Ända in på 1900-talet riskerade sotargossarna livet varje dag. Ibland blev de till korta notiser i tidningarna, som i SvD 1887 om en förolyckad sotargosse: ”En sotargosses lif”:

När 16-årige sotargossen Karl August Sjöstrand skulle sota i ett kök i det ”k. slottet tillhöriga Oxenstjernska huset” måste han först klättra upp på taket till det något högre huset på Storkyrkobrinken 4. Han halkade i snön på plåttaket, störtade handlöst ner 5 våningar till den stenbelagda gården och fördes medvetslös till Serafimerlasarettet, där han efter en halvtimme avled utan att ha återfått sansen.

Han var bördig från Norrköping, hade varit anställd hos skorstensfejare A F Denckert sen han var 10 år och ansågs som en av de bästa arbetarna. Liksom övriga arbetare hos hr Denckert var han försäkrad i Fylgia för 1000 kronor.

Barnarbete är sedan länge förbjudet i Sverige, men ännu i slutet av 1800-talet var sotargossar, även kallade ”sotpojkar” och ”sotgossar” vanliga. Den första förordning som reglerar sotningen i Sverige utgavs 1733 av Rådkammaren i Stockholm och i paragraf 9 ”åläggs” man till och med att ha såna:

skorstensfäijare eller sotare åligger att skaffa sig sådane poikar som äro wiga och skicke­liga at klifwa upp i skorstenarna…

Bilden visar skorstensfejaremästaren Wiesner med sotarpojke, ”möjligen hans son”, barfota på taket till en fastighet i Uddevalla.

För sitt arbete fick sotargossarna kost, logi, arbetskläder och en summa pengar som inte ens räckte för att äta sig mätt. Enligt lagen skulle visserligen lärlingar i hantverksyrken vara minst 14 år gamla, men inom sotarbranschen brydde man sig inte mycket om den paragrafen.

Många sotargossar arbetade heller inte frivilligt, utan hade hämtats från barnhem eller var fosterbarn. Fördelen med att använda barn, förutom att de var billiga, var förstås att de var små till växten, och lättare kunde klättra omkring inne i skorstenarna.

Arbetet gick ut på att ”stiga och fara”, vilket innebar att pojkarna kröp in och hasade sig fram i rökkanalerna medan de skrapade och sopade bort sot. Antingen tog man sig upp på taket, klättrade in i skorstenen och arbetade sig ned till luckan i källaren, eller så startade man i källaren och sotade sig upp till taket.

Förutom att de riskerade att halka inne i skorstenen eller trilla ner från taket svimmade pojkarna ofta medan de rengjorde skorstenar på industrier, sjukhus och andra byggnader med stora sotlager.

Arbetsdagen kunde i värsta fall börja redan vid tretiden på natten, allra senast vid fem- eller sex, och var inte slut när själva sotningen var avklarad. Då måste barnen sätta viskorna i blöt, eventuellt samla ihop granris till nya verktyg, tvätta gesällernas kläder, städa, koka kaffe, duka, sätta fram mat, bädda gesällernas sängar, med mera. Den som protesterade blev örfilad eller sparkad. En sotargosse gick som lärling upp till sju år innan han blev gesäll, ett sätt för ungdomar att ”komma in på arbetsmarknaden”.

Även på 1900-talet fortsatte sotarpojkarna sitt farofyllda arbete. I SvD från april 1908 finns den dramatiska berättelsen om en sotargosse som var nära att omkomma i ångskorstenen:

Vid Södra varietéetablissemenget vid Mosebacketorg skulle fjortonårige sotarlärlingen Sven Valdemar Zettergren sota skorstenspipan från köket. En arbetsgesäll, Lindberg, var med och visade gossen den pipan han skulle gå ned uti och gick sedan för att utföra sotningsarbete inuti. Men gossen glömde vilken skorstenspipa han skulle gå igenom och kröp istället ned i skorstenen från maskinrummet. När gesällen insåg detta skyndade han upp på taket och ned i ångskorstenen för att försöka få upp honom. Men gossen klamrade sig fast i hans ben så att han inget kunde göra.

När Lindberg lyckats ta sig ut kröp han upp ur skorstenen och skyndade ned i maskinrummet. Det var folktomt och låst. Lindberg slog sönder ett fönster, klättrade in och kröp sen in i eldmörjan och lyckades få ned och ut gossen. Båda var då svårt brända, i synnerhet gossen Zettergren, som hade flera blessyrer. Skinnet hade lossnat på båda fötterna, och ansikte och händer var svårt uppsvällda av hettan. Han fördes i ambulansvagn till Maria sjukhus, där han vårdas. Någon fara för livet föreligger ej. Gesällen Lindberg vårdas i sitt hem av fältskär.

En månad senare fortsätter historien i tidningen: ”Den behjärtade skorstensfejaregesällens belöning. Vackert resultat af insamlingen.” En insamling till förmån för Lindberg ”hvars modiga handling för hvar och en är väl känd”, hade då inbringat totalt 1 148 kronor, varav 930 går till Lindberg och 218 till Zettergren, att lyftas vid viss uppnådd ålder. Den förnämsta gåvan till Lindberg var ett präktigt bokskåp, och en kontant summa penningar som kommer att ge honom och familjen möjlighet att i sommar besöka sitt fädernehem i Borås, ”vilket han länge åstundat, men ej ansett sig haft råd till”. (Det framgår inte om han även önskat sig ett ”präktigt bokskåp”.) Återstående belopp överlämnas till förmyndarekammaren att förvaltas till de små ”Lindbergarnes” förmån.

Anna Nordlander har gjort porträttet av en sotargosse i sin typiska mössa, som kallades kurpis på sotarnas hemliga språk knoparmoj – yrkesslang med inslag av bland annat romani, flottistspråk och västgötaknallarnas språk (månsing). Den hade en rynkad överdel som kunde dras ner som ett primitivt skydd för ansiktet. Precis som sotarna på överbilden har sotargossen över axeln en raffel, som användes för att skrapa ned sot i skorstenen.

På sidan om stockholmarnas olika språk finns en hel dikt(!) på knoparmoj.

En gammal sotare berättar i SvD 2020: ”Vi var levande verktyg” : Vi var klädda i teka (skjorta) och brallor. Nasarna (lärlingarna) var ofta barfota när de steg eller for kåporna (skorstenspiporna). Gesällerna hade nog både strecklingar och bubbor (strumpor och skor)…. Jag var lärling i Stockholms södra förorter hos mäster Sven-Yngve Halldén.

En annan berättar om sin farfars far, som började som ”nynasare” vid 10-12 års ålder. Efter första arbetsdagen drog några av de äldre lärlingarna ner hans byxor och körde in en rödglödgad järntråd i baken på honom. Så gick det till på den ”sotarkammaren”. Övergreppet gav honom stora besvär under resten av livet. Det var ett slitsamt yrke som gick i arv även till min farfar och far.

Gösta började som sotare 1947 och fortsatte troget i fyrtionio år. I GT berättade han 2012 om kurpisen, som hans fru sydde åt honom: Den övre delen rynkas ihop och sys fast mot ett tygbeklätt lyckomynt i mitten. Mössan trycks till och formas så att höger öra delvis täcks. Man vill helt enkelt få stuns på kurpisen – den ska se stilig ut. Det fanns en variant till hur man bar sin kurpis: De olika sotarna hade sina egna distrikt som skulle klaras av under en månad. Blev man färdig tidigare kunde man ta ledigt. Då vände man den hoprynkade delen med lyckomyntet framåt och gick hem.

Och så har den förstås en praktisk funktion som skydd mot smuts och sot. Den nedre delen är uppvikt i flera lager, och när man kröp i kanaler och skorstenar vecklade man ut den över ansiktet och stoppade den under skjortlinningen. Kurpisen försvann inte när de riktiga andningsskydden kom, den hade blivit en symbol för yrkeskåren.

Förmännen kunde tidigare använda hög hatt – de slapp ju krypa i skorstenar och behövde inget andningsskydd. I hatten kunde de dessutom förvara viktiga dokument. Kurpisen är skön. Kall på vintern, i och för sig, men jag brukade vaddera den med tidningspapper.

En del tillbud fick lyckligare slut. I tidskriften Freja läser vi i oktober 1837 om den lille sotargossen som föll ned från taket av ”det tvåvåningshus som kallas långa”, på Skeppsholmen. I själva fallet hade han så mycket sinnesnärvaro, att han krympte samman sina leder och knäppte ihop sina händer bakom knäna, och han föll lyckligtvis på en lerhög. Då han steg opp, samlade sig några personer och frågade medlidsamt ”huru det var med honom efter det grufliga fallet”. Han svarade: 

Är det någon som vill ge mig Tolf skilling, så skall jag gå upp och göra om det igen.

Och 1841 blev en sotargosse helt oförhappandes presenterad vid hovet(!):

En sotargosse fastnade förliden Fredag i en skorstenspipa å Kongl slottet. Hål på muren i trenne av H M Drottningens rum måste tagas, för att få honom ur klämman, hvilket också lyckades efter 13 timmars ihärdigt arbete. Gossen, som sålunda helt behändigt fann sig presenterad på hofvet, erhöll för sin vedermöda på denna slippriga bana 100 R:dr B:ko, hvilka insattes på sparbanken för hans räkning.

I ett SF-reportage från 40-talet intervjuades två sotare (eller ”knopare” som de själva kallar sig). Den ene hade börjat arbeta som 12-åring vid sekelskiftet, för kost och logi samt en 50-öring i veckan.

I kortfilmen ”Knoparmoj” av Ung film tittar två yrkesbröder på det gamla reportaget och kommenterar. Den ene, mannen på bilden med SF-filmen i bakgrunden, är sotare i tredje generationen och började 1950, 15 år gammal: ”F a se om man passade för yrket tvingades man in i smala kanaler, fast man kunnat nå dit med rakan. Och det fanns inga steg i skorstenen, utan man flyttade sig med knäna på ena sidan och ryggen på den andra.” Han godkänner dock inte reportagets ”knoparmoj”:

Det där är inte riktig knoparmoj. Så snacka ju alla gluttar på 30-40-talet.

Nedan kortfilmen ”Knoparmoj”. (Men visst stajlar väl SF-reportagets knopare en del för fotografen när de skuttar mellan skorstenarna?)

Bilden högst upp på sidan visar Sotare 1905-10, av Lars Larsson (Public domain), Stockholms stadsmuseum via Wikimedia Commons.