I skolträdgården vid Stora Blecktornet på Söder skrev Aftonbladet 1924 om storstadsbarn som trädgårdsmästare: Vi lever i i ett tidevarv som mer eller mindre berättigat kallats barnens århundrade. Det görs mycket för dem som växer upp i fattigdom med färre möjligheter än andra att få en motvikt mot allt ont som ligger i tiden. Många sänds sommartid ut till kolonier på landet för att få vederkvickelse och styrka.

Och för de övriga finns ända sedan 1907 i Stockholm så kallade skolträdgårdar. Staden ställer upp med mark och 500 folkskolebarn får varje sommar ett litet koloniland att sköta om och sedan “skörda”.

Stora Blecktornet på Söder är centralpunkt för 13 skolträdgårdar som finns i utkanterna av staden, bl a vid Värtan, Solnavägen, Midsommarkransen, Blommensberg, Enskede, Södertörn och Alvik. Vid Blecktornet arbetar sextio “kolonister” under ledning av folkskollärare Sigfrid Johansson i Maria folkskola. Och här finns inte bara koloniland utan man odlar också ett otal växter av olika slag. En del ska smycka skolorna, andra användas i botanikundervisningen.

Varje höst skickas 1500 krukväxter härifrån till stadens folkskolor, där eleverna själva under läraruppsikt får ta hand om dem. Dessutom finns här köksväxter till skolköken: lärarinnorna kommer då hit med eleverna för att själva “skörda”. Under hösten skickas två gånger i veckan typväxter från läroböckerna, exempelvis Ålandsroten som i gamla tider ansågs vara en undergörande “läkeväxt” och som skolträdgårdarna ursprungligen fått från Skansen.

Barnens land är 15-20 kvm och där planteras en hel del matnyttiga växter, som morötter, kålrötter, palsternackor, lök, bönor och spenat, men även blommor som barnen oftast får välja själva. Varje trädgård har sin “mästare” som råder och hjälper barnen, men mest sköter de landen på egen hand från 1 maj till oktober: på våren arbetar de sex timmar i veckan, på sommaren nio. Den som inte sköter arbetet mister sitt land – och de är barnen rädda för. Både barnen och föräldrarna är mycket nöjda: barnen blir sysselsatta, och då och då får man ett välkommet tillskott till köket från de välskötta landen.

Artikeln avslutas med ett citat av en “liten byting” som ligger på knä och rensar bort ogräs i sitt land:

Jag är så glad att jag inte fick fara till moster i sommar, för hon har ju inget trädgårdsland, som jag får rå om.

Skolträdgårdarna uppstod i en tid när folkskollärare hade låg lön och ofta bodde på skolan. För att lättare klara sig fick de ha ett eget trädgårdsland intill tjänstebostaden.

På Skansen kan man besöka Väla skola från Västergötland och se bakgrunden till skolträdgårdarna. Från 1901 till 1929 hette skolläraren här Axel Hellsjö. För att dryga ut lönen hade Axel flera extra inkomster, bland annat sålde han honung från egna bikupor, medan hans hustru Ellen vävde lakan och mattor, och nästan alltid hade symaskinen framme. Hela familjen bodde i skolhuset: På vinden hade ett sovrum inrättats till föräldrarna, och döttrarna Gunhild och Mayvor sov i utdragssoffor i köket tillsammans med pigan Elsa. När det var skollov fick flickorna sova i skolsalen.

På sextiotalet flyttades skolan till Skansen och på baksidan av skolhuset har en nyttoträdgård ställts i ordning, på framsidan finns skollärarens egen trädgård.

Gullvivan nedan målades i blyerts och akvarell av nioåriga Greta Johansson, när hon gick 5:e kursen i Maria folkskola 1910-15 (CC-BY), Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan.

Redan i de första folkskolorna i början av 1800-talet fanns det ibland skolträdgårdar där elever och lärare kunde ägna sig åt skolämnet trädgårdsskötsel, och det blev ännu vanligare efter den första folkskolestagdan från 1842. Där slogs det fast att det i anslutning till skolan skulle finnas en bit mark för undervisning i trädplantering och trädgårdsskötsel, där läraren även kunde odla för egen del.

Förutom att det var lärorikt för eleverna var förhoppningen att de i sin tur skulle lära sina föräldrar att odla frukt och grönsaker, vilket i förlängningen skulle förbättra Sveriges självförsörjning. Och folkskolan var en av anledningarna till att så många började odla potatis under 1800-talet, vilket betydde mycket för allmänhetens möjligheter att få mat på bordet.

En del föräldrar var dock kritiska och menade att deras barn utnyttjades som arbetskraft i lärarnas odlingar, som då kunde utgöra en del av skolträdgården. Därför bestämdes 1869 bestämdes att lärarnas land skulle separeras från barnens odlingar. Därmed skapades de första renodlade skolträdgårdarna, och 1900 hamnade denna förändring i folkskolestadgan, där det poängterades att trädgårdarna skulle väcka elevernas “kärlek till naturen och fosterlandet”.

Runt 1900 fanns det trädgårdar vid fyra av tio folkskolor, därefter minskade intresset. På 50-talet kändes det “otidsenligt” att odla för husbehov – allt gick ju att köpa i moderna butiker. På 60-talet togs trädgårdsodling bort som skolämne.

1987 fanns trädgårdar vid 22 Stockholmsskolor, samt en central skolträdgård i Ängby. Det året besöker DN Enskedeskolan, som byggdes 1915 och haft skolträdgård ända sen början. Nu löd rubriken: “Här har de satt sin sista potatis. Nästa år läggs alla skolträdgårdar ner.” Man har protesterat, och handledaren Cecilie Raeder kommenterar:

Många barn gillar inte grönsaker, men den unge finns inte som inte vill smaka på sina egna.

Och på senare år växer intresset för stadsodling – och därmed skolträdgårdar.