Bilden ovan visar de tillfälliga nödbostäderna i Polishusets gymnastiksal på Kungsholmen år 1925. I dörren står Jonas Arne Domeij i plommonstop och till vänster i korridoren är hans tre småsyskon samlade: Inez, Rut och lillebror Åke.
(Foto: Stadsmuseet (CC-BY) via Stockholmskällan)

Jonas son Torgny har berättat att det var farmor Amanda som ringt tidningen som kommit med fotograf. Hon var efter 20 års äktenskap skild från barnens far och hade i sitt tidigare liv både haft statare och bott i slott med 37 rum. Nu fanns hon och barnen i en nödbostad. Det var de inte ensamma om.

Mellan 1880 och 1900 gjorde inflyttningen att Stockholms befolkning närapå fördubblades. 1895 bodde mer än 2/3 i lägenheter på ett rum och kök, eller enbart kök (s k spisrum). I närmare hälften av ettorna hade man dessutom inneboende. I sin redogörelse ”Bostadsförhållanden i Stockholm 1903” nämnde statistikern Josef Guinchard även exempel som ”ett öppet skjul vid Luntmakargatan för två personer (bebott även vintertid), och en tegelkoja vid Rålambshovsparken uppförd av de tre boende själva”.

Inför 1923 års stora oktoberflytt skriver DN om nödbostäderna som iordningställdes i många olika lokaler. De lyxiga gemaken i Tobaksmonopolets fastighet vid Götgatan 48 avbalkades med likadana låga träväggar som polishusets gymnastiksal på bilden ovan. Voltas fabrik i Ulvsunda var nybyggd och varje familj kunde få ett kombinerat mat- och sovrum med fönster. Men de tunna skiljeväggarna var lika låga där, enligt uppgift för att centralvärmen skulle kunna spridas. I april 1925 insjuknade ett 20-tal barn av cyanväteförgiftning i samband med desinfektion, ett av dem avled.

De som hamnat i Sivertska kasernen måste trängas i logementssalar – männen för sig, kvinnor och barn för sig, och det var svårt att komma åt att laga mat. DNs rubrik löd: ”Spädbarn i kasern!”

Flera nödbostäder ordnades i de gamla kasernerna vid Hantverkargatan och Hornsbergs gamla spritfabrik. Man byggde om en biljard vid Västerlånggatan, Palmqvistska tryckeriet vid Sveavägen och församlingssalarna i Klara, Kungsholmen och Katarina. Förutom polishusets gymnastiksal och skolan vid Linnégatan använde man skolhuset vid Värmdögatan och gymnastiksalarna vid Johannes och Gustav Vasa folkskolor. Skolan vid Saltmätargatan iordningställdes lite senare, eftersom man drabbats av barnförlamning.

Allt beräknades dock stå färdigt till den 1 oktober – den stora årliga flyttdagen, då bostadsbristen blev mer akut än någonsin.

I mars 1926 kunde DN skriva: ”Polisens gymnastiksal i Kungsholmens polishus, som tjänstgjort som nödbostad en längre tid, har i dagarna börjat utrymmas, för att åter tas i bruk för sitt ursprungliga ändamål.”

En annan typ av nödbostäder var nybyggen och några av dem finns kvar än idag, i moderniserat skick. Men även de var tänkta som provisoriska lösningar på Stockholms svåra bostadsbrist, som förvärrades av första världskriget, då nästan allt privat byggande upphörde, och byggkostnaderna kraftigt steg på grund av materialbrist och ransonering. 1917 införde en koalitionsregering hyresreglering, och 1918 beslöt riksdagen att ge statliga och kommunala bidrag till byggandet av ”tillfälliga bostadsbyggnader av trä” i de värst drabbade svenska städerna – nödbostäder.

Allra värst drabbat var Stockholm. Där byggdes under åren 1917–1924 cirka 2 500 nödbostäder eller ”bostäder för husvilla”. Det var enkla, men välfungerande lägenheter, byggda med yttersta sparsamhet och tänkta som provisorier. Efter kriget skulle ju allt återgå till det normala igen, och då skulle nödbostäderna inte behövas längre, trodde man.

De nybyggda nödbostäderna koncentrerades till norra Vasastan, nordvästra Kungsholmen, sydvästra Södermalm och Ulvsunda/Alvik.

Gunnar Asplunds nödbostäder på Södermalm byggdes 1917–1918 i kvarteren Tumstocken och Stativet vid Hallandsgatan (dåvarande Skånegatan) och hörnet Ringvägen.

Lägenheterna låg i tvåvåningshus med fasader i röda, gula och gröna nyanser med vita pilaster, och husen stod ofta på höga, murade socklar med utvändiga trappor upp till entréerna. Enligt tidens standard fanns vedspis och kakelugn för uppvärmning, dessutom gaskök och gasugn för matlagning, samt kallvatten och avlopp. Elektricitet var indraget och man fick varmvatten från en kopparreservoar vid sidan av vedspisen. Mot Ringvägen fanns låga uthuslängor med förråd och avträden.

Området såg ut som en småstadsidyll, men det speciella väggfodret av sågspån och kalk lär ha varit mycket uppskattat av lössen. Meningen var att riva husen så fort bostadssituationen i Stockholm hade förbättrats, men i början på 1960-talet var de flesta husen fortfarande bebodda, trots dåligt underhåll. På 1960-talet fanns planer på att bevara området, men förfallet hade gått för långt och efter en eldsvåda i mars 1965 revs bebyggelsen.

På 60-talet såg köken fortfarande ut så här:

Cedersdalsgatans nödbostäder fanns i norra Vasastan vid sidan av Vanadislunden och bestod ursprungligen av fyra tvåvåningslängor i trä, uppförda 1919 och avsedda att vara provisorier under högst 25 år. Ursprungligen var husen mörkt tjärfärgade och bestod av lägenheter om ett rum och kök, vedeldade och med avträden utomhus.

Under många årtionden förslummades sedan husen, innan de på 1960-talet moderniserades, och de små lägenheterna slogs ihop till större. De tre längorna hör idag till de få kvarvarande husen från bostadsnödens Stockholm, och är numera attraktiva bostäder.

Kvarteret Bergsryggen ligger i Ulvsunda, vid sydvästra sidan om Ulvsundavägen. Åren 1916–1917 lät Stockholms stad här uppföra en faluröd bostadslänga i tre våningar. Källar- och bottenvåningen byggdes i sten och de båda övre våningsplanen av trä, den byggnadstyp som i Göteborg kallas landshövdingehus.

Även den var ursprungligen tänkt som en provisorisk nödbostad, men fick på 1960-talet permanent karaktär, inte minst på grund av den goda fasadarkitekturen. Där finns fortfarande enrumslägenheter på mellan 40 och 45 m², alla har modern standard, och huset ägs och förvaltas av Familjebostäder.

Gamla Stadshagen, ”Guldgrävarlägret”: Stadshagen beskrevs in till 1900-talets början som ”ett av de ödsligaste och torftigaste partierna av stadens utkanter”, i vars bergssvackor man byggde sig torftiga skjul utan både fönster och uppvärmning.

1917 byggdes i Stockholms stads regi cirka 350 nödbostäder på nordvästra Kungsholmen, strax söder om Stadshagens IP. Eftersom huslängorna anpassades till den kuperade terrängen och därför stod lite kors och tvärs kallades området ”Guldgrävarlägret”.

De 23 trähuslängorna innehöll vardera 12 till 16 lägenheter på ett rum och kök på 35 m², alla utrustade med vedspis och kakelugn för uppvärmning, gaskök och gasugn för matlagning, samt kallvatten och avlopp. Elektricitet fanns, men avträdena låg på gården. Trots de små lägenheterna reserverade några hyresgäster det enda rummet som ”finrum”. 1963 började rivningen, och på platsen finns idag Electrolux huvudkontor och byggnader för Sankt Görans sjukhus.

Nödbostäderna i Alvik byggdes 1917 på platsen för nuvarande Alviksplan och Brommadepån och bestod av tre kvarter med bostadslängor med 264 lägenheter om ett rum och kök eller kokvrå.

Husen placerade kring tre stora gårdar som kallades ”röda, gula och bruna gården”. Mot sydsidan fanns låga uthusbyggnader med vedbodar och avträden, och i gårdens mitt låg en lekplats. Årshyra för ett rum och kök var 440 kronor.

I mitten av 1930-talet revs de första husen och början av 1940-talet försvann de flesta kvarvarande när SL:s vagnhall byggdes (nuvarande Brommadepån). Närmast Alviksplan fanns några hus kvar en bit in på 1950-talet.

Så småningom minskade behovet av den här typen av nödbostäder. 1904 hade Stockholms stad börjat köpa upp land i Enskede, Ulvsunda, Traneberg och Åkeshov för att producera egnahemslägenheter ”på landet” till ett överkomligt pris. 1914 visade en reklambroschyr att småstugans två rum och kök i Enskede inte kostade mera än två rum och kök i innerstaden, nämligen 525 kronor om året – men då ingick i småstugan även källare och trädgård. I slutet av 20-talet kom sedan självbyggeriet igång.

1927 års oktoberflyttning beskrivs som den största Stockholms dittills varit med om, men den gick till största delen till nybyggda bostäder – i staden och i trädgårdsstäderna samt småstugeområdena vid Skarpnäck och Bromma. Den 29 september skriver DN att stadens nödbostäder äntligen stod tomma.

Ibland var de nya lägenheterna vid inflyttningen fortfarande utan vatten, avlopp och electricitet eller hade badkaren utanför husen, men en bit in i oktober var den stora oktoberflytten ändå över. Det verkade till och med finnas bostadslägenheter som stod tomma.