På DNs förstasida söndagen den 12 augusti 1923 fanns den stora nyheten att Stockholm före årets slut skulle ha tretusen AUTOMATISKA telefonapparater, där samtalen inte längre kopplades av telefonister, utan man själv fick slå numret till den man ville kontakta.

Automatiseringen började i Vasastan, där redan ett stort antal abonnenter fått en av de “karakteristiska automatiska apparaterna med tio siffror i krets på framsidan” för att vänja sig vid anblicken av dem. De hade också fått en liten tavla med instruktioner om hur man själv kopplar sina samtal.

 Av gamla vykort kan man lära sig mycket. Det första man lägger märke till är att all text klämdes in på samma sida som bilden, medan baksidan förblev tom, förutom adressen. Det kunde bli som på vykortet med Katarinahissen från 1903 nedan. (Observera den käcka hälsningen: ”Tjenis! Jag kommer på tisdag med båten…”)

Ända till maj 1905 var man faktiskt tvungen att göra så, för både Världspostföreningen och svenska Postverket hade bestämt att ingenting fick stå på samma sida som adressen. Då kunde nämligen både sorterare och brevbärare bli förvirrade, så att posten riskerade att hamna fel.

Ända sen antiken har människor världen över firat den efterlängtade vårens ankomst med en stor fest. I den kalla Norden gällde det att efter vintern dricka “märg i benen“ inför den kommande sommarens hårda arbete. Fast i boken Gamla Stockholm (1882) kallas det “dricka märg UR benen”, när en del fyllebråk kom av sig för att kämparna inte ens orkade stå upp…

Traditionen att utse Majgreve kom till Sverige med tyska hantverkare. Ordet är belagt sedan 1400-talet, och kommer av “Mai”, det tyska ordet för grönt, isynnerhet vårgrönt – samma ord som i “majstång”. Det var en ära att bli utsedd till sommarens förkämpe – men en dyrköpt sådan, eftersom Majgreven förväntades bjuda alla på så mycket öl de ville.

Jag skriver detta brev i yttersta förtvivlan, då jag står helt ensam med mina båda barn eftersom min man sedan 6 månader befinner sig i skyddshäkte i ett koncentrationsläger.

Så står det i brevet från Wien där Wilhelms och Helgas mamma i december 1938 bad att hennes barn skulle få komma till Sverige “en kortare tid”.

Efter Kristallnatten och Novemberpogromerna hösten 1938 intensifierades nazisternas aktioner mot judar. Förföljelser och diskriminering skulle tvinga judarna att lämna landet, men samtidigt skärpte de flesta andra länder sin flyktingpolitik och tog emot allt färre judiska flyktingar.

“Kungens får” är allmänhetens informella benämning på får som betat i Drottningholms slottspark, i Hagaparken och på Djurgården, även om inga av dessa får någonsin ägts av kungen personligen. Den första fårhjorden som dokumenterat kallades Kungens får var de 250 djur som under kung Gustaf V:s regeringstid år 1924 av Kungliga Byggnadsstyrelsen inköptes från England och sedan hölls i Dragonstallet vid Drottningholms slott fram till 1954, under ledning av en anställd fåraherde.