På 40-talet kallade en del av hyresgästerna på St Eriksgatan 49 bottenvåningens restaurang för “Automaten”, trots att den hette något helt annat och var en vanlig restaurang. Men där hade en av Stockholms många automatrestauranger legat – ända fram till 1937. “St Erik” var nämligen den som stängdes allra sist.

Automatrestaurangerna slog igenom i Stockholm vid förra sekelskiftet och var under några decennier den nya tidens matställen. Gästen stoppade ett mynt i en springa i väggen som skilde kund från personal. En automatisk mekanism vägde därefter myntet, och om det godkändes öppnades en lucka eller kran. Bakom väggen fanns personalen som lagade maten och fyllde på mat och dryck.

Den stora fördelen var förstås att det inte behövdes någon betjäning, och man behövde inte vänta, vare sig på servitör, mat eller nota. Dessutom slapp man betala dricks eller rockavgift. Allt detta passade bra i en tid då arbetslivet blev allt intensivare i innerstan och det var svårt att hinna hem på den korta rasten för att äta lunch. Vid denna tid ansågs det dessutom inte lämpligt att en kvinna gick ensam på restaurang, medan allt flera kvinnor kom ut i arbetslivet och behövde någonstans att äta lunch. För dem hade automatrestaurangerna särskilda damrum.

De flesta automatrestaurangerna fanns i Stockholm. Genom åren blev det ett 60-tal, medan Göteborg och Malmö hade ca 15 vardera. Den allra första öppnades i september 1899 i hörnet Drottninggatan/Karduansmakargatan, och där låg den kvar till 1920-talet då apoteket Morianen tog över. Nr 2 låg på Biblioteksgatan, och i början av år 1900 öppnade Slussautomaten, året därpå Standard i Centralbadet, Skafferiet vid Drottninggatan och Sveaautomaten på Vasagatan.

I matsalen fanns små bord och stolar, samt en elegant marmordisk där man serverade sig ur automater på en vackert utsmyckad vägg. Ur kranar hämtades öl, vatten, buljong och andra drycker. Kalla drycker kyldes med is eller rinnande kallvatten medan varma drycker och soppor värmdes av kokande vatten från en gasbrännare.

I sin bok Stockholmaren beskriver Ivar Lo-Johansson hur han satt vid ett av de runda järnborden, skrev dikter och föreställde sig att Dan Andersson närsomhelst kunde komma in på automaten.

I det längsta vägrade jag tro att det fanns mänskliga varelser innanför automaterna. Jag ville tänka att de var enbart ”automatiska”. Ända till den dag då ett rött, svettigt ansikte stack fram i den halvcirkelformade luckan i väggen och frågade om mina förti öre betydde bräckkorv eller risgrynsgröt. Det var samma pris på bäggedera.

Jag fick en chock. Automaten hade inte uppfattat det klart. Mänskan hade måst träda emellan.

83 procent av dem som arbetade i automatrestaurangerna var kvinnor och den genomsnittliga arbetstiden 1915 var 92 timmar per vecka – utan rätt till ledig dag eller semester.

Nedan en bild av Djurgårdsautomatens köksdel, AB Svenska Automatfabriken, (PD) via Wikimedia Commons.

Vid årsskiftet 1908/09 fanns i Sthlm 41 automatrestauranger, som sysselsatte 830 personer, varav 90 manliga, mest montörer eller vaktmästare. Vid samma tid inrättades vid Göta livgarde en modern automatrestaurang för manskapet, istället för det gamla marketenteriet.

Den nya “manskapsmässen” blev redan från början mycket livligt frekventerad, och krigsmännen verkade nöjda över förändringen: “Betydligt bättre än på marketenteriet” var det allmänna omdömet. Dessutom skulle allt hädanefter skötas av regementet, och vinsten därför oavkortat komma manskapet till godo.

Det fanns dock problem. 1910 rapporterar tidningarna att det “allt emellanåt” hände att polisen i fickorna på anhållna personer hittade diverse artiklar som verkade stulna från någon automatrestaurang, och innehavare och föreståndarinnor bekräftade att man hade problem med stölder. Bestick, saltkar, sockerdosor, glas osv såldes till icke alltför samvetsömma skrot- eller lumphandlare – även efter att man börjat stämpla dem.

Det hjälpte inte heller att det vid de större automaterna i regel förutom uppasserskor och uniformerad dörrvakt fanns åtminstone en funktionär med enda uppgift att hålla ett öga på misstänkta gäster. Mest stals det på lördags- och söndagskvällar när det var som mest folk – och kanske ett lite speciellt klientel. Men saker försvann vid alla möjliga tidpunkter, och varken polisen eller innehavarna kunde lista ut hur man skulle kunna sätta stopp.

Dessutom användes ibland falska mynt. I 10- och 25-öresbössorna hade man åtminstone fram till krigsutbrottet 1914 hittat många finska 1-pennislantar, som passade perfekt, men där låg även tillplattade ettöringar (förmodligen överkörda av spårvagn), bleck- och blybitar, polerade ångslupspolletter, garderobsmärken, byxknappar samt slantar från bl a Kina och République Peruana.

Den 25 september 1937 gick så ett stycke stockholmshistoria ur tiden: Stockholms sista automatrestaurang, “St Erik” lades ner, för att byggas om till vanlig restaurang.

Åren kring 1910-14 hade det funnits en “automat” i nästan vartannat gathörn, men under de sista tio åren hade de blivit allt färre. I telefonkatalogen hade yrkesregistrets “Automatrestauranger” tidigare omfattat flera spalter, i sista årets katalog fanns en enda kvar.

DN skrev om hur de sista tre femöringarna stoppades i springan och den sista kaffeskvätten rann genom kranen i St Erik, St Eriksgatan 49.

Direktör Adolf Andersson, som 1907 startat egna nykterhetsautomater och 1913 ägt var tredje av Stockholms 30 automatrestauranger, hade en förklaring:

En automatrestaurang måste ha en dagskassa på minst 200-300 kronor, där måste finnas folk jämt för att passa apparaterna, och nuförtiden är konkurrensen för svår med alla småkonditorier, barer och dylikt som vuxit upp. Man ville ge folk möjlighet att få en bit mat för hyggligt pris. Nu är det andra tider, och Norma, Sara och andra näringsställen tillgodoser det behovet.

Automaterna har under drygt 30 år fyllt sin uppgift, och gjort det bra.