Att bada är inte bara onödigt – man kan få pest av det! Det hävdade läkarna när det blev omodernt med personlig hygien kring år 1500. De följande 300 åren blev de lortigaste i Europas historia.

Under medeltiden hade både offentliga och privata badhus blivit ett slags sällskapsrum dit många gick minst en gång i veckan, för att bada, men också för att skvallra och umgås på ett otvunget sätt.

1347 kom digerdöden (“stora döden”), eller pesten, till Europa och den härjade sedan i omgångar ända fram till 1700-talet. Läkarna runtom i Europa sökte förgäves en förklaring till pestepidemierna, och 1568 trodde åtminstone den franske hovläkaren Ambroise Paré­ att mysteriet var löst:

Det var vattnet som orsakade den fruktade sjukdomen – och i stort sett alla andra åkommor. Alltså borde man låta stänga alla badanstalter. Så skedde också småningom.

”Ett bad är icke endast onödigt utan synnerligen skadligt. Det fyller huvudet med ångor och är en fiende till både nerver och muskler som mjukas upp och därmed orsakar gikt”, varnade exempelvis den franske läkaren och journalisten Théophraste Renaudor. Tilltäppta porer och en skorpa av smuts däremot ansågs fungera som ett effektivt skydd mot allt skadligt.

Vatten borde hanteras med yttersta försiktighet. I stället för att tvätta sig skulle man använda en torr handduk till ansikte och händer, och gnida in håret med kli eller puder före sänggåendet. Endast i yttersta nödfall kunde man (försiktigt!) badda huden med vatten.

Detta gällde alla. När Frankrikes blivande kung Ludvig XIII föddes år 1601 förde hovläkaren journal över pojkens kroppshygien. När prinsen var sex veckor gammal masserades hans huvud, och veckan därpå gneds hans hätta in med smör och mandelolja. Nio månader gammal blev gossen kammad för första gången, och som femåring fick han benen tvättade i ljummet vatten. När prinsen var nästan sju år gammal blev han badad för första gången, tillsammans med sin syster.

Som vuxen påstod Ludvig XIII (stolt?) att han hade ärvt svettlukten under armarna av sin far, Henrik IV, som var beryktad för sin obehagliga kroppsodör. Frankrikes näste regent, solkungen Ludvig XIV hade notoriskt dålig andedräkt och hemsk svettlukt. Istället för att tvätta sig stänkte han vin på händerna. Men han betraktades ändå som mycket renlig – eftersom han bytte­ skjorta ofta, ibland tre gånger om dagen. Enligt dåtidens vetenskapsmän var detta effektivare än att tvätta sig, eftersom kläderna “sög åt sig svetten”.

De få som hade råd bytte underkläder varje dag, men för de flesta fick det räcka med en gång i månaden. Kvinnorna­ i den belgiska staden Brabant ansågs vara extremt renliga eftersom de bytte kläder varje vecka – ”även om det inte behövdes”.

Vita underkläder var en symbol för personlig renlighet och det blev modernt att låta de kritvita underkläderna­ titta fram i halsringning och ärmhål för att vittna om bärarens stora renhet – även om huden var randig av smuts.

Trots att ingen tvättade sig och alltså alla stank, blev man ändå irriterad av den fräna odören, och de rikaste dränkte in sig i parfym. Ohyran var det ingen som slapp undan, vare sig rik eller fattig. Loppor och löss var en del av vardagen och avbildas på flera kända målningar från olika miljöer.

Från 1700-talets mitt började flera framstående läkare sprida den revolutionerande tanken att vatten kanske inte var så dumt egentligen – åtminstone om det var kallt. Enligt prästen John Wesley kunde kalla avrivningar bota både spetälska och blindhet.

Därefter började läkarna rutinmässigt rekommendera sina­ patienter att bada – i floder, på kur­anstalter och vid stränder. Vatten i alla dess former hyllades för sina läkande och hälsofrämjande egenskaper – en enorm förändring för de européer som tidigare levt i närkontakt med smuts, exkrementer och kropps­utsöndringar. Napoleon Bonaparte och hans Joséphine gifte sig år 1796 och älskade att ta långa, varma bad. Men Napoleon gillade tydligen även kroppslukten för i ett brev till sin nyblivna hustru skrev han: ”Jag återvänder till Paris i morgon. Låt bli att tvätta dig.”

När alla nu skulle börja använda vatten var det nog inte alltid så lätt att veta hur man skulle göra. 1861 skrev den brittiska läkaren Harriet N Austin därför en detaljerad guide till hur man på bästa sätt skulle ta sig igenom den våta proceduren: “Baths and How to Take Them”.

Det var mycket viktigt att allt blev rätt – tidpunkt, temperatur och badform. Annars kunde badet göra “mera skada än nytta”. (Det var tydligen inte helt ofarligt!) Och badformer fanns det många, med olika regler, exempelvis halvbad, dopp, våta lakan, hink-dusch, handdukstvätt, sittbad, handbad, fotbad, svettbad. Man kunde även använda vatten för lavemang och framkallande av kräkning, samt sätta våta bandage kring magen, bröstet, halsen eller huvudet. Allt finns med i boken.

Austin var annars mest känd för att ha skapat – och hela livet själv burit – “the American costume,” – en knäkort klänning buren över vida byxor, som skulle främja kvinnors hälsa och hygien.

I Sverige förbjöds badhusen först 1725. De hade då alltmer kommit att sammankopplas med bordeller, syfilisen härjade svårt och det var dessutom brist på bränsle och vatten.

Bakterierna och hygienens betydelse för att hindra sjukdomars spridning upptäcktes under senare delen av 1800-talet, och när läkare ville förbättra hygienen började man med barnen. År 1891 startades därför skolbad i några av Stockholms folkskolor.

Misstron var till en början stor: Om något barn insjuknade dagen efter badet var föräldrarna givetvis övertygade om att det var orsaken. När en mässlingsepidemi närmade sig gällde det därför att omedelbart ställa in alla skolbad.

Men snart blev skolbaden en uppskattad institution och fanns kvar i många år.

Här kan man läsa mera om svensk hygien – från omoraliska badhus via “Lort-Sverige” till “No Shower”. Först på 1940-talet började badrum bli vanligare – åtminstone i städerna. Efter livlig diskussion fick alla lägenheter i fyrtiotalets “barnrikehus” både varmvatten och badrum, trots att fastighetsnämnden först var emot att statligt subventionerade bostäder för arbetare och mindre bemedlade försågs med sådan lyx. Men fortfarande i mitten av 1960-talet saknade en tredjedel av hushållen i Sverige badrum.