
Han berättar: Min far drev en vedhandel i Gamla stan tillsammans med en kusin från 1946 och tio år framåt. Båda kusinerna var från Värmland, men hade haft jobb på olika platser i landet och var nog lite äventyrliga av sig när de slog sig på vedbranschen. Det var inte alltid så lätt att få tag på ved, så de köpte och drygade ut med rivningsvirke förutom ”riktig” ved.
Fars vedhandel låg på Nygränd vad jag har förstått och jag minns att far berättat att där han klöv ved då var det nu för tiden en bar, troligen i restaurang Fem Små Hus lokaler.
Mina föräldrar bodde i anslutning till vedaffären på Nygränd och bara ett stenkast från speceriaffären på Köpmangatan där mor arbetade som butiksbiträde. När jag föddes i början av 1950-talet bodde vi på Drakensgränd 8 fram till 1956 då far slutade med vedaffären. Så mina första storögda upplevelserna i livet var på de stenlagda gatorna i Gamla Stan.
Gamla Stan var nog en helt annan stadsdel än den turistmetropol den är nu och mina föräldrar hade många vänner som vi besökte lång tid efter att vi flyttat från Drakensgränd. Moderniteter som vattentoalett hade åtminstone inte vi utan det ska ha funnits ett avträde högst upp i huset.
Det hände att veden betalades med annat än reda pengar. Far fick ibland betalt i form av tavlor av konstnärer som hade det knackigt. Vi har några tavlor som far tog som betalning av bland annat Uno Wallman. En tavla med motiv från Gamla stan, som jag gillar speciellt, var målad av Edward Jangö. Han var elektriker på Kungliga Slottet och konstnär vid sidan om. Så ved var hårdvaluta så som det är även i dessa dagar med dagens energikris. 😉
Det står Bredgränd på gatuskylten och fören på Af Chapman syns långt bort på tavlan. När jag var liten spelades ofta Stig Ohlins låt ”En gång jag seglar i hamn” och med barnets livliga fantasi trodde jag att det just var båten och hamnen på tavlan som menades.
Än i dag kan jag få den känslan trots att det snart gått sjuttio år sen den spelades in!
