Kung Carl Gustaf har inte talets gåva sägs det. Ändå höll han det mest gripande tal jag kan påminna mig. I en minnesceremoni i Stockholms stadshus för Estoniakatastrofens offer. Talet skrev han kanske inte själv men det fick syre av känslor på djupet. Rotat i saknad av en förlorad far.

Jag ser mig inte som en rojalist. Det finns anakronismer kring hovet som bör reformeras. Men jag känner för familjen på Drottningholm. Som gärna låter sig beskrivas med nyckelorden värme och empati.

Därför retar jag mig på tölpiga TV-dokumentärer, senast röda Åsa Linderborgs Kungen med två Ansikten i TV5. SvT kör samtidigt Sveriges tre kungar. I en tradition där man inte heller kommer det mänskliga riktigt nära.

Det sa klick. Fann Silvia och Carl Gustav varandra i liknande minnen? Hon om oron för familjemedlemmar och släkt i turbulensen efter kriget. Han i en kall barndom och uthängningen i media under ungdomsåren.

”Empatins drottning”. Kommer de orden ristas på Silvia gravsten när den dagen kommer? En medkänsla, omvittnad inte minst då det gäller utsatta barn och sköra äldre. Ibland skymd av en skygghet i intervjuer. Vilket delas med kungen, som på en framtida sten borde få inskriptionen ”Han gav hyggligheten ett ansikte”.

När tar filmmakare och författare sig an det mänskliga i kungliga tillvaron? Om det såriga som hos oss andra. Oron att inte räcka till. Tåla spe och gå vidare. Slitas mellan plikterna i jobbet och få tid för familjen. Fast här med småsyskon i skuggan av en förstfödd på pedestal. Problematiskt utrikes, för bland de utflugna från Drottningholm tycks det finnas harmoni.

Empatin har gått i arv. Därom vittnar det andra talet som jag beundrar, av kronprinsessan Victoria på QX-galan.

/ Av Ingemar Lindmark