När det nya materialet NYLON dök upp i USA fanns i Sverige viss misstro. Bland annat gick rykten om att kvinnor i nylonklänning blev nakna på fotografier…

Efter att ha tjänat stora pengar i första världskriget ville den amerikanske kemijätten Du Pont, världens största tillverkare av krut, dynamit och TNT, förbättra sin image. 1939 resulterade tio års forskning i NYLON!

Den banbrytande uppfinningen trollband publiken på världsutställningen i New York och beskrevs vid IVAs högtidssammankomst i Stockholm som ”silkesfibrer med lika stor draghållfasthet som stål”.

1940 började man testa de nya strumpornas hållbarhet: Strumpklädda robotben böjdes och sträcktes, robotfötter skrubbade tår och hälar – och 68 sjuksköterskor testade strumporna i sitt dagliga arbete.

Och i november 1941 förkunnade stora annonser att nylonstrumpan från Amerika kommit till Stockholm – även om de var så få att de måste ransoneras.

Den ”sägenomspunna, epokgörande” uppfinningen NYLONstrumpan såldes på Sidenhuset till ett pris av 13:75. ”Varje av oss känd stamkund kan köpa ett par”. De som blev utan kunde lämna namn och adress för att reservera ett par i senare, större sändningar.

Man hade först tänkt kalla det nya materialet ”norun” (”inga maskor”), men det KUNDE det ju faktiskt gå maskor på strumporna. Till slut enades man om namnet ”nylon” – vilket enligt ett envist rykte stod för ”Now You Lose Old Nippon” (”Nu förlorar du, gamla Japan”). Och i praktiken var nylon en ekonomisk krigsförklaring mot Japan som levererade 90 procent av USA:s råsilke.

1941 var också året när USA gick med i kriget, och i februari 1942 ställde Du Pont om hela nylontillverkningen för krigsändamål. Patriotiska kvinnor skänkte sina strumpor till fallskärmar och annan militär utrustning, medan deras mindre idealistiska medsystrar köpte nylonstrumpor på svarta börsen – tio gånger dyrare än före kriget.

Även i Stockholm blev det under krigets kraftiga restriktioner rusning varje gång ett nytt parti strumpor kom till Stockholm. Och det rapporterades om lyckade(?) experiment att göra surrogatstrumpor av hampa och torv.

I juni 1943 kåserar DN-signaturen Colomba (alias Eva von Zweigbergk) om sin nylonstrumpa, som istället för att som utlovat hålla livet ut gick sönder redan första dagen. Den andra strumpan var hel och nu hade en läsare i samma situation hört av sig för att köpa den. De drog lott, kåsören förlorade, och försökte trösta sig med tanken att man inte ens i Amerika hade nylonstrumpor nuförtiden, istället målade man benen – åtminstone om man klarade sig utan korsett. Avslutningsvis undrar Colomba om ingen snäll butik har ett par undangömda strumpor bakom disken.

I augusti 1945 meddelande duPont att man återgick till fredlig strumpproduktion, men leveranserna täckte ännu inte behovet, inte ens i USA, där det utbröt så kallade ”nylon riots” (nylonupplopp): kvinnor köade och slogs om de strumpor som fanns.

I Stockholm bad Evamagasinet i en annons sina ”ärade kunder” att försöka köpa sina nylonstrumpor tidigt på dagen, för: ”Det har visat sig att vi pga köbildning tyvärr stundtals måst stänga dörrarna på eftermiddagen.” En månad senare ber man kunderna att vid köbildning i huvudaffären vända sig till filialen på Regeringsgatan.

I oktober 1946 annonserade MEA om ett parti nylonstrumpor: ”Direkt från USA! i allra högsta kvalitet!” Redan på morgonen ringlade en jättekö förbi Holmbloms och Leja fram mot Nybroplan. Klockan nio släpptes fem i taget in och fick köpa två par var. Alla 6000 par såldes samma dag.

Ytterligare förvirring uppstod när en del i sin iver läst fel i annonsen och köade utanför en firma som hade liknande namn, men inga nylonstrumpor. Från en mindre stad hade redan på morgonen ett bevekande telegram inkommit: ”Finns möjligheter till nylonstrumpor, bönfaller olycklig landsortsbo.”

AB Robert Matton meddelade i en annons att deras nylonstrumpor ankommit Göteborg och direkt skulle gå vidare till Stockholm. ”För den som ännu inte haft tillfälle insända sin order vill vi meddela att priset är 12 kronor plus porto, som uttages mot postförskott.” Det var bara att fylla i kupongen.

I december 1946 meddelar DNs New York-korrespondent att nylonstrumporna nu kunde exporteras från USA utan särskild licens. Årets produktion – 30 miljoner par i månaden – räckte dock knappt till hemmabehovet, så man räknade med en starkt begränsad export.

Men i januari 1947 fyllde fyra ton nylonstrumpor Brommas vänthall. De hade just anlänt från USA och skulle förtullas. En elegant flygvärdinna satt bland kartongerna och visade sina (nylon?)strumpbeklädda ben.

Sommaren 1947 har kallats sommaren när nylonstrumporna slog igenom stort, liksom ”plasticväskorna, plasticregnkapporna, plasticskärpen och allt annat av detta nya slitstarka och prisbilliga material.”

För att slippa yllet och kunna ha nylonstrumpor även den kalla årstiden erbjöd MEA understrumpor av bomull i matchande färger. Enligt annonsen var det både ekonomiskt, praktiskt och överlägset elegant. Någon bild fanns dock inte.

Augusti 1947 annonserade Oscar Baeckman att ”fröken Baeckman” på USA-resan kommit över nylonstrumpor i tjock promenadkvalitet – trots att man bara haft licens för tunna. Det hade krävts mycket arbete med kommissionerna innan man fått tillstånd. Baeckmans avslöjade också att man förvarnat viktiga kunder om strumpleverans med en diskret annons: ”Idag lönar det sig att gå till Baeckmans.” De invigda kom ihåg denna lösen – och fick sina strumpor.

I april 1948 kom den första sändningen svenska nylonstrumpor till Twilfit – i ”Vogue-nylon”, dvs från Malmö strumpfabrik – och givetvis minutiöst kontrollerade.

Tidningarna innehåll många nylonstrumpetips. 1950 var senaste nytt från Amerika att expediterna mätte kundens ben. Om man bad amerikanska vänner att skicka strumpor måste man därför förutom storleken (för nylon ett halvnummer större än vanligt) även uppge vadens tjocklek, benets längd till strumpans överkant, samt användningsområde (promenad, eftermiddags- eller kvällsbruk).

Tips från användare. Sparsamhet var en dygd:

1. För att förstärka nya strumpor trär jag fram och tillbaka på tå och häl med nylontrådar som jag dragit ur kasserade strumpor.
2. Om man klipper små lappar av kasserade nylonstrumpor och syr fast under tå och häl på nya strumpor håller de dubbelt så länge.
3. Jag har lagat många strumpor med nagellack i mina dar. När strumpbyxorna kom skulle man alltid köpa två par likadana. När maskor gått på ena benet klippte man av det – och hade två ”byxor” med ett helt ben vardera.

Redan 1936 hade en miss Walters i London erbjudit akut uppmaskning på gatan(!). Fast då gällde det förstås silkesstrumpor.

På Konsums Strumptjänst vid Katarinahissen kunde man lämna in nylonstrumpor för tvätt, uppmaskning och stoppning – allt utfört av specialutbildad personal.

Nästan alla sybehörsaffärer erbjöd också uppmaskningstjänst för ca 60 öre/maska (i en tid när nya strumpor kostade 10 kr, en biobiljett 3-5 kr). Strumpstoppning och uppmaskning utfördes även som hemarbete, en del hade egen maskin, andra gjorde det för hand.

Slutligen – 1962 års klassiska aprilskämt: Färg-TV hade ännu inte kommit till Sverige, men det året visade TVs tekniske driftchef Kjell Stensson hur man kunde sprätta upp ett par nylonstrumpor och trä dem över TV-skärmen för att ändå få FÄRG! Det gällde bara att hitta rätt avstånd och vinkel.

Och han förklarade pedagogiskt varför, med hjälp av planscher och pekpinne: Strumpornas små nylonkristaller bröt sönder det svart-vita ljuset i spektrums alla färger.

Det lär ha funnits några som tyckt sig se lite färg, men det var många som ringde klagomuren. En del av dem pratade konstigt, eftersom de hade missuppfattat instruktionen och trätt strumpan över huvudet. Sas det.

Men det måste vara nylonstrumpor, sa Stensson:

Med brynja, eller loppryssja, som man sa i det militära, går det inte. Där är hålen för stora.

Nu i januari 2024 ligger skämtet fortfarande på SVTs hemsida.