1888 skapades det som småningom skulle bli Nalen: Det pampiga ”Nationalpalatset” med förgylld festsal, kristallkronor, speglar och pelare byggdes för ordenssällskapet ”Enighet o Vänskap”. Snart hyrde National Restaurang & Café in sig, med olika verksamheter. Ett tag hade man velocipedskola i den förgyllda festsalen, man startade en modern danssalong, men det gick inte bra. Ryktet blev allt sämre och pengarna sinade.

Sen kom Topsy, som småningom skulle bli en legend i Stockholms nöjeshistoria, mannen som alltid satt strax till vänster om amatörernas estrad i ”Harlem” och kollade stammisarna innan han gick in på kontoret.

Egentligen hette han Gustaf Lindblom och hade bland annat varit svensk friidrottare, idrottsledare, olympisk guldmedaljör i tresteg samt redaktionschef för Idrottsbladet. Smeknamnet Topsy lär han ha fått sedan han i Norrköping deltagit i jakten på en förrymd cirkuselefant med det namnet.

Småningom utvecklade han ett väldigt speciellt språk i Nalenannonserna. Eller vad tycks om exemplet nedan? I annonsen beskriver Topsy bland annat hur boxningspionjärerna på 20-talet gjort Hagalund och Solna till Stockholms lugnaste förstad. Men:

”Nu 30 år senare. Arbetar somliga intellektuella. Hårt för att stoppa. Allt va boxning heter. Gör landet fruktansvärd. Björntjänst! Ty i samma mån boxningssport spolas. Tilltar tydligen. Gatuslaxmål.”

På bilden från 60-talet anas resterna av Nationalpalatsets pampiga inredning.

Topsys Nalen – där allting händer och mycket fötter

I september 1934 övertog Topsy det illa beryktade Nationals skulder och gjorde det till ett ”dans- och idrottspalats”. Han organiserade slagsmålen i boxningsturneringar – och kunde därmed ta betalt för en polisiär förlägenhet. Under kristallkronorna blev det dagis och nattis även för cykeltävlingar, badminton – och amerikanska nymodigheten swing. Och så tävlade man i sånt som jojo och – munhuggning.

1939 kom högkonjunkturen med kriget, pilsnerdrickandet togs bort och jazzen blev dragplåster på söndagsmatinéerna. 1944 kom jitterbuggen, som har beskrivits som ”bryggan mellan idrott och dans”. Den anammades av både nalensnajdare (den distinkte ekenskisen, snaggad, smalbrättad hatt, stuprörsbyxor) och swingpjatten (med långt hår, svepande vida hattbrätten, kavaj ner över ändan.)

DN rapporterade:

Nu har jitterbugeriet ryckt in även på Nalen, och får väl då anses vara accepterat av högsta instans. På detta område.

Topsy hade sina egna metoder att få pli på publiken. I början var boxningsmästaren Harry Persson utkastare, men han lär ha varit för vek. Pianisten Claes Göran Crona minns: ”Den som kolkat i sig spånken portförbjöds – på livstid eller minst tio år – och detta kungjordes med namn och allt på en anslagstavla innanför entrén. Fast när syndaren tagit i hand på att sköta sig var det glömt. Topsy var nog den bästa ungdomsledare den här stan har haft.”

Det fick inte vara några döda punkter: Högst 6 sekunders paus mellan låtarna, ”annars hittar unglymlarna på hyss”. Två band turades om i stora salen, och i mitten satt Topsy med tidtagarur och hotade med fabulösa böter.

Här blandades nattjam och lyrikuppläsning, välkomnades ”Nalenpastorn” Hedlund (som ansåg att det behövdes ambulans eller renhållningsverk för att rensa upp nöjeslivet), Elise Ottesen-Jensens sexualupplysning, Filadelfia och Frälsningsarmén (däribland ”Nalenadjutanten” Gösta Engwall).

Mellan 40- och 50-talet började Nalen anses som vilt och vitalt – men helt barntillåtet. Nalenbrudarna var snygga men svårraggade. Nalen hade visserligen sina skönhetstävlingat – i Tusenskönan vann den snyggaste bikinibruden en inramad tusenlapp. Men Topsy höll husförhör med de tävlande och stod själv på vakt vid skynket när de klädde om till bikini.

1949 inbjöds även amatörfotografer att ta bästa bilderna av tusensköne-kandidaterna. De kunde vinna 75, 50 eller 25 kronor. Dagen efter amatörerna var det dags för ”Herrar pressfotografer” att tävla om 100-75-50 kr.

Allt för jazzälskare – nattjam, eftermiddagsjazz, jazzteori och landskamp

Nalen blev snabbt den populäraste träffpunkten för huvudstadens jazzälskare. Lilla salen döptes om till Harlem, och där ville Topsy ha exotiska (dvs mörkhyade) jazzmusiker. Innan han fick igång importen från USA övertalade han trumpetaren Gösta Törner att för ett tilläggsarvode av fem kronor varje kväll svärta ner sig med skokräm. Sen kom Charlie Parker, och Harlems nattjam fick världsrykte.

I februari 1943 skulle det vara slutjazzat för stockholmare på söndagseftermiddagen – åtminstone inne i stan. Swingentusiasterna skulle framöver bli tvungna att ge sig ända ut till Sundbyberg, Djursholm eller Södertälje. Vid en sista matiné spelade tre orkestrar, och det var trångt när alla snajdarna mellan 14 och 17 dansade för dansens skull, utan att knappt unna sig en Loranga.

Där dansade Trollet och Epa, Skånken, Dojan, Putte, Nollan och Mucke samt Prästen (som kallades så emedan hans kavaj räckte till knävecken) och så ”tjacken”, som Grevinnan eller Stuvbiten. Stamkunden nr 1, Swingpjattan saknades dock, hon hade nyligen vrickat foten i en livlig chika-choka. Och som vanligt var det högst sex sekunders paus mellan bitarna.

I november 1947 hölls vad ”Nalen-Lindblom” kallade ”landskamp i jazz” mellan Sverige och USA. Det var Nalenorkestern Seymour och amerikanska Rex som tävlade på Eriksdalshallen.

Tidningen tyckte att resultatet i så fall blivit ungefär 10-0 till USA: ”Nalen-Lindblom” börjar nog bli lite djärv med sina reklamtrick. Att utannonsera en ”landskamp” mellan jazzmusikens skapare och deras svaga eko är egentligen rena båget…

Men det blev i alla fall en helafton för riktiga spisare.”

Jazzen blandades med mycket annat. I maj 1947 skulle miss Stockholm koras vid en kattutställning(!) på Nalen. Miss Danmark o miss Norge skulle också delta. Den 8 april lyder Nalens annons:

Come back ikväll: Tyree Glenn. Den skarpaste och populäraste musikartist som nånsin gästat Nalen. Stannar hela april ut. Sen slutar dansen. Och vi går in för kattutställning.

1946 konstaterar en Nalen-annons förtjust: ”USA observerar vad vi har för oss här på Nalen: I senast hitkomna numret av Newsweek finns ett utförligt bildreportage över vår badflicketävling. Och våra jitterbugseanser intresserar även fransk press storligen.”

Samma år berättas att 9000 personer kommit till KB-hallen i Danmark för att se och höra Seymours och buggarna: ”Idag är Seymours orkester tillbaka på Nalen och på torsdag kommer buggarna. Danmarks förnämsta tidning Politiken refererar den svenska jitterbugsegern med bilder, och konstaterar att salen kokade av begeistring.”

Nalenprällar av (väldigt) olika slag

Pastor John Hedlunds nattiné på Nalen 1946 kallade en tidning en domedagspredikan om hur ruskig dansen är, liksom filmen. Men, kommenterar tidningen, när man nyligen intervjuat slumpmässigt utvalda Nalenungdomar hade de flesta visade sig vara ambitiöst folk, som visserligen dansade någon gång i veckan, men även gick på kurser, läste böcker, lyssnade på musik etc.

Några dagar senare refererar tidningen en hård debatt där Hedlund anser att det behövs ambulans eller renhållningsverk för att rensa upp nöjeslivet – och fick mothugg. Sammanfattning: ”(Cirkus)publiken applåderade kvickaste och fräckaste talare.”

Samma höst samlade Frälsningsarmén fullt hus på Nalen. Nästan alla deltog i den livliga allsången. Fast några av de sjungande flickorna (som tidningen beskriver som ”levnadsglada”) förklarade: ”Det är klart att vi inte troende, men det är så roligt att sjunga.”

Så talade adjutant Engwall en stund om att vara glad, vilket ungdomen hade rätt till. Och han betvivlade inte att de hade roligt på Nalen, men det fanns också en annan form av glädje. Publiken hade inget emot några extranummer, och tyckte att inslaget inte varit så dumt. Och så satte dansen igång igen.

Enligt en Nalen-annons några dagar senare hade Frälsningsarméns besök orsakat livlig debatt i tidningarnas insändarspalter, men för Nalenpubliken var besöket en succé, och Frälsis önskades välkomna åter.

Några år senare sammanfattas i en annan annons: ”Frälsis fick ett 40-tal nya trogna efter adjutant Engwalls Nalenbesök. Vi tänker inte forska om dessa gått förlorade för Nalen. Men vi är glada om vi bidragit till att föra in dem i en tillvaro där de trivs. Frälsis är välkommen åter, även med risk att värva nya Nalenkunder. Dom räcker bra till för oss ändå!”

”Förra månaden sände vi 300 Nalenstammisar att bekika Hamlet, införstådda med risken att några blev så teaterbitna att vi förlorade dem som danskunder. Med risk för att föra över ytterligare dansgäster till andra intressen startar vi nu en engelsk språkkurs per filmundervisning, i Nalens Harlem Club. Medan dansen pågår i Stora salen får spisarna i Harlem vänta på sina jazzstjärnor någon timme. Och de här språkfilmkurserna är verkligen underhållande.”

Och så planerade man extra nattjam.

Diverse annat allmänt och blandat

I en annons 1949 ”tillägnad föräldrar och målsmän” bjöd man in till skoldans dagen före skolfri dag, med de populära ungdomsbassen Hep Cats och Olle Sundhs. Entré var 1 kr, före ½9 är skatten fri, och med annonsen i näven blir det 50 öres rabatt.

Topsy vidareutvecklar:

FF betyder ”föräldrafritt”: att när farsan och morsan är borta så ska det levas lusen, eftersom ungdomen så sällan har roligt i föräldrars närvaro. Vilket naturligtvis är alldeles barrockt. Men mera föräldrarnas fel än ungdomens. Det skulle vara fint om pappor och mammor ville ta chansen och titta på hur ungdomen roar sig. Sen jitterbugtiden har vi på Nalen haft en ganska stor publik av karaktären ”föräldrar och målsmän” som villigt vittnat att Nalendansen åtminstone veckodagar närmar sig söndagsskolesnällhet.

Den här tisdagen är ett experiment. Lyckas det kommer vi igen i höst!

Fast ibland blev det ändå slagsmål, istället för boxning. En notis 1943 handlar om ett slagsmål vid ”Nalen/National” efter dansmatinén, i hörnet Regeringsgatan och Brunnsgatan. När polisens radiobilar kom till platsen hade slagskämparna kommit undan i folkvimlet.

1947 ringde boxaren Röde orm (alias Arne Sundin) till tidningen för att förklara sig efter söndagens slagsmål på Nalen:

Det började på Nalen där en kille jag inte kanslade kom fram och började kalla mej ”bondtjuv” och andra smeknamn. Jag tog killen i kragen och föste honom åt sidan, men vaktmästaren körde ut oss bägge två, fast det inte var mitt fel att killen försökte fläta till mig.

Sen gick vi på Regeringsgatan, men vid Johannesgränd försöker han klippa till mig igen. Jag duckar i rent självförsvar – och så satt vänstern där på hans haka utan att jag själv visste hur det gick till. Rena intuitionen, antar jag, eller gammal vana. Nu blir det väl 15 spänn för förargelseväckande beteende – det är vad det kostar att försvara sig mot överfall i det här landet. Någon ”borre” hade jag faktiskt inte heller tagit, men den andre killen borde man allt testa.

Det förekom också ”klassisk musik bland jazzisk publik”: Nalen-publiken visste bara att något skulle hända, brudarna funderade så att tuggummit fräste, kavaljererna gissade självsäkert: Bluffen trodde på på Povel Ramel med Brita Borg, Gurra på Sigge Fürst. När Putte Wickman tonade ner orkestern och satte sig kom kom en rad musiker med allvarlig uppsyn ut på stora estraden.

”Tira, bara feler!” sa Gurra men tillade hoppfullt: ”Där var en ståfela också. Fast va ska killen med stråke till?”

Så introducerade Hyland en serenad för stråkorkester. Skapligt, tyckte man allmänt, och applåderade. Bra med avkoppling, ungefär som när ”Frälsis” kommer.

En man vid namn Krullet anförde dock: ”Här går man och hoppas på nåt skarpt, Povel eller Ali Baba (Alice Babs), och så kommer en massa feler… Precis som på Råsunda i söndags – luften gick ur en direkt.”

Han pumpade upp sig när det blev landskamp i jitterbug, mellan Sverige och Danmark. Men den här gången vann Danmark stort.

”Kvällen är nermörk”, slöt Krullet.

Sen dog Topsy – och hans Nalen

1960 dog Topsy, endast 58 år gammal. Han jordfästes på Ekerö kyrkogård, Nalens egen jazzorkester spelade och den alldeles nya Nalenkvartetten the Glenners (ett av Topsys sista uppslag) sjöng en negro spiritual. Hedersvakt vid kistan var Nalenvaktmästare i ljusblå jackor. Pastor Gösta Engwall, även kallad ”Nalenadjutanten”, sammanfattade:

Min vän Topsy vågade leva, han levde självständigt i masstänkandets tid.

Under Topsys son Hasse blev Nalen Pop-Nalen, med långhåringar. Jazzen fick retirera och 1965 gick tusenskönorna i pension. Nalen stängde 1967 och LP-stiftelsen bedrev själavård där tills stiftelsen 1997 gick i konkurs. 1998 blev Nalen återigen nöjeslokal och drivs numera av Sami – Svenska artisters och musikers intresseorganisation.

När Topsys Nalen 1967 dog var det generationer av snajdare, jitterbuggare, swingpjattar, dixiesnubbar, jazzfans osv som kände sig hemlösa. Dödsrunan författades förstås på Topsys egen legendariska annonsprosa:

Nalen. Gata Regerings 74. Va adressen.
Där allt händer. Å mycket fötter. Måste lägga av. Nu den 23. Mä jättepartaj. Sorry.

Den 23 april 1967 var det gravöl. Med dans, förstås.