Den 8 augusti 1924 löd DNs huvudrubrik: GÅTFULLT MORDDRAMA. Ung kvinna anträffad i en säck i Saltsjön. Dagen innan hade två arbetare vid Hammarbyledsbygget under middagsrasten givit sig ner till Saltsjöstranden för att meta. Där såg de en säck som drev in mot de skarpslipade strandstenarna. Den hade konturerna av en människokropp – och ur öppningen stack några hårtestar fram.

En dem skyndade till närmaste telefon och ringde Katarina polisstation, och två konstaplar kom som förde säcken i land. Den innehöll kroppen av en yngre kvinna samt en nattmössa, en näsduk, några glasskärvor och sju metallbitar.

På bårhuset infann sig ett stort antal av stadens kriminalpoliser, under ledning av t f chefen assessor B Lundberg och kommissarie Hessler. Ordinarie kriminalchefen intendent Hallgren var på semester.

En närmare undersökning visade att repet runt säcken var knutet med sjömansknop, och kroppen var insvept i jutedrev, vilket alltid finns ombord på fartyg för tätning av springor. I säcken fanns även två lakan av bomullslärft märkta med X, troligen ett tvättmärke. De sju metallskivorna kom troligen från ett elektriskt ackumulatorbatteri, sådana som används ombord på motorfartyg eller ångare.

Allt sammantaget gjorde att man misstänkte att mordet hade skett på en båt.

Läkare från Karolinska institutet konstaterade att den döda kvinnan varit 164 cm lång, med ordinär kroppsbyggnad, små fötter och välvårdade naglar, troligen högst 25 år gammal. Ansiktet var uppsvällt, men tänderna var friska, ögonen blå och håret rödblont eller gulaktigt. Kvinnan var gravid i tredje månaden och hade blött från underlivet. Angående dödsorsaken avvaktade man obduktionen. Och:

“Upplysningar till fastställande av den döda kvinnans identitet mottages å polisens kriminalavdelning.”

Följande dag började ryktena gå. En äldre dam hade besökt bårhuset och tyckt sig i den döda känna igen en yngre tyska som varit försvunnen en tid. Hon hade dock endast pratat med en vaktmästare, och inte lämnat någon adress. Damen ombads nu omgående kontakta t f polisintendent Lundberg.

Polisen (och tidningarna) undersökte olika uppslag, bland annat kontrollerades strömmarna, för att fastställa var kroppen kastats i vattnet. Och:

“Personer med vetskap om någon försvunnen ombeds omgående kontakta kriminalpolisen.”

På lördagseftermiddagen obducerades kroppen av dr Ströman, som vikarierade för stadens semestrande obducent. En strid ström av människor besökte bårhuset utan att kunna ge någon ledtråd, den äldre damen hade inte återkommit och några möjligen saknade unga kvinnor hade visat sig inte alls vara försvunna.

Enligt ett rykte hade en finsk styrman anhållits för att ha dödat en restauratris, men något anhållande hade inte gjorts och restauratrisen hade visat sig vara vid full vigör.

Den 11 kom så ett sensationellt besked: Styrman Sergo på Kalewipoeg erkände att han sänkt liket vid Fjäderholmarna, och att det legat i hans hytt sedan Reval. Han avvisade dock bestämt anklagelsen för mord.

Alfred Sergo var andre styrman på ångaren Kalewipoeg, och kvinnan var 23-åriga Walli Tenchio, tidigare gift med en tysk man. Det var i själva verket Sergo som var den av DN tidigare nämnde “finske” sjöman som t f kriminalchef Lundberg sedan bedyrat inte hade något med saken att göra.

Det var metallskivorna som hade lett polisen på rätt spår: Sådana ackumulatorplattor fanns på ångaren Kalewipoeg, och när dess andrestyrman förhördes lämnade han felaktiga uppgifter. Han konfronterades med den döda, reagerade starkt – och började småningom erkänna, dock inte till att ha dödat henne.

Hon var en estländska han var bekant med. En natt i Reval när han skulle gå ombord fick han veta att en dam sökt honom och väntade i hans hytt. Där hittade han henne i sängen, naken och död. Han blev förstås skräckslagen, låste hytten och tillbringade natten i en annan hytt.

Klockan 4 på eftermiddagen kastade fartyget loss för att gå till Stockholm, och under hela överfarten funderade han på vad han skulle göra. Man hade man ovanligt många däckspassagerare, bl a det estniska fotbollslaget som skulle spela i Stockholm. Därför var det svårt att göra sig av med liket, och man ville även använda Sergos hytt för passagerare, vilket han lyckades avvärja.

Vid Fjäderholmarna vågade han inte vänta längre, eftersom tullen vid Skeppsbron helt säkert skulle ha hittat kroppen. Han beslutade sig att kasta liket överbord.

Han var övertygad om att kvinnan tagit livet av sig med gift, hon hade gjort ett försök och hotat att göra om det. Hon var mycket hysterisk och hade hängt sig på honom trots att han försökt göra slut på bekantskapen, särskilt sedan han i Stockholm lärt känna en ung flicka av bättre familj, som han betraktade som sin tillkommande.

Den svenska kriminalpolisens utredning gick ut på att fastställa offrets identitet. Om brottet var utfört av utländsk man mot utländsk kvinna på utländskt fartyg innebar det rättsförhandlingar i Reval. Två svenska kriminalkonstaplar följde med skeppet med den förseglade hytten till Estland för att säkerställa den dödas identitet och förhöra nattvakten i Revals hamn.

Den 12 augusti visste man mera om mordoffret. Walli Tenchio hade två år tidigare blivit avskedad från post- och telegrafverket på grund av opålitlighet. Och i Reval var man övertygad om hon tagit livet av sig för att hämnas på Sergo.

DN följde tydligen med till Reval och pratade bland annat med offrets mor, som visade sig vara hennes styvmor.

Tenchio hade fått en god uppfostran men hade “något lättsinnig karaktär” och efter att ha blivit avskedad började hon ett äventyrligt liv i Reval. I några år hade hon i Berlin varit gift med en 37-årig direktör Paul Tenchio, men sedan återvänt till Reval, där hon logerat hos styvmodern, som med tre döttrar i skolåldern bodde i en torftig, men ordentlig, etta. Fadern låg på sjukhus i en obotlig kräftsjukdom.

Wallis hade ofta uppsökt Sergo för att få pengar, och uppgivit att de båda hade en son.

Sergos berättelse visade sig snart vara falsk: Flera vittnen har sett honom gå ombord tillsammans med mordoffret. Enligt Tenchios familj var det Sergo som inte låtit henne vara i fred, och de var övertygade om att han mördat henne, efter att ha lovat att ta med henne på båten till Stockholm. Det visade sig dock vid undersökning att hon varken tagit ut pass eller svenskt visum.

Besättningen förblev dock på styrmannens sida, och DN påpekar att man hos Sergo hittat tre s k aktfotografier som han tagit av Tenchio, och kommenterade: “Att hon så velat exponera sig tycks gå i stil med hennes tidigare liv”.

På tisdagen avslutade den svenska kriminalpolisen sina undersökningar. Sergo hade begärt att bli utlämnad till hemlandet för att kunna rentvå sig, och några kriminaltjänstemän samt Karstna, krimininalpolischef i Reval, kom till Stockholm för att göra undersökningar.

På vänster bild syns Karstna lämna Kalewipoeg, mannen som går främst på den högra är kriminalkommissarie H Ellström.

I Stockholm tog Karstna tillsammans med en estnisk detektiv över förhören med Sergo, som envist höll fast vid sin första bekännelse. Och DN tvingades fastställa att estländsk kriminalpolis var ännu mer förtegen än svensk. Även intendent Lundberg hade blivit ålagd att inte lämna ut någon mera information.

Sergo förhördes först i polishuset och sedan på plats ombord på ångaren. Det verkade alltmera sannolikt att det handlade om en misslyckad fosterfördrivning. Tidningen var dock förhoppningsfull:

Mot det överväldigande bevismaterial som den estniska polisen hopbringat i Reval och med den verkligt samvetsgranna utredning som vår egen kriminalpolis presterat måste den anhållne spjärna förgäves.

Och till slut lyckades man också få Sergo att erkänna att han strypt Tenchio i ett anfall av desperation när hon hotat göra skandal. Han fortsatte dock att hävda att hon först tagit gift – för att hämnas på honom.

Enligt estniska polisens uppgifter var den döda “en av de största äventyrerskorna som nånsin funnits i Reval”. Hon hade de senaste åren umgåtts med lösaktiga kvinnor, väckt uppseende med sin eleganta klädsel och rest med olika män till Berlin och Stettin för att roa sig.

Hr Karsna meddelade att han enligt estnisk lag inte kunnat uttala sig om utredningen så länge den pågick, men tack vare samarbetet med den svenska polisen hade man nu nått snabba resultat. Speciellt tacksam var han mot t f tredje polisintendenten Lundberg, detektivkommissarie H Ellström och de två svenska detektiverna som rest till Reval.

Enligt Sergos nya berättelse hade Tenchio begärt att han skulle ta henne till Stockholm, varifrån hon tänkte åka till Göteborg och vidare till Amerika. Hon krävde pengar till sin Amerikabiljett, och när han inte kunde betala hotade hon åter med att ta gift – och “då blir du avskedad från båten”.

Den 24 juli kl 7.45 när Sergo kommit ner i hytten efter sin vakt verkade Tenchio så konstig att han undrade om hon redan tagit gift. Och hon slutade inte att skrika om skandal förrän Sergo tog en filt och pressade mot hennes mun samt grep med den andra handen om hennes hals. Klockan 8.10 lämnade han hytten med den livlösa kvinnan och när han återkom klockan 10 var hon död. Ångbåten närmade sig Stockholm, och som han tidigare berättat kastade han både den döda och hennes tillhörigheter i sjön.

Den 18 augusti begrovs Walli Tenchio på Skogskyrkogården vid en enkel akt bekostad av staden. Tidpunkten hemlighölls och endast ett par konstaplar närvarade. Kistan smyckades med blommor från okända givare samt en vacker krans från kriminalkommissarie och fru H Ellström.

Klockan 5 på morgonen samma dag hade Sergo förts ombord för vidare befordran till Estland där han riskerade dödsstraff eller 15-20 års fängelse. I Reval gick han inte iland vid kajen, där en stor människomassa samlats, mest damer. Istället fördes han av en bogserbåt till en avlägsen del av hamnen. Med sig hade han en stor bukett nejlikor och en konfektask som hans fästmö i Stockholm kastat till honom då han fördes ombord. Enligt polisen hade han varit lugn under resan och verkat lättad.

Från Reval rapporterade DN att Tenchio hade pressat Sergo på 600 000 mark, eftersom hon visste att han tjänade stora pengar på spritsmuggling. Det hade också visat sig att sonen aldrig existerat, utan bara varit ett sätt för Tenchio att pressa pengar av Sergo.

Den 8 september kom slutligen beskedet från obducenten Ragnar Ströman: Dödsorsaken kunde på grund av kroppens skick ej säkert fastställas, men det kan ha gått till som i erkännandet, alltså att hon kvävts.

Rättegången drog ut på tiden eftersom den estniska domstolen ville ha alltmera information från Sverige. Särskilt kvinnorna i Reval sökte väcka sympati för honom: Han hade ju blivit angripen och var tidigare känd som en sympatisk och redbar man. Spritsmugglingen var inte heller något problem: Det var inte länge sen nästan alla här sysslade med spritsmuggling – särskilt till Sovjetryssland, där estländsk sprit helt enkelt var “flytande valuta”. Sergos far var dessutom en omtyckt trotjänare i hamnen.

Kvinnan däremot hade enligt vissa uppgifter måst lämna telegrafverket för att hon lämnat information till förutvarande japanska beskickningen i Reval. Dessutom hade hon väckt avundsjuka med sina luxuösa toaletter. Statsåklagaren hävdade dock överlagt mord, främst på grund av att Sergo gjort sig av med kroppen.

Den 24 april 1925 dömdes Sergo slutligen till 8 månader, som han redan avsuttit. Rätten ansåg inte att det fanns några bevis för överlagt mord.