I februari 1925 granskade DN hur ”sju kulturnationers” skolböcker behandlade Sverige – däribland våra närmaste grannländer, som vi delvis har en gemensam historia med. Läs mera om Nordens historia i Wikipedia och se kartor längst ner på sidan. Övriga ”kulturnationer” Frankrike, Tyskland, England och Amerika kan man läsa om här. (Där inget annat anges är bilderna ur artikeln.)
DANMARK: Svensken är sparsam men stridslysten, och Skånes bönder talar ännu danska
I danska läroverk lär sig skolbarnen i läroböcker av Möller och Busk mer om Sverige än svenska skolbarn lär om Danmark – kanske för att Sveriges historia lättare fastnar i minnet? reflekterar skribenten.
Här berättas att Kristian II, i Sverige efter Stockholms blodbad kallad Kristian Tyrann, även arbetade för införandet av bättre läroböcker i de danska skolorna och befallde skolmästarna att inte prygla eleverna så mycket att deras hälsa blev lidande.
Gustaf Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund, Carl IX, Gustaf Adolf, Kristina, Carl X Gustaf behandlas alla fylligt. Men man påpekar också att den svenska nationalistkammen ibland svällt ut ordentligt, exempelvis när Olof Rudbeck försökte bevisa att Sverige var det äldsta och ädlaste riket på jorden, stiftat av Noas sonson Magog.
I folkskolans ”Geografi för folkskolan” av lektor C C Christensen avfärdas Sverige på en och en halv sida, där man bland annat får veta att Skåne, den sydligaste delen av Sverige, är gammalt danskt land, och ute bland bönderna talas ännu danska. Svenskarna är flitiga samt sparsammare än danskarna, men inte så upplysta – och i slagsmål griper de snabbt till kniven.
I den danska mellanskolan däremot presenteras svenskarna som skandinaver – ett segt och förnöjsamt folk, ridderligt och fosterlandsälskande.
NORGE: Norges skolgutt känner till Snoilsky, men icke Karlfeldt.
Den norske gutten o hans syster har det rätt avundsvärt. De slipper ifrån svällande sifferkolumner och bålda krigsminnen och får en ganska fyllig bild av den kulturhistoriska miljön under olika tider. Den allmänna strävan är att skänka en helhetsbild – om än sammanträngd och knapp – av tidigare generationers insatser inom olika grenar av samhällslivet. På 200 sidor ger Oscar Johnson och Tord Pedersen en måttfull tillämpning av modern historisk pedagogik. Den Björnsonska norsk-norska andan har på ett välgörande sätt förflyktigats och man har en känsla av att Norge skakat av sig den första berusningen efter sin nationella myndighetsförklaring. Nu följer man utvecklingen i grannländerna, och läser till och med om Carl XIIIs krämpor på ålderdomen.
Även sena tiders händelser, som den nuvarande generationen väl minns, skildras med balans: En liten basunastöt hörs förstås ibland vid unionskonflikterna och dramat slutar med vackra festklanger vid ingången till nya riket. Men det är ju naturligt att en nybliven stat hedrar sin egen uppkomst, och sedan är det fred och försoning. Unionstragedin följs av ett uppbyggligt efterspel i den officiella skildringen: ”Den bitterhet som begivenheterna 1905 hade efterlämnat på vissa håll i Sverige är nu borta, det goda grannförhållandet är fullständigt återupprättat.”
Och läroboksförfattaren blir rätt generös med komplimanger: Vi svenskar har sålunda lyriker med aktningsvärd begåvning – fast Karlfeldt inte ansetts värdig att inta platsen vid sidan av Snoilsky. Vi har även många berömda naturvetenskapsmän och en förträfflig knivtillverkning i Eskilstuna. Folkupplysningen är ”lika god som i Norge” och det finaste huset i ett samhälle är ofta skolhuset. I husflit är svenskarna till och med överlägsna norrmännen: de har drivit handaslöjd sedan ”oldtiden” och många lever därav. ”De utmärker sig dessutom som sångare, och till sång passar också språket gott med sina klara fulltonede vokaler.”
På skämtteckningen från Söndags-Nisse 12 februari 1905 gör svenska statsministern Erik Boström valhänta försök att släcka elden som hotar att lösgöra den ilskna katten Norge från den loja hunden Sverige.
FINLAND: Om finsk självkänsla, och tacksamheten för svenska arvet
Båda de finska läroböckerna för folkskolan är starkt religiösa. Efter en fyllig skildring av de finska stammarna före kristendomens införande följer finska folkets öden under den svenska tiden. Den ena boken skrevs av den för 20 år sedan avlidne Yrjö-Koskinen och Väino Voinomaa, professor vid Hälsingfors universitet, den andra av skolstyrelsen överdirektör Mikael Soininen och folkskollärare Alpo Noponen. Båda innehåller många instruktiva bilder och den röda tråden är finska folkets utveckling till nationell medvetenhet och till en kulturnation.
Sveriges historia framställs mycket exakt, även i sådant som egentligen inte berör Finland, som exempelvis Engelbrekts hjältedrama. Skildringen av Sveriges frigörelse från det danska väldet överensstämmer med svenska läroböckers, liksom historien om stormaktstiden, även om det finska inslagen i den gemensamma historien naturligtvis särskilt framhålls.
Det förtjänar att framhållas att frigörandet från Sverige skildras utan aggressivitet och bitterhet. Koskinen-Vionmaas lärobok avslutas under rubriken ”Arvet från det svenska väldet”: ”De viktigaste grundvalarna för en nationell existens – eget land, eget språk, egen samhällsordning – har det finska folket besuttit sedan hedenhös. Under den svenska tiden hade vårt land fått en jämförelsevis stor bildad klass, vars bildning visserligen var svenskspråkig, men mot slutet av det svenska väldet fick en alltmera finsk-fosterländsk karaktär. På så sätt hade under den svenska tiden en viktig grundval lagts för vårt kommande självständiga liv.”
En av senare tiders statsmän har sagt: ”Vi står i tacksamhetsskuld till Sverige för mycket. Men eftersom det finska folket, med eget språk och egna sedvänjor, instinktivt alltid kände sig som en egen nation blev vårt underordnande under det svenska väldet om ej förhatligt, så i alla fall förödmjukande.”
FAKTARUTA:
Nedan: Historiska statsbildningar och gränser. Kartor av Hildebrand, Selander (PD) via Wikimedia Commons. (Klicka för större bilder.)
1397: Kalmarunionen Danmark, Norge och Sverige
1648: Efter 30-åriga kriget
1721: Efter nordiska kriget
1815: Wienkongressen efter Napoleonkrigen
