I Sveafolkkalender 1888 funderar Tor Hedberg om för- och nackdelar med moderniteterna spårvägstrafik och telefoni. Behövdes de verkligen?

Går mänskligheten framåt? För den opartiske granskaren ställer sig saken väl närmast så, att går den framåt på ett håll så går den ock en smula bakåt på ett annat; återstår att hoppas att steget framåt må vara en smula längre än steget bakåt. I så fall kan vi vara mer än belåtna. De mänskliga kommunikationerna har nu tagit ett ofantligt steg framåt: Stockholm har fått både spårvagn och telefon.

Mellan 16 maj och 29 september 1930 registrerade Stockholmsutställningen nästan fyra miljoner besökare – speciellt imponerande med tanke på att Sverige bara hade strax över 6 miljoner invånare.

Stockholm satsade mycket på att välkomna både svenska och utländska besökare, och lotsa tillresande till utställningsområdet vid Djurgårdsbrunnsviken, som lockade med bland annat “hypermodernt” nöjesfält, Planetarium, reklamluftskepp (som tyvärr störtade). Och så de nya bostäderna som kom att omvandla Sveriges tätorter i grunden.

När man talar om Stockholmsutställningar brukar det handla om 1897 och 1930. 1909 års utställning var mindre och hade enbart svenska deltagare. Den anordnades av Svenska Slöjdföreningen (idag Svensk Form) och pågick 4 juni till 30 september.

Från 4 augusti och en månad framåt gjorde 1909 års storstrejk att både spårvagnar och ångfärjetrafik ställdes in. Ändå samlade utställningen över 750.000 besökare – men det berodde troligen mest på det nöjesfält som byggts upp.

”Gamla Stockholm” var en av de stora attraktionerna på 1897 års Stockholmsutställning: En kopia av 1500-talets Stockholm i trä och gips – som även innehöll Stockholms första biograf (kinematograf) och visade “experiment med röntgenstrålar”. Med mera.

Intresset verkar långlivat: När Historiska museet 2008 bjöd in allmänheten till utgrävningar på den lilla konstgjorda holmen som föreställde miniatyrstadens Helgeandsholme (se nedan) kom under två veckor 4 850 besökande, varav cirka 400 grävde själva. Ytterligare ett par tusen besökare följde på distans från Historiska museets entréhall som var uppkopplad online med utgrävningsplatsen.

När KM Lundbergs varuhus invigdes 1898 var det Stockholms första stora varuhus efter kontinentalt mönster, uppfört i sju våningar efter parisiskt mönster, med en stor ljusgård i mitten. I november samma år finns i SvDs söndagsbilaga ett stort bildreportage av signaturen G.L-r om ”Stockholms grands magasins de nouveautés”. De flesta bilderna här är ur den artikeln.

KM Lundberg själv var ursprungligen från Skåne men flyttade till Stockholm och arbetade några år hos garnhandlaren Bredenberg vid Fredsgatan innan han skaffade ett litet lager att sälja för egen räkning. Hans första försäljning inbringade ”sexton schillingar banco”.

Bilden ovan visar Åhlén & Holm på fyrtiotalet (från Kgl Biblioteket via Stockholmskällan, fotograf okänd CC-BY). Där syns även Åhléns välkända klocka, tidkulan med sin lysande neongloria som har funnits på plats sedan 1942 och har fyra urtavlor i olika väderstreck. Överst står en dalahäst – en påminnelse om att Åhlén & Holm grundades i Insjön i Dalarna i slutet av 1800-talet.

Olle Dahlkild är en av alla dem som växte upp söder om Söder och har barndomsminnen från Ålle. I ”Vad hade vi där att göra? Dikter från Pastellvägen 14 och däromkring” skriver han en dikt om det, med teckning av Ulf Frödin.

Inför årets nyårsfirande kan det vara intressant att veta hur stockholmarna firade i slutet av 1800-talet. Det verkar i alla fall inte ha varit som nu. Strindberg avslutar kapitlet om julfirande i boken ”Gamla Stockholm” från 1882: ”Nyårets ingång har icke just någonsin blivit firad på något annat sätt än med visiters avläggande eller korts kringskickande.”

Strindbergs medförfattare till ”Gamla Stockholm”, Claës Lundin, skrev tio år senare en egen bok: ”Nya Stockholm” om ”vad som under 1880-talet kunde kallas nytt i stadens yttre och inre.” I kapitlet ”Högtider o fester” står det: ”På nyårsaftonen äter man gröt i familjerna och stannar ofta uppe efter midnatt för att önska varandra gott nytt år.”

I julmånaden kan man roa sig med att läsa om gamla tiders julseder – sett från Strindbergs 1880-tal. Sista året August Strindberg arbetade på Kungliga Biblioteket, 1882, skrev han tillsammans med Claës Lundin boken ”Gamla Stockholm: anteckningar ur tryckta och otryckta källor / framletade, saml. och utg. af Claës Lundin och August Strindberg”. (Boken finns på Stockholms stadsmuseum, via Stockholmskällan).

Bland mycket annat kan man där läsa om äldre julseder och följa julfirandet hos en välbeställd Stockholmsfamilj. (Här på något moderniserad svenska.)

I början av femtiotalet vaggade det omkring gäss kring Sofielundsplan i Enskede. Många av gässens grannar minns dem väl, men de enda bildbevisen för att de faktiskt har funnits togs den 20 november 1948 av fotografen Gunnar Ekelund, som egentligen hade velat bli trädgårdsmästare, men hamnat som fotograf för SS (Stockholms Spårvägar).

På bilden ovan ses en gåsflock på väg att gå över spårvagnsspåret. Trafiken var inte tät på den tiden, och enligt ögonvittnen stod bilar, bussar och spårvagnar andäktigt stilla och väntade på sin tur att få använda Nynäsvägen. Här kan man läsa mera om gässen och hur minnet av dem lever kvar.

I ”Gamla Stockholm- Anteckningar ur tryckta och otryckta källor” skrev August Strindberg om sägner och skrock i Stockholm.

En av dem handlar om stadens tillblivelse: När Sigtuna i slutet av 1100-talet förstördes av esterna berättas det att Sigtunaborna gömde skatter av silver och guld i en ihålig stock och kastade den i sjön, för att anlägga en ny stad där stocken flöt iland.

Det gjorde den på Riddarholmen, och i det gamla Stockholm troddes allmänt, att stocken förvarades i det torn som ansågs vara den äldsta byggnaden i huvudstaden och där nu (på Strindbergs tid) en del av Allmänna pantlånekontorets (Assistansens) säkerheter är magasinerade.

I kyrkböckerna kallades det även bröstsjukdom, tvinsot, trånsjuka, håll och styng, och ännu vid sekelskiftet 1900 var det näst efter ålderssjukdomar den vanligaste dödsorsaken. Så sent som på 1930-talet dog årligen nära 10.000 personer i sjukdomen. Det verkligt effektiva botemedlet kom först med antibiotikan på 1940-talet.

Eftersom sjukdomen även spreds via smittad komjölk började man 1937 pastörisera mjölk, dvs hetta upp den så att bakterierna dör. Och på 1920-talet lyckades man framställa ett vaccin mot tuberkulosbakterien, BCG-vaccinet. Innan dess gällde mest vila och frisk luft – ibland vidskepelse.

Jag skriver detta brev i yttersta förtvivlan, då jag står helt ensam med mina båda barn eftersom min man sedan 6 månader befinner sig i skyddshäkte i ett koncentrationsläger.

Så står det i brevet från Wien där Wilhelms och Helgas mamma i december 1938 bad att hennes barn skulle få komma till Sverige ”en kortare tid”.

Efter Kristallnatten och Novemberpogromerna hösten 1938 intensifierades nazisternas aktioner mot judar. Förföljelser och diskriminering skulle tvinga judarna att lämna landet, men samtidigt skärpte de flesta andra länder sin flyktingpolitik och tog emot allt färre judiska flyktingar.

Den 29 maj 1890 annonserade Mosebacke Etablissement i tidningarna: ”OBSERVERA! Sista uppstigandet med fallskärm”. Luftseglaren var 19-årige Viktor Rolla, som kallade sig kapten Rolla och av källarmästare Qvintus Mellgren engagerats för att i pausen mellan uppträdanden göra ballonguppstigningar från Mosebacke nedre terrass.

Hängande i linorna under en gasfylld ballong skulle han stiga högt ovan Stockholm, klättra över till en i ballongen fasthakad fallskärm, och sedan sakta singla ned mot staden för att ta emot publikens jubel.

Så var det tänkt. De två första försöken hade inte gått så bra, nu var det dags för det tredje och sista.