På Kungsholmen ligger Stockholms möjligen hemligaste museum: Pressbyråns. Det drivs av pensionärer från företaget och startades av Tage Törnquist, som enligt Guiness rekordbok är den person som varit anställd längst tid i samma företag. Han började i Pressbyrån som 13-åring och stannade i 75 år, de 20 åren efter pensioneringen som föreståndare för muséet, som han tidigt börjat samla på prylar och dokument till.

Historien om Pressbyrån börjar med tidningar. Under 1800-talet såldes nästan inga lösnummer, utan man prenumererade på sin tidning. Men strax före sekelskiftet började SJ-personal extraknäcka med att sälja tidningar på järnvägsstationerna, och 1899 bestämdes att dåtidens nyhetsbyrå Svenska Telegrambyrån skulle ta hand om allt tidningssäljande på stationerna.

1906 gick 59 tidningsutgivare ihop och bildade Svenska Pressbyrån. I kiosker över hela landet sålde man tidskrifter, böcker och vykort. Tidningarna distribuerades fortfarande med hästtransport, cykel eller taxi, men snart byggde Pressbyrån upp en egen bilpark.

Bilden visar urtypen för en Pressbyråkiosk, Hässleholm ca 1900 (Public domain) via Wikimedia Commons,

I takt med att järnvägsnätet byggdes ut över hela landet blev väntsalarna i stationsbyggnaderna en allt viktigare mötesplats, och 1908 fanns Pressbyråns tidningskiosker på hundratals järnvägsstationer.

Försäljningen av lösnummer tog fart på allvar, och något senare började så kallade tågbud sälja tidningar ombord på tågen, från stora väskor som de bar på magen. I början av 1930-talet fanns hundratals tidningspojkar på tågen i Sverige, men småningom försvann de – tågen blev snabbare och det blev för dyrt att hålla buden med tågbiljetter och uniformer.

Under årens lopp började man sälja även annat än tidningar. 1916 fick en kioskinnehavare i Hornstull en idé när hon såg barnen leka utanför på dagarna. Hon började på prov sälja även godis, vilket blev en succé. Allt flera kiosker följde efter, och efter första världskrigets slut tillkom importerade modemagasin och andra internationella tidskrifter.

På 30-talet tyckte Hälsovårdsnämnden att det var ohygieniskt att sälja strutglass i kiosken, så Pressbyrån testade en ny idé, hämtad från Amerika, och började sälja pappersförpackad pinnglass, Alaska-Glace, tillverkad i en ”hypermodern” glassfabrik – enligt annonsen i DN 1936.

1932 började Pressbyrån producera egna vykort i vad som sades vara världens modernaste vykortsfabrik. Deras fotograf åkte Sverige runt och tog kort på sammantaget 16 000 olika Sverigemotiv, i Postmuseet finns 4500 glasplåtar bevarade.

Efterfrågan var stor, eftersom vykort var det enklaste sättet att höra av sig i en tid när telefonlinjerna ännu inte var var särskilt utbyggda. Här kan man läsa mer om vykorten – dåtidens sms.

Bilden nedan: Vykort från 20-talet, föreställande Pressbyråns kiosk vid Saltsjö-Duvnäs station (Picryl).

Men Pressbyrån skötte även distributionen av tidningarna från tryckerierna ut till kiosker och andra försäljningsställen. I början av 30-talet hade ägarna av Stockholms morgontidningar tröttnat på att tidningarna bara såldes runt Stockholm. De ville att deras tidningar tidigt på morgonen skulle finnas att köpa över hela Sverige.

Pressbyrån startade då ett tidningståg, vilket man var ensam om i Europa. Man använde ombyggda vagnar, var och en med sitt eget lok för att kunna åka till Malmö, Göteborg, Karlstad, Sundsvall. Ombord på tågen sorterades och packades tidningarna, och när kioskerna öppnades fanns stockholmstidningarna på plats i stora delar av Sverige.

Bilden visar tågsorteringen. Observera den obligatoriska vattenflaskan på väggen i bakgrunden.

I mitten av fyrtiotalet startades kvällstidningen Expressen, som motvikt till de nazistiska strömningarna i samhället. Efter några år ville ägarna Bonniers att även den skulle säljas i hela landet, och finnas i kioskerna senast klockan 16, så att kunderna kunde köpa den på väg hem från jobbet. Då fungerade förstås inte tidningstågen, som gick nattetid.

Pressbyråns VD kontaktade en gammal god vän på Bromma, en f d bombflygare, och undrade om man skulle kunna ”bomba” tidningarna, dvs kasta ner dem från flygplan till väntande distributionsbilar. Det första planet var en DC3a som bombflygaren köpt i Paris för 20 000 kr. Den hade bara använts en gång: vid landstigningen i Normandie. När allt gick bra åkte man tillbaka till Paris och köpte fler plan, och småningom hade man en hel liten armada flygplan på Bromma.

Bönderna tog in korna i god tid före bombningen, men en gång flög man fel, så att tidningsbunten gick igenom taket till en ladugård och slog ihjäl en gris. Eftersom det var så dimmigt och svårt att träffa rätt just där i Jönköpingstrakten frågade man kommunledningen om de inte kunde bygga en liten landningsbana för planen – och snart fanns landningsbanor över hela landet.

På returresorna lät man passagerare följa med till Stockholm för 40 kronor, oavsett sträcka. Och 1957 startade Sveriges första inrikesflyg – Linjeflyg, med Pressbyrån som en av ägarna.

Enligt svensk lag var det bara kiosker som fick ha öppet på söndagarna, men Pressbyrån fick dispens för att öppna en större kiosk och även sälja mat: Sveriges första söndagsöppna butik, Pia Närköp, öppnades 1968. Flera följde, 1972 avskaffades affärstidslagen helt och några år senare omvandlades Pressbyråns lokaler från enkla kiosker till moderna butiker med allt större sortiment.

2015 hade Pressbyrån cirka 300 butiker, där 300 000 människor varje dag köper allt från lunchmat till böcker.

Pressbyråmuseet finns numera på Strandbergsgatan 55, 6 tr. Man välkomnar intresseanmälan för gruppbesök på tisdagsförmiddagar, men kötiden är för närvarande 12 månader. Åtminstone står det fortfarande så längst ner på sidan om Pressbyråns historia och museum.

Och i väntan på museibesök kan man titta på videon från 2013, där en del av bilderna ovan är hämtade:

Bilden överst på sidan visar Pressbyrån vid Södra Bantorget 1933. Idag heter stationen Medborgarplatsen. (Public domain), Spårvägsmuseet via Wikimedia Commons.