Under båda världskrigen rådde det mat- och varubrist i Sverige, och därmed ransonering. 1940 började det – och slutade – med kaffet, som blivit en stark symbol för tiden. Den lilla ransonen räckte inte långt för det kaffedrickande folket, utan till vardags blev det mest surrogat, s k “surr”, oftast gjort på cikoria. De flesta ransoneringar upphörde några år efter krigsslutet, kaffet först 1951.

De första ransoneringarna infördes i mars 1940 och de flesta baslivsmedel ransonerades fram till 1948-1949. Beredskapskort delades ut redan hösten 1939, och myndigheterna började ta ärter i beslag, för utsäde och militära behov. Redan då utbröt den första hamstringsvågen.

Från mars 1940 fick man inte ta ut mer än 250 g rostat (300 g orostat) kaffe eller 100 g te per månad. Därefter följde i rask takt ransoneringskort för en mängd varor: socker, tvättmedel, mjöl och bröd, fläsk och kött. Korvstånden slapp dock hantera kuponger – deras bröd innehöll nämligen endast 40% mjöl, och exakt vad korven innehöll var lite oklart, men kupongfritt var det…

Under krigsåren utdelades totalt 16 miljarder ransoneringskuponger. Ransoneringen sköttes av en central statlig livsmedelskommission, 33 regionala kristidsstyrelser samt av lokala kristidsnämnder i varje kommun. Det var dessa som förmedlade ransoneringskorten. På bilden nedan löser personer ut ransoneringskort vid Stockholms stads kristidsnämnd.

Matransonerna var skrala och folk började hitta egna lösningar. I många trädgårdar dök det upp kaninburar och det blev vanligt att se människor med säckar, plockande maskrosor, som det småningom började bli ont om. Man åt inte bara kaninkött som aldrig förr – det dök också upp väldigt många kaninmössor och -muffar. Vilket ju kom väl till pass under krigets första vargavintrar.

Dessutom odlades massor av grönsaker, mest rotfrukter. Det hade man ända sen början av 1900-talet gjort i koloniträdgårdarna, som ju kommit till för att ge stadens arbetare möjlighet att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”.

Men nu spred sig odlingen in i städerna. Det var viktigt att lära medborgare att själv odla på de jordlotter som fanns. I Aftonbladet läste man den 2 april 1942 att Stockholms stads parkmark skulle upplåtas för potatisodling. På bilden nedan står stadsträdgårdsmästaren Holger Blom nedanför Observatorielunden vid Sveavägen och undervisar i konsten att sätta potatis.

Dessutom skulle bland annat planteringen längs Valhallavägen, Tessinparken och Humlegården användas för odling av potatis och grönsaker. Allt organiserades av Gatukontorets parkförvaltning i samråd med Kristidsnämnden.

Mycket kuponghantering blev det, både för dem som skulle handla och för dem som arbetade i livsmedelaffärerna. I februari 1947 skrev två handelsbiträden en DN-insändare och krävde rensning i kupongraseriet: Efter 8-timmarsdagen började kupongklistringen, som räckte långt in på kvällarna. Och köpmännen måste använda lediga söndagar till redovisning och deklarationer av kupongerna.

Det gällde nog att ha “vana vid ransonering” om man skulle få arbete som handelsbiträde.

Enkelt var det inte heller. Varje vecka hade tidningarna en dubbelspaltig ransoneringskalender som vägledning i den invecklade kuponghanteringen. Nedan en liten del av ransoneringskalendern i juli 1942, som var lika lång som DN-sidan.

Den glada nyheten var att man efter ett och ett halvt års krig kunde konstatera att antalet “nervsjuka” var mindre än tidigare, och den fysiska hälsan hade också förbättrats – man åt ju mindre söt och fet mat, och mera rotfruktet och grönsaker.

Svenska folket fanns sig i mycket men svårast att avvara var kaffet och tobaken. Tobaksransoneringen började 1942 med 150 g röktobak per månad, men tilldelningen varierade, eftersom den räknades ut efter ett invecklat poängsystem, och storrökare kunde under perioder få extra tilldelning.

Om man hade råd kunde man förstås köpa bland annat riktigt kaffe på svarta börsen. Även om den svarta marknaden inte var lika omfattande i Sverige som i flera andra länder var den en tid så intensiv att polisen stoppade folk på stan för att titta i deras väskor.

En del började hamstra i förväg. En man köpte ett lager med tvättmedel redan när han med erfarenhet från förra kriget förutsåg kommande ransonering. Det sålde han sedan till sina kolleger, som han ansåg hade “särskilt stort behov”. Han friades dock från anklagelsen om hamstring, eftersom han sålt till samma pris han själv betalt, vilket alltså var lägre än det som gällde då, efter ransoneringen.

Även kläder och skor ransonerades: Man fick exempelvis bara köpa en ny kostym vartannat år, och ett par skor på ett och ett halvt år. Tillverkning av kilklackar i läder förbjöds – läder och gummi skulle användas företrädesvis till militära kängor.

Det gjorde att många alternativa material användes, så kallade surrogat: papper, hampa, konstsilke, återanvänt gummi, tyg, kork, trä, fiskskinn(!) och nyheten plast. De hade ofta höga kilklackar och platåsulor av trä med tåjärn av metall som skydd – ledade för att inte spricka.

I blitzens London väcktes stadsborna ofta av tjutande flyglarm och måste skynda till skyddsrummen. Därför skapades en ”siren suit” – en heltäckande overall med blixtlås fram för att snabbt dras över nattlinne eller pyjamas. Det var kallt i skyddsrummet så den var oftast sydd i ylle, samt ibland försedd med en praktiskt uppknäppbar lucka där bak…

Churchill visade gärna upp sig i sin dräkt, och lär ha låtit sy upp en elegantare variant i svart sammet för finare middagar. Nedan visar han sin dräkt för general Eisenhower i maj 1944.

Kriget medförde förstås även brist på drivmedel, och det som fanns behövdes i första hand till försvaret och ambulans, polis etc. Bränslekommission hade till uppgift att sörja för hela landets bränslebehov även om den mest är ihågkommen för att ha infört “kokslov” för att spara på uppvärmningen av skolorna. Lovet överlevde kriget och kallas nu sportlov.

I städerna samlades väldiga vedtravar, och för att hålla igång trafiken drevs bilar och bussar med gengas – en förkortning av generatorgas, framställt av ofullständig förbränt ved eller träkol. Gengasaggregatet kunde sitta på en liten släpvagn efter fordonet och eldades med ved eller kol. 1946 släpptes bensinen fri och gengasanvändningen fasades snabbt ut.

Under ransoneringstiden hade DN varje lördag från statens upplysningsbyrå fått ett kuvert med ransoneringskalender. Sen “sockerdagen” 1 september 1949, när socker och sirap släpptes fritt, var listan kort: Den innehöll bara kaffe. Och strax därpå kom följande meddelande:

Hr Redaktör!
Medföljande matris av ransoneringskalender blir den sista. I fortsättningen utsänds varje vecka endast ett manuskript med uppgift om kaffekupongernas giltighet.
/Stockholm den 3 september 1949 /Statens upplysningsbyrå

Hela ransoneringskalendern september 1949

Slutligen tog även kafferansoneringen slut. Den 18 augusti 1951 meddelades att kaffet troligen skulle bli fritt vid periodens utgång den 29 augusti. Beslut väntades så snart statsministern återkommer från sin semester den 20 augusti. Och redan den 18 upphävdes kafferansoneringen äntligen och tidningen utbrast:

Glädjesuck hos handeln!

Eftersom världsförhållandena var oroliga skulle dock personkorten finnas kvar i beredskapssyfte.

Fröken Siw Carlsson hos Coffea tyckte som synes att det var gott om kaffe i landet.