I februari 1925 granskade DN hur ”sju kulturnationers” skolböcker behandlade Sverige. Utanför Norden (som man kan läsa om här) recenserade man läroböcker från Frankrike, Tyskland, England och Amerika. (Där inget annat anges är bilderna ur artikeln.)

FRANKRIKE: Gustaf Vasa blev lutheran då pengarna tog slut.

Om franska läroböcker skriver DN uppskattande: Den som från sin skoltid minns de ökentorra listor av namn och årtal som verkade gjorda för att utrota allt historiskt intresse hos ett uppväxande släkte, kan inte annat än avundas den franska gymnasistungdomen som får läsa Albert Malets läroböcker.

Den som studerat dem känner kanske inte till sitt hemlands drottningar och deras livslängd eller exakt årtal för den pyreneiska freden, men har en tämligen klar uppfattning om hur de större staterna i Europa byggts upp, och känner troligen till en hel del om gångna tiders seder och bruk, hantverk och bostäder.

När Malet beskriver en person nöjer han sig inte med några ord utan söker förklaringar till att vederbörande blivit funtad på det ena eller andra sättet. Det gör att texten får liv och färg, väcker intresse och skänker behållning långt efter att minnet tappat bort detaljerna.

Och hur behandlar Malet vårt fosterland? DN studerade hans böcker om tiden 1498-1815, alltså till och med Wienkongressen, där Europa delades upp mellan stormakterna i olika intressesfärer.

Satirbilden nedan av Robert Seymour (PD) via Wikimedia Commons visar ”giftermålet mellan Nederländerna och Belgien”, ett av de beslut som togs av Wienkongressen.

Sverige dyker upp i samband med skildringen av reformationen: ”Eftersom påven förklarat sig för danske kungen Christian och den nyvalde kungen Gustaf Vasa var utan resurser, medan prästerskapet var rikt, övergick Gustaf till lutherdomen, konfiskerade kyrkans egendom och tvingade 1527 sina undersåtar att bli lutheraner. Reformationen blev i Sverige ett av medlen till genomförandet av den nationella självständigheten.”

Den svenska krigshistorien under 1600-talets första hälft kommenterar Malet så här: ”Sverige, ett fattigt land, som inte producerade annat än järn och män fyllda av energi och mod, sökte sin lycka utanför landet.” Enlig tidningen ger författaren sedan en korrekt bild av krigets gång ända till Westfaliska freden 1648, då Sverige efter att ha vunnit flera områden i norra Tyskland räknades som en stormakt i norra Europa – fram till Carl XIIs död 1718 då inga av 1600-talets svenska erövringar längre fanns kvar.

ENGLAND: The river Gota får dela äran med fårexporten.

De engelska historieböckerna är något knapphändiga, men vad gäller geografi har inget land så omfattande läroböcker som engelsmännen – vilket är naturligt för detta praktiska världsfolk. I Longmans läroböcker får eleverna på lågstadiet den geografiska stommen, vilken senare byggs ut för att småningom avhandla även brittiska imperiet och den fysiska geografin. Ett synnerligen stort antal kartor är insprängda i texten, även om det råder brist på andra illustrationer.

Sverige och Norge har en gemensam rubrik, men uppgifterna är fylliga och korrekta – med några undantag: Att vi har en stor fårexport känner en svensk gymnasist knappast till och troligen inte heller att den viktigaste floden i Sverige är Gota, som bildar avlopp till sjöarna ”Wener” och ”Wetter” och flyter ut i Kattegatt sedan den bildat ”Trollhätta falls”.

Men de norrländska floderna omnämns också, liksom Stockholm (med riksdag och fabriker), Göteborg (med den stora hamnen), Malmö (med stor trafik på Danmark och Tyskland), Norrköping (med ylle och bomull), Uppsala (med universitet där Linné varit professor), Visby (med ruiner och Hansa-minnen).

Att en engelsk gymnasist är så hemmastadd i sitt eget lands historia kan bero på att kursen i allmän historia är så begränsad: hela Europas historia från kejsar Augustus fram till första världskriget ägnas endast 132 sidor. Men Sverige får ändå mera plats än både Danmark och Norge.

TYSKLAND: Den tyska gymnasisten pluggar mer årtal än sina kolleger. Fast silvergruvan hamnade fel.

När DN bad om ett urval av de i Tyskland mest lästa skolböckerna i historia och geografi, tyckte den tyske experten att det inte var lönt att skicka folkskolans läroböcker: ”Det var annorlunda före kriget. Nu har böckerna fått smälta ihop för att de ska vara så billiga att man har råd att köpa dem.”

Men på gymnasiet överträffar prof Franz Schnabels historiebok dem som läses på gymnasiet i andra länder. Ett relativt stort utrymme ges även för litteratur, musik och konst, och på så gott som varje sida finns författarens kommentarer. En svensk gymnasist skulle nog uppfatta boken som den torraste öken. Det finns inga illustrationer, och en tredjedel av materialet skulle nog förefalla mer än nog även för den som anser de engelska historieböckerna ynkligt knappa. Endast Gustaf II Adolf och Carl XI behandlas utförligare, även om eleven förväntas plugga i sig nästan hela vår regentlängd.

I geografi måste den tyske eleven slå i sig en geologisk översikt över skandinaviska halvön, och gör han det vet han nog mer i det ämnet än sin svenska kollega. Men Konungariket Sverige behandlas på två små sidor, inklusive lite historia.

Sammanfattningsvis kan läroboksförfattaren kallas synnerligen vederhäftig – även om han råkat förlägga Sveriges största bly- och silvermalmfält till Uppsala istället för i Sala.

Genom det gemensamma läget vid Östersjön har de nordiska ländernas historia i många avseenden knutits till Tysklands. Under lång tid behärskades de nordiska länderna politiskt och ekonomiskt av Hansan, och det andliga utbytet har alltid varit livligt – i intet annat land läses Goethe så mycket som i Sverige.

AMERIKA: Nordens lejon humaniserade krigföringen. En arvslag söndersplittrar hela vårt land.

De amerikanska läroböckerna har en stor fördel framför de flesta andra länders: de hinner fram till vår tid. Dessutom är de objektiva, till och med när det gäller något så omtvistat som världskriget. Illustrationerna betyder lika mycket som för fransmännen och erbjuder utmärkta miljöskildringar. Dessutom finns små trevliga berättelser med anknytning till aktuell period – så kallade ”side talks”, som inte behöver läxläsas.

I prof Henry W Elsons ”Modern Times and the living past” finns en rätt utförlig nutidsskildring även av Europas mindre stater, där det sägs att skolorna i Sverige, Norge och Danmark är bland de yppersta med modernaste undervisningsmedel, och folket bland de högst bildade och upplysta i Europa.

Från 1865 och 50 år framåt lämnade mer än en miljon svenskar och många hundra tusen norrmän sitt land, de flesta för att finna ett hem i Förenta staterna, där de huvudsakligen slog sig ner i de stora veteområdena i nordväst. Trots emigrationen har båda länderna fördubblat sin folkmängd under århundradet före världskriget, de har båda kung och lagstiftande församlingar med två kamrar, och kvinnorna har rösträtt. Även när båda länderna genom beslut på Wienkongressen var förenade under en kung hade de varsin konstitution och kabinett. Norrmännen ville inte lyda under Sverige och 1905 förklarade man sig efter en folkomröstning oberoende av Sverige.

Boken innehåller även en bild av Strandvägen med Dramatiska teatern, representerande huvudstaden Stockholm. Ur Sveriges tidiga historia behandlas endast Carl XII och Gustaf II Adolf – ”Lejonet i Norden”.

Foote och Skinners lilla handledning vid historiestudier består av 34 biografier över de mest framträdande personerna i Amerikas historia fram till det nordamerikanska frihetskriget, och ett rikt kartmaterial visar staternas utveckling från de första nybyggarkolonierna. Först presenteras isländske Leif Eriksson ”Leif the lucky”, och det ges även en kort information om dem nordmännen kallade ”skrälingar”, och som länge gällt för att vara eskimåer. Läroboksförfattaren tror dock att det var indianerna som avsågs. De klassiska upptäcksresandena upptar förstås stor plats – Marco Polo, Columbus etc, men även den sköna hövdingadottern Pocahontas, som får hela tio sidor.

Om de första svenska nybyggarna i Västern kan man läsa att de ärligen köpte den mark de behövde av indianerna, vilket inte alla immigranter gjorde. Men när de på Delawareflodens västra rand uppförde ett fort, kallat Kristina efter den svenska drottningen, ville holländarna ha samma område. Svenskarna fick ge efter för övermakten, och holländarna utvidgade sin koloni ”New Netherlands” med provinsen ”New Sweden”. Därmed försvann svenskarna ur läroboken.

Den mest använda geografiboken, ”Essentials of geography” av Brigham och McFarlane, har en sida om Sverige, och den upptas till största delen av två bilder: vattenfallen i Trollhättan och riksdagshuset i Stockholm. I den korta texten får man veta att Sverige har mera odlingsbart land än Norge, dessutom mera timmer och mera mineral, ”varav de finner sin utkomst”.

Huvudstaden är Stockholm, vars hamn är stängd av is under vintern, medan Göteborg nära Danmark har öppen hamn och stor handelsomsättning. I båda de skandinaviska länderna är sommaren kort, men dess dagar långa – vid Nordkap går inte solen ned på flera veckor: Detta är ”midnattssolens land”.

En läsebok, Carpenters ”New Geographical Reader”, sätter en smula kött på benen: Stockholm är genomskuret av kanaler, och kallas därför ”Nordens Venedig”, husen är stora och här finns många statyer. I trädgårdarna finns kaféer som erinrar kraftigt om bulevarderna i Paris.

På landet är lantgårdarna små och åtskilliga jordlotter så smala att man knappt kan vända med en vagn på dem. Det beror på att när en man dör måste hans landområde delas lika mellan barnen – en remsa till varje barn, en del så små att inga hus finns på dem.

Ändå lyckas svenskarna med sitt jordbruk och deras smör och ost är livligt eftersökta i norra Europa.