Sprit betraktades länge som ett skydd mot alla möjliga sorters sjukdomar. Alkoholdrickandet bredde småningom ut sig alltmera, och under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var spritmissbruket spritt över hela världen.

Motbokssystemet var ett svenskt försök att minska missbruket genom att reglera alkoholbruket, även kallat Brattsystemet eftersom det grundades på ett förslag av den liberale läkaren Ivan Bratt. Det blev (förstås) INTE populärt, gav upphov till många roliga historier och inspirerade till mer eller mindre kreativa fuskförsök. Bilden visar en motbok som rivs itu 1955 när systemet upphörde (via Wikipedia, PD).

I augusti 1922 genomfördes Sveriges allra första folkomröstning, och valet stod mellan ett absolut rusdrycksförbud och Brattsystemet. Förbudsomröstningen är mest ihågkommen för Albert Engströms NEJ-affisch Kräftor kräva dessa drycker, medan JA-sidans slogan Spritfloden dränker hem och familjelycka inte blivit lika känd. Det var bara 55 procent av de röstberättigade som röstade, men nejrösterna var något flera.

Efter folkomröstningens NEJ till alkoholförbud fanns olika åsikter inom nykterhetsrörelsen om hur man skulle gå vidare. De flesta ansåg nog att man borde göra det bästa av den rusdryckslagstiftning som fanns – medan man strävade mot förbud. Men det hade alltid funnits en grupp som velat att godtemplare inte skulle befatta sig med restriktioner, utan ansluta sig till katastrofpolitiken:
”Låt folk supa så hårt att landet sedan i ren förtvivlan griper till förbud.”

Motboken blev symbolen för hela Bratts system. Den var illa omtyckt och blev en grogrund för spioneri och angiveri. Det gällde att sköta sig för att få sin ranson.

För att få en motbok måste man skriva en ansökan till ett systembolag, och noggrant ange var man bodde, om man var gift samt hur mycket man tjänade. Sedan registrerades man som kund hos det systembolaget – om inte ”särskilt hinder förelåg”. Motboken var strängt personlig, man hade bara rätt att köpa sprit vid det bolag där man var registrerad, och då först efter att man uppvisat en rekvisitionsblankett som fanns i boken och kontrollerades mot bolagets register.

Systemet kom dessutom att bli allt krångligare med tiden, eftersom nya regler ständigt tillfördes via cirkulär från Kontrollstyrelsen.

Man fick bara en motbok per hushåll och den utfärdades i mannens namn. Tjänstefolk som räknades till ett hushåll fick sällan egen motbok. Den som var arbetslös eller utan inkomst fick ingen motbok, inte heller gifta kvinnor eller yngre personer. Om en ogift kvinna hade motbok var hennes ranson långt mindre än en mans. Den vanligaste ransonen för en arbetande man kunde vara 3 liter per månad, för en direktör 4 liter – och för en kvinna en halvliter per kvartal.

Före andra världskriget var ransonen fyra liter, men när man under kriget behövde friska och spänstiga beredskapsmänniskor drogs den fjärde litern in – för att inte mera återkomma.

Ända fram till avskaffandet var motboken mycket omdebatterad. En utredning av Nykterhetsrörelsen visade att de allra flesta fylleribrotten faktiskt begicks av personer utanför systemet, som alltså inte hade någon motbok. Hembränning och svarthandel bredde ut sig. När Eldarunionen 1931 manade till kamp mot spritsmugglingen efter ett antal tragiska dödsfall orsakade av insmugglad träsprit, lade man en del av skulden på ett osmidigt Brattsystem:
”Bestämmelserna är för hårda för yngre, och de som någon gång druckit för mycket, blir berövade inköpsrätten. Då blir det lätt smuggelsprit.”

Brattsystemet upphörde hösten 1955, motboken slopades och svenskarna fick börja köpa alkohol utan ransonering. De lokala systembolagen slogs samman till ett enda rikstäckande företag – Systembolaget. Och man kunde även få köpa starköl i systembutikerna, tidigare fanns det endast på apotek, mot läkarrecept.

När motboken var ett minne blott skyndade massor av kunder till systemet för att få den historiska stämpeln sista dagen – något att visa för barn och barnbarn när den svenska myndighetsdagen kommer på tal.

Läkarnas alkoholförskrivning hade i allmänhet fungerat bra, åtminstone enligt 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning. Men det fanns undantag. Av sammanlagt 1849 läkare betecknades sju som illojala (varav fem i Stockholm). Värst var dr Brand i Skövde som på tio månader skrivit ut motsvarande 40 000 liter brännvin, vilket var lika mycket som årsomsättningen för ett mindre systembolag. Dr Brand fick 2 månaders fängelse samt 1500 kr i böter. ”Organisationen mot Bratt-system och spritbyråkrati” inlämnade dock till konungen en nådeansökan, eftersom doktorn ”fyllt 70 år och alltid strävat efter att lindra lidanden bland samhällets fattiga”. För säkerhets skull startade man även en insamling för att täcka böterna.

I oktober 1955 utspelade sig glädjescener i Stockholm i samband med avskaffandet och vissa kastade sina motböcker från broarna ned i vattnet.

Det (relativa) frisläppandet av spriten i Sverige efter 36 år av Brattsystem uppmärksammades även utomlands. I USA skrev Baltimore Sun: ”Svenskarna pimplade måttligt när nationen blev våt igen” och en nyhetsbyrå meddelade att ”befrielsens weekend” var en av de nyktraste och lugnaste veckosluten sedan Brattsystemet började: ”en förvirrad poliskår rapporterade icke ett enda fall av hustrumisshandel i Stockholm, vilket är ytterst ovanligt en lördagskväll.”

1958 hade DN upptäckt att förvaringsboxarna vid tunnelbanestationerna ibland utnyttjades som ett ”Brattsystem”: För dem som har svårt att låta flaskan stå om den är lättillgänglig hemma går det bättre att låsa in den i en Efa-box och bara ta sig någon enstaka klunk (à 25 öre pr gång).

På så sätt räcker halvlitern många, många gånger längre.

Under motbokens tid fick man inte heller på restaurang inta sin alkohol hur som helst. Vid restaurangbesök var den vanliga ransonen för män totalt 15 cl sprit (10 cl vit och 5 cl brun = ”två vita och en brun”). Kvinnor serverades vanligen halv ranson. Men man fick inte inta sin alkoholranson utan att äta mat till – eller åtminstone beställa in en s k restriktionsrätt.

En vanlig beställning var: ”Två vita och en brun och la Paloma” – de senare restriktionsrätten som sen kunde flyga mellan mellan kök och matsal hela kvällen, ibland med gästerna ”roade” sig med att sticka ned fimpar och brända tändstickor i den. Den som eventuellt ville äta maten fick säga till, så lagade köket till en ny fräsch rätt.

Om detta gick det förstås många historier.

20 sept 1919 refererar sign ”Vän av förnuftiga restriktioner” på Namn och Nytt från ett restaurangbesök:

Kan man få en knatting punsch?
Jaha, men inte utan mat.
Nä det vet jag gunås. Men vad får jag för mat?
Det gör väl herrn densamma när den ändå inte tas in.
Tas den inte in? Och jag ska ändå betala för den?
Tacka för det. Men det är ju ändå bara till gästernas bekvämlighet. Så vill ju alla ha det!

Citat ur Kar de Mummas handledning 1939 för turister från Herrljunga, Simrishamn, Åmål m fl orter; ”Svensken i Stockholm”.

På restaurang:
Får jag smör, ost, sill och brännvin, resten i konjak och två dubbla lättgroggar.
Varmrätt? Ja, va har ni för skräp?
Fröken skulle ha sagt till innan klockan blev halv ett. Svara mig inte, näbbgädda.
Fåjabetalahär! Förbannade Brattsystem, som man ska ha hängande efter sig vart man reser!

Och så var det restauranggästen som bara beställde dricka:
Det ska vara mat till.
Ta hit ett äpple, då.
Det ska vara varm mat.
Men så stek äpplet då, för fan!

Det fanns många knep för att kringgå serveringsrestriktionerna. Förutom att gå till flera restauranger kunde man byta till en annan servitörs bord, och förhoppningsvis få beställa en omgång till. Servitören tjänade sin lön på hur mycket de sålde, och kunde i sina rapporter till kontrollmyndigheten markera kvinnliga gäster som män, som ju hade dubbel ranson.

På tredjeklassrestauranger förekom att alla gäster bytte bord med varandra samtidigt, medan personalen tittade bort eller gick ut en stund. Sen var det klart för nya ransoner. Detta var dock farligt för restaurangen som övervakades av kommunalt anställda spritspioner, och ibland även av angivare från nykterhetsorganisationer.

Man kunde också ta med en gäst som bara fick mat – och själv ta hand om dennes spritranson. Inom flottan lär befäl ha beordrat värnpliktiga att vara sådana ”matoffer”. Flottisten kallades då för ”torrdocka” – en populär kommendering, han fick ju oftast bättre mat än på regementet.

När upphörde egentligen mattvånget? I juli 1959 kom SvD fram till att det blivit en tveksam start för ”fria spriten”. Så kallad ”måltidsfri utskänkning” var visserligen från 1 juli formellt genomförd i Stockholm – med undantag för brännvin och dylikt. Men vid studiebesök upptäckte SvD att restaurangerna gjorde på olika sätt. På ett ställe fick de dricka sin whisky i trädgården istället för i restaurangen (och det var dessutom bara ”undantagsvis”), på ett annat fick de fyra centilitrarna inte serveras utan ”virke”, alltså mineralvatten. Och ”för att dansa måste man fortfarande äta mat i det här landet”.

För säkerhets skull påpekas i slutet av artikeln att SvDs utsända lämnade alla drinkar orörda…