När överståthållarämbetet 1924 genomförde nya trafikföreskrifter kommenterade DN: “Trafikkultur är ett nytt begrepp, men gående och åkandes rättigheter och skyldigheter har länge varit föremål för höga vederbörandes omsorg och allmänhetens diskussion.” Och så gav man några exempel ur Stockholmsgatornas trafikhistoria.

Första föreskriften i de nya trafikkungörelserna löd:
“För den som går på gångbanans vänstra sida är mötande skyldig att vika åt vänster.”

Det låter ju enkelt, men hade föregåtts av många och långa diskussioner. Stockholms polischef Gustaf Hårleman var djupt bekymrad över stockholmarnas usla gångkultur medan borgmästaren Carl Lindhagen i stadsfullmäktige lär ha kommenterat den Hårlemanska vänstertrafiken: “Jag har gått fram där det funnits något tomrum.”

Finge man tro flertalet trafikinsändare i tidningarna var Stockholm 1924 den farligaste staden i universum. London-bobbyn stoppade med ett handtecken den stridaste trafikströmm, så att det lilla barnet och den skröpliga åldringen kunde promenera över till motsatt trottoar lika tryggt som på sitt kammargolv. Den stockholmska gatutrafiken stod sig slätt vid jämförelse.

Redan 15 år tidigare hade en insändare framhållit: “Vi kan ej nog i Stockholm prisa och ära våra ovanligt kloka, välvilliga och förtänksamma hästar. Vore de lika vårdslösa som körsvennerna och lika sovande som gatuvandrarna så vore Stockholms gator otrafikabla.”

På 1770-talet fanns en veckotidskrift vid namn “Stockholms oordentligheter”, som publicerade klagomål över den bristfälliga ordningen – ett eldorado för insändare. Om livsfaran vid gatuträngsel och dålig belysning skrev man:

“När vagnarna kör fram för att hämta herrskapet efter något spektakel eller assemblé den mörka årstiden blir det alltid skrik, trätor, svordomar, slagsmål – ja, livsfara.

Detta trots att arrangörerna är anbefallna att tillhandahålla becklampor eller så kallade marschaller. Åtminstone en eller två sådana borde finnas mellan slottet och komedihuset var gång spektakel presenteras.”

Ordningsmakten verkar i alla tider ha varit pigg på förordningar. I 1924 års bestämmelser var kälkbacksåkning förbjuden, och anno 1742 var åkning med “små slädar” utför backar och brinkar likaledes förbjuden. Den som i huvudstaden eller på malmarna trotsade förbudet skulle genast bli “fasttagen och efter omständigheterna avstraffad”.

1924 var det viktigt att bilarna signalerade, 1755 handlade det om bjällror. Då utökades vad som tidigare gällt bagare och bryggare till alla stadens invånare: Allt körande och ridande i vinterföre skulle ske med nödiga bjällror, annars blev det böter: tio daler silvermynt per gång (motsvarande 1397 kr idag). För att undvika skador till liv och lem skulle man även vakta sig för “häftigt körande”. Samtidigt förmanades även de gående att taga sig tillvara och lämna de körande rum på gatorna.

Bilden nedan (från DNs reportage) visar ett missöde vid slädkörning på Skeppsbron, efter en målning av okänd mästare från 1700-talets början.

I en kungörelse från 1801 påminner överståthållarämbetet om varningen mot “häftigt och överdådigt körande och ridande på torg, gator och gränder här i staden”. Var och en, utan avseende på person, skall på gator, gränder och torg, både inne i själva staden och på malmarna, köra och rida sakta eller högst i smått trav.

Farten bör vara ännu lägre på nya bron och förra slakterihusbron, södra slussarna jämte ställen där en större samling av folk vanligen finnes, som Norrmalms- och Riddarhustorgen. Mellan kungliga slottet och det så kallade greve Pehrs (Brahes) hus bör man passera endast gående eller fot för fot, med noga iakttagande av förut föreskriven ordning: De från staden färdas mellan kungliga stallet och greve Pehrs hus, de från norr följer Strandgatan.

Så länge slädredskap nyttjades på vinterföre skulle bjällror “avge nödigt ljud”. Vid körning och ridande skulle man hålla mitt på gatan, och “när tvenne mötas styr var till vänster, samt varnar med rop dem som framför är gående”. De senare borde dock på sådana ställen hålla sig åt sidorna för att själva söka undvika “den olägenhet som dem annars träffa kan”.

1847 skrev rabulisten Henrik Bernhard Palmaer om sin ankomst med ångbåt till Riddarholmen: De vana stockholmarna lyckades oftast med beundransvärd skicklighet undvika åkarkärrorna, ibland med rätt komiska piruetter. Visst händer det att en eller annan blir överkörd och mister armarna eller benen – eller livet – men det tillhör undantagen och är inte fler än två eller tre dussin om året. Men de arma nykomlingarna från landsorten kan endast lita till Guds försyn.

Palmaer själv hade försynen skyddat från Riddarholmen till Lilla Nygatan och vidare till Kornhamn och Slussen, “där försynen icke behövdes mera, emedan trottoarer fanns att tillgå.”

Avslutningsvis ett av Palmaers´goda råd:

Riv dig inte i huvudet – du kan få stickor i fingrarna.