Stockholmarnas kärlek till sommarnöjen uppstod inte (bara) för att de ville tillbaka till naturen. Främst ville de bort från den lortiga stan. Ända tills vattenledningarna anlades på 1860-talet var Stockholm en av Europas snuskigaste städer, och värst blev det förstås på sommaren. I Nationaencyklopedin läser vi:

Sommarsjuka, sommardiarré, i allmänt språkbruk benämning på akuta magbesvär med kräkningar.

Myriader av flugor steg i moln från ”flugmötet” vid nuvarande T-banestationen i Gamla Stan där man tömde dassen i ett plankomgärdat område i vattnet. Sopor och orenhet hälldes direkt i vattnet kring stadens alla öar. Är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

Fortsätt läsa ”Flykten från skitstan – till det som blev stockholmarnas sommarnöjen”

Idén med små odlingslotter i städerna kom från Tyskland, där de kallades “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber hade egentligen velat skapa lekplatser för arbetarbarn, men när den första anläggningen stod klar 1865 började den snart användas för odling av grönsaker och frukt. Till Sverige kom odlingslotterna vid sekelskiftet 1800/1900, kallades koloniträdgårdar och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter – och koloniträdgårdar, som hon såg som en möjlighet för stadens arbetare att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”.

Fortsätt läsa ”Koloniträdgårdarna – till både nytta och nöje”

När det blev paus på 1700-talets teater beskrev någon hur publiken åt och drack – och så ”togs pottor fram, och herrarna gick ut på gatan och urinerade”. Hade man ingen toalett på teatern? Och varför behövde man då pottorna? Bara i ”rusningstid”? Var ”satte man sig” i så fall med dem – för att få vara ostörd? Frågor, frågor…

Toalettbesök har inte alltid varit så privata.
I Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet fanns instruktioner om hur man skulle bygga avträden och hantera avföring – ett försök att sätta få folk att sluta att uträtta sina behov lite varstans. Ändå kunde det ända in på 1900-talet finnas byar som inte hade några avträden: Man gick helt enkelt ut i skogen och satte sig under ett träd.

Fortsätt läsa ”En riktig skithistoria”

Mitt bland de fashionabla husen mellan Karlaplan och Valhallavägen låg ända in på 1970-talet en kåkstad. Kvarteret hette Fältöversten, men kallades Gropen och där fanns småfirmor av olika slag – verkstäder, garage, bilskrotar, brädgårdar.

Ungarna som bodde i närheten minns det väl. Dougald växte upp på Östermalm och i början av 60-talet var bilskroten (”Skrot”) hans favoritlekplats: I skrotbilarna, med rutor täckta av tidningar, bodde lodisarna, svordomar och alkoholdunster slog emot oss när vi ryckte upp dörrarna bara för att djävlas. Det var här jag lärde mig köra bil. Vi hackade oss fram på batterierna i svarta Citroëner från 40-talet.

Fortsätt läsa ”När Fältöversten var en rucklig kåkstad vid Karlaplan – och lite om tiden före och efter”

På DNs förstasida (Stockholmsupplagan) fanns i juni 1910 ovanstående bild från skolavslutningen på Katarina barnbespisnings hushållsskola. Till höger om flickorna står en kagge, som visar sig vara en så kallad koklåda. Efter examen fick flickorna nämligen inte bara betyg, en kokbok samt fem guldtior i premier, utan även en koklåda, ”särskilt avsedd för mindre bemedlade hem.”

Pengarna fick alla hushållsskolans elever som ersättning för den ekonomiska uppoffring det inneburit för föräldrarna att låta dem gå i skolan istället för att arbeta och tjäna pengar. Men när de nu som 14-åringar tog examen hade de flesta redan platser som tjänarinnor, medan några få skulle till Färsna hushållsskola för att ytterligare utbilda sig i konsten att sköta ett hem.

Fortsätt läsa ”Koklådan – en praktisk nyhet för arbetarhemmet 1910. Och kanske idag?”

Polisstation 1906, av P F Röding (CC BY 4.0) via Wikimedia

I Nya Stockholm skriver Claës Lundin stolt om 1890 års moderniserade polis: Inget annat ämbetsverk måste allmänheten besöka av så skilda anledningar som Stockholms polisverk. Här står man till svars för brott, får upprättelse, lämnar upplysningar. Eller anmäler en konsert eller föreläsning, anhålls för lösdriveri, fylleri eller slagsmål, söker sig in på arbetshuset…

Ännu i mitten av 1880-talet måste den som infann sig i ett administrativt ärende trängas med brottslingar, fridstörare och andra »poliskunder». Den osunda och vämjeliga lukt som uppkom av denna sammanblandning steg upp i huset och spred sig till alla ämbetslokaler.

Men nu har detta ändrats.

Fortsätt läsa ”Så gick det till i poliskammaren och på polisstationen år 1890”

En artikel på DNs förstasida rapporterar i mitten av juni 1914 att en 13-årig gosse i Gustaf Vasa folkskola stämt sin överlärare. Den stora frågan var:

Är hans skador följden av aga eller av gossens våldsamma motstånd?

Uno Jansson, son till en änkefru i Vasastaden, ska ha blivit så strängt agad av skolans överlärare, hr J J Dalström, och en annan lärare, hr K Eklund, att han enligt läkare torde få men för livet.

Fortsätt läsa ”Ett uppseendeväckande fall av skolaga 1914”

I slutet av 1600-talet började Sverige importera kaffe och de första kaffehusen öppnades i Stockholm i början av 1700-talet. På 1800-talet blev kaféerna allt populärare. Där serverades även alkohol (öl, vin och sprit var mycket billigare än kaffe). På 1880-talet fanns mer än 800 kaféer i Stockholm som serverade alkohol – och ett trettiotal där man bara kunde dricka kaffe.

I Nya Stockholm skriver Claes Lundin 1890 om Stockholms många kaféer.

Fortsätt läsa ”Tysta Mari och Lagerlunden – och andra kaféer i 1800-talets Stockholm”

Filmen ”Historien om Roslagsbanan” (2019) är fylld av möjligen onyttigt vetande, bland annat att smalspåriga järnvägar även kallas ”Swedish three-foot gauge”, eftersom det bara är i Sverige de funnits. Och den enda som fortfarande är i reguljär drift är just Roslagsbanan – det som finns kvar av den.

För banan har varit längre och mera vittförgrenad. I många år gick den dessutom ända in till Engelbrektsplan – och för att få gå in till stan blev den elektrifierad redan ungefär 30 år tidigare än övriga svenska järnvägslinjer.

Men historien började redan i slutet av 1800-talet.

Fortsätt läsa ”Roslagsbanans stolta historia”

I DNs söndagsbilaga den 4 januari 1925 skriver signaturen Eth K (dvs journalisten Elisabeth Krey-Lange) om Elsas nya lägenhet. Bara ett år tidigare bodde hon i en mörk lägenhet med sotande, glödhet järnkamin samt en trogen Tilda, som enväldigt skötte hushållet. Onsdagar och lördagar bakade Tilda, och bara då fylldes varmvattenbehållaren så att det fanns varmvatten. Tilda tvättade blusar och spetsar i köket, och varannan månad bykte hon med hjälp av fru Andersson i husets gammalmodiga tvättstuga. Det var Tilda som styrde och ställde i hushållet, ”Elsa var som en vante i hennes händer”. Men nu var allt annorlunda.

Fortsätt läsa ”Ett nutidsenligt Stockholmshem anno 1925 – på väg mot den elektriska ensamjungfrun”

Det svenska samhället har varit mer reglerat än nu – åtminstone vad gäller flyttdagar. För att resa inom Sverige var man fram till 1860 tvungen att ha ett inrikespass och flytta en speciell dag: ”Fardagen” var den dag på året då anställnings-, hyresavtal och arrenden upphörde att gälla.

Länge var fardagen Mickelmäss (29 september), eftersom flera arbeten i det gamla bondesamhället avslutades då, men då den slutat vara helgdag flyttades fardagen till den 24 oktober. Sen hade man en vecka på sig att genomföra flytten – ett slags semester utan lön, den så kallade ”slankveckan”.

Fortsätt läsa ”Den stora oktoberflyttningen – en folkvandring som försvann.”

I det gamla Stockholm fanns mycket spöken och skrock – inte så konstigt i en så gammal stad. I de nya förorterna är det mera oväntat – framför allt i dess supermoderna, vardagliga tunnelbana.

Ändå finns där en spökstation och ett spöktåg (minst). När norra Järvabanan byggdes i slutet av 1970-talet planerades en ny stadsdel söder om Kista, med främst myndighetskontor. Mellan Hallonbergen och Kista började man därför bygga stationen Kymlinge. Men planerna ändrades och bygget blev stående. Tunnelbanor i trafik dundrar förbi den övergivna perrongen utan att behöva sakta in.

Fortsätt läsa ”Förortsspöken av mångahanda slag”