Den 17 november 1962 var expeditionshallen på centralpostkontoret vid Vasagatan svart av folk – precis som alla andra lördagseftermiddagar. Efter klockan ett var kontoret nämligen ensamt i Stockholm om att kunna ta emot inbetalningar, och under hösten hade mellan 3000 och 5000 kunder kommit.

Signaturen Lugårdh i SvD gjorde ett studiebesök och rapporterar: Vid de tolv öppna luckorna köade affärsinnehavare, kontorsfolk, lördagsfirare och extraarbetare. Denna lördag var man 30-40 i varje kö. men vid månadsskiftet kunde det bli upp till 70, vilket kunde betyda en och en halv timmes väntan.

Personalen trivdes på Stockholm 1, men en del övervägde ändå att söka andra tjänster. Expeditörerna orkade helt enkelt inte med lördagarna.

Det gjorde egentligen inte kunderna heller. ”De här postanvisningarna måste vara framme på måndag och mitt kontor stänger klockan ett på lördagarna. Kan någon förklara VARFÖR alla postkontor utom ett enda stänger klockan ett?” frågade en uppretad kund i kön. En annan var på väg till ett extrajobb men var ”piskad” att först klara av inbetalningarna – och bli minst en timme försenad.

En van expeditör klarade 25-30 kunder per halvtimme, med bara en in- eller utbetalning var, men med lördagens forcerade arbete blev det ofta trassel med kassorna, så att man inte var klar med dem förrän vid åttatiden.

Förstekontrollör Henriksson förklarade att det var svårt att lära stockholmarna att gå till posten på mindre utsatta tider: ”Den som köat 1,5 timme en lördag gör nog inte om det, men någon annan är tyvärr alltid redo att ta hans plats.”

Det lilla postkontoret på Centralstationen höll visserligen öppet ända till kl 22 på lördagen, men där åtog man sig inte inbetalningar. Det var helt enkelt inte möjligt… Köerna skulle sträcka sig långt ut i SJs vänthall.

Stockholm 1 var öppet även på söndagen – mellan kl 13 och 15. Med 7 öppna kassor brukade köerna dock vara lika långa då. Och irritationen stor, både bland kunder och tjänstemän. Men på lördagen sades det att generaldirektören själv stått en stund i fönstren ovanför hallen och betraktat människohavet. Månne klagomålen trängt upp till honom?

Rationalisera bort postköerna – istället för att ta emot så mycket klander från allmänheten om köer! skrev sign M Jonsson i DN 1962, och hade flera förslag: När en postkassör ser att en kund börjar bli färdig borde det finnas en mikrofon för utrop, som: ”Pensioner, postsparbank, värdepost, lucka 6, nästa, varsågod!” Eller så kan en grågosse/gråtös ordna kön och sända fram kunderna till rätta luckor.

”En flitig brevskrivare” från Odengatan skrev i januari 1961: ”Till mitt närmaste postkontor vid Odengatan 40 kan jag inte gå, så långt är inte livet. Istället beger jag mig till Centralposten eller Malmtorgsgatan.” En familj vid Sturegatan hade insett att olika postkontor fungerade olika bra i olika sammanhang, och undrade om inte posten kunde meddela vilken adress man borde bege sig till för att bli betjänad inom överskådlig tid.

Men Postens distriktschef förklarade varför det var lättare sagt än gjort: ”Kundtillströmningen växlar från timme till timme och de gamla lokalerna är urvuxna. Så kallade ”proppkunder” med massor av ärenden (som postkassören berättar mera om nedan) gör också att man aldrig kan förutsäga hur läget är i en bestämd lokal.”

Från den andra sidan disken berättar postkassören Snövit Janson i Postryttaren 2018 om ”Mina intensiva år som postkassör – ett utdött yrke”: År 1987 sökte jag till grundkursen och efter många intervjuer och tester blev jag antagen, bland tusentals sökande till några hundra platser. För att bli postkassör måste man framför allt vara både snabb och noggrann – och kunna räkna snabbt (och rätt!) i huvudet, förstås. Postskolan låg vid Fridhemsplan och utbildningen tog ett år, med praktik och teori varvat.

Under 25 år (med ett tiotal omorganisationer) hann jag sedan arbeta som postkassör, praktikinstruktör, kassainstruktör, utrikes reklamationsutredare, assistent, informatör, kommunikatör, funktionsstöd, journalist, webbredaktör, webbkoordinator. Jag har sett det fysiska brevet återfödas som fax, mail, sms. Nu berättar jag för barn och ungdomar om en för dem okänd värld:

Tänk att vi köade i timmar på postkontor för att få ut kontanter. Tänk att vi först köade för att sätta in pengar och därefter köade vi igen för att få ut dem!

För att hålla koll på sin skrala ekonomi som fattig student satte hon själv in hela studiemedlet på en bankbok, och räknade ut hur mycket pengar hon hade råd att spendera per dag. Det blev en daglig promenad till Posten Universitetet och upp till en timmes köande för att ta ut femtio kronor.

Posten hade under åren ett flertal kampanjer om att kunderna borde skaffa sig bankomatkort och postgirokuvert för att skicka in sina räkningar till Postgirot istället för att gå till postkontoret och betala dem. Men många föredrog att betala över disk, som de alltid gjort.

Postkontoren hade många funktioner: man hämtade pengar och försändelser, satte in pengar på konton, betalade räkningar och skickade brev och paket. Dessutom kunde man växla utländsk valuta, köpa teaterbiljetter, spela på hästar och låna pengar. Man kunde också ansöka om ID-kort och körkort – och vart fjärde år kunde man poströsta.

Kassörerna satt i kassor på rad och var avskärmade från utsidan av en lucka av tjockt glas som gick nästan upp i taket och bara hade en lite springa nertill, med plats för papper och bankböcker, men inte vapen. Kassörerna kunde ha ett hemligt kodspråk: Om de ville meddela att de hade en bedragare i kassan eller bland kunderna sett någon med skumt utseende eller beteende kunde de högljutt be en kollega att ”hämta en X-journal”.

Bilden nedan visar postarbeterskan Birgit Harryson, som varit med och satt stopp för en postbedragare.

Förutom post och blanketter fanns det på varje postkontor ett valv. Valvet var fullt med pengar, frimärken och värdeförsändelser – tio till tjugo miljoner kronor på ett medelstort kontor i Stockholm vid månadsskifte. Om pengarna tog slut ringde man bara till något närliggande kontor och tog tunnelbanan och hämtade lite i en plastpåse. Om huvudkassören glömt att beställa pengar fick någon raskt sätta sig i taxi och åka in till Centralkassan vid Klarabergsviadukten.

Varje månadsskifte skulle lönen hämtas ut och alla räkningar betalas, så från den 25 till den sista var postkontoren fyllda till bristningsgränsen. Särskilt lång tid tog det då om det var många ”proppkunder” i lokalen. Kassören beskriver en ”proppkund” som en person som högt och gällt uttryckte sitt missnöje med att det var alldeles för få kassor öppna i förhållande till kundantalet – och sedan, väl framme vid kassan, inte hade förberett någonting – eller hade glömt sin legitimation hemma och inte gick med på att hämta den förrän efter tio minuters diskussion om man var känd eller inte.

I mitten av 1970-talet införde posten elektroniska postkassamaskiner. Det kan beskrivas som ett ”halvdatoriserat kassasystem”, eftersom man bara hade kontakt online med PK-Bankens (senare Nordbankens) kundregister, inga andra: ”Vi knappade in siffror i en ”räknemaskin”, tryckte ner dokument som inbetalningskort eller insättningsnotor i en skrivardel – och ur den tredje delen kom det ut gula små kvitton.”

Före postkassamaskinerna gjordes allt manuellt, kvitton och in- och utbetalningar i bankböcker skrevs för hand och försågs med stämplar och kassörens signatur. Den ”Postipedia” som fanns till hands var tjocka handböcker i rader vid varje kassaplats. När information i handböckerna blev inaktuella skulle nya blad tryckas och bytas ut. I väntan på de nya bladen skrevs ändringarna in för hand. Varje fredag kom nya checkspärrlistor från olika banker att kolla igenom varje gång en okänd kund skulle ta ut pengar på check.

Postkontoret var även en plats där människor träffades. Man fördrev den långa väntetiden tillsammans eller stannade kvar för att prata bort en stund. Det fanns de som tog många nummerlappar samtidigt för att försäkra sig om att komma till just ”sin” postkassör, särskilt vid månadsskiftena.

Trasiga människor från alla samhällsklasser med olika problem gick också till Posten. Postkassörskan minns: ”Det hände att en del blev aggressiva och hotade med att vänta på oss efter stängningsdags om vi inte gjorde som de sa. Vi gjorde aldrig som de sa, men jag var aldrig med om att någon gjorde verklighet av sina hot.”

År 2001 försvann postkontoren för gott och ersattes av serviceställen i Konsum, ICA, på bensinstationer och i tobaksaffärer. Postkassörer och annan personal fördelades på Postcenter och Svensk Kassaservice – som las ner sju år senare. En institution och ett yrke var borta – efter nästan 150 år.