Östermalm hette ursprungligen Ladugårdslandet, efter dess fyra kungsladugårdar Medelby, Kaknäs, Unnanrör och Vädla, och det var känt som en fattig och smutsig stadsdel. I mitten av 1800-talet byggdes stadsdelen om, en stor del av gatunätet drogs om och förmöget folk började flytta in.

Då ansågs det gamla namnet opassande och 1885 antogs det nya namnet Östermalm. Namnet Ladugårdsgärdet lever dock kvar, i dagligt tal Gärdet. (Klicka på kartan för större bild.)

Fortsätt läsa ”När Emil Norlander var rännstensunge på Ladugårdslandet”

Namnet Grundsborg kommer från ullsorterare Mårten Grund, som 1760 köpte mark längst nere vid näset mellan Årstaviken och Hammarby sjö, och öppnade krog där. Läget var bra, vid vattnet och nära Stockholms två viktiga färdvägar Göta Landsväg och Dalarövägen. Men området var nog inte särskilt ”fint” – det var nära till slakterierna med sina supiga slaktare, och gården sägs ha ”bebotts av arbetsfolk och varit ett tillhåll för mindre väl kända personer”.

Fortsätt läsa ”Grundsborg ägare bordellmamma som skällde ut polismästaren. Sen blev det kuranstalt – tills vattenverken kom.”

Han beskrivs som hämtad ur den bibliska historien:

Brokigt och grönskande sträcker sig Adolf Fredriks torg (nu: Mariatorget) mellan två av Södermalms förnämsta gator: Horns- och St Paulsgatorna. Där sågs ibland en gammal getherde – lång och ståtlig, med djupt liggande ögon och långt hakskägg, vilket rimmade med getternas, och klädd i två långa getskinnsstycken. En högtoppig getskinnsmössa, stora träskor och en hög i ändan krökt stav fullbordade dräkten.

Så står det i kapitlet ”Gatans ryktbarheter” i August Strindbergs och Claes Lundins bok Gamla Stockholm från 1882.

Fortsätt läsa ”Getgubben på Adolf Fredriks torg och hans tårpil – Stockholmsprofil 1820”

Stockholms roddarmadammer var länge en viktig del av lokaltrafiken, främst till och från Gamla stan, men de rodde även långt in i Mälaren och ut i skärgården. Ännu i slutet av 1850-talet var Stockholmsgatorna nämligen förskräckliga att trafikera med sina små kullerstenar, ”där en och annan klumpig droska rullade, körd av en trasig och oftast berusad kusk”.

Fortsätt läsa ””Ful i mun som en roddarmadam” – Vad betyder det egentligen?”

Ända in på 1900-talet riskerade sotargossarna livet varje dag. Ibland blev de till korta notiser i tidningarna, som i SvD 1887 om en förolyckad sotargosse: ”En sotargosses lif”:

När 16-årige sotargossen Karl August Sjöstrand skulle sota i ett kök i det ”k. slottet tillhöriga Oxenstjernska huset” måste han först klättra upp på taket till det något högre huset på Storkyrkobrinken 4. Han halkade i snön på plåttaket, störtade handlöst ner 5 våningar till den stenbelagda gården och fördes medvetslös till Serafimerlasarettet, där han efter en halvtimme avled utan att ha återfått sansen.

Fortsätt läsa ”Sotargossarnas livsfarliga liv på Stockholms tak och skorstenar”

Karl Johan Lidberg skulle just fylla 16 år när han åkte fast första gången, för stöld av en röd damperuk. Han lånade peruken (värd 35 kr) under falskt namn och sa att han skulle provsjunga på Novilla varieté på Djurgården. Han hade nämligen redan då börjat uppträda som s k ”damkomiker”.

Eftersom Lidberg inte återlämnade peruken anhölls han av “detektivkonstaplarna” Jansson och Öberg i Gröna Lund.

Fortsätt läsa ”Damimitatören och lösdrivaren Karl Johan Lidberg (1883-1950)”

”Kamp på hungerns Söder för att få behålla barnen” var rubriken när SvD 2020 intervjuade Anita Lindberg om hennes farmors mor, Emilia Gustafsson, som 1917-23 bodde i Blockmakarens hus på Stigbergsgatan 21. Fast Emilia bodde inte i själva huset. Det var i den f d bakstuga hon flyttat in med sina fem barn, vars pappa strax efteråt dog. 2020 sitter barnbarnet på innergården till huset, där hon 1972 hälsade på sin 92-åriga farmors mor, som hon minns sittande i sin gungstol. Några år senare dog hon i en trafikolycka.

Fortsätt läsa ”På besök i en av de idylliska söderkåkarna på den gamla goda tiden”

Wendela Hebbe som kallas Sveriges första kvinnliga journalist, är mest känd för att ha skrivit de första svenska socialreportagen. Hon skrev i Aftonbladet under flera signaturer, vilket inte var ovanligt vid den här tiden, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Och det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor.

Wendela Hebbe uppsökte de utsatta i deras hem och lär ha tagit emot dem i sitt eget. Och så startade hon insamlingar för att hjälpa dem hon skrivit om, uppgav ofta exakt var de bodde så att folk kunde komma hem till dem med förnödenheter.

Fortsätt läsa ””Arbetskarlens hustru” – och flera socialreportage av sign W, anno 1840-50”