Mitt bland de fashionabla husen mellan Karlaplan och Valhallavägen låg ända in på 1970-talet en kåkstad. Kvarteret hette Fältöversten, men kallades Gropen och där fanns småfirmor av olika slag – verkstäder, garage, bilskrotar, brädgårdar.

Ungarna som bodde i närheten minns det väl. Dougald växte upp på Östermalm och i början av 60-talet var bilskroten (”Skrot”) hans favoritlekplats: I skrotbilarna, med rutor täckta av tidningar, bodde lodisarna, svordomar och alkoholdunster slog emot oss när vi ryckte upp dörrarna bara för att djävlas. Det var här jag lärde mig köra bil. Vi hackade oss fram på batterierna i svarta Citroëner från 40-talet.

Jan Rune bodde 1944–1969 vid Karlaplan, med utsikt över Gropen: Ett starkt minne är de åldriga spårvagnarna på linje 2. När en kamrat från Värmland på 50-talet kom på besök tog vi alltid en tur med tvåan till Fredhäll och åter. Ett annat nöje var att lägga en ett- eller tvåöring på spåret så att den blev överkörd och tillplattad. När vintern var slut fylldes dammen då den mäktiga fontänen startade. Det hände att vi badade där.

Gunilla föddes 1946, och minns att hon som 4-åring, innan hon börjat “Kindis”, gick ensam utmed Banérgatan till Gustav Adolfsparken och Parkleken: Där frågade man föreståndaren Fröken Andersson vad klockan var och så knatade man hem igen på den tid man skulle passa. Gropen var ett ställe där vi flickor som barn/tonåringar absolut inte vågade sig in.

Bilden ovan visar Gropen 1957, kåkbebyggelse i kvarteret Fältöversten, vid korsningen Erik Dalbergsallén/Valhallavägen. Foto: Herman Ronninger, (PD), via Wikimedia Commons.

Ända fram till början av 1900-talet var Karlaplan en sista utpost i huvudstaden. Bortom Ladugårdslandstulls två tullstugor gick vägen ut ur staden, mot det som länge kallades ”Yttersta mörkret”. Tullstugorna revs 1896, tullverksamheten lades ner långt innan dess.

Bilden nedan visar Heinrich Neuhaus panorama från 1870-talet. Landsvägen från landet går förbi de två vita grindstugorna ner till Stockholm.

Under 1920- och 1930-talen bebyggdes kvarteren runtomkring, men den stora triangelformade tomten mellan Karlaplan och Valhallavägen förblev obebyggd. Till en början var den uppdelad i två kvarter: Fältöversten mot Valhallavägen och Fältväbeln mot Karlaplan. På stadsplanen från 1911 markeras Fältöversten med V och ”Reserveras”, Fältväbeln med XI och ”Kvarter, å hvilket icke få uppföras andra än offentliga byggnader”.

År 1930 slogs de ihop till Fältöversten – området som skulle förbli en kåkstad ända till 1970.

1934 skrev SvD om ”den skräpiga trekanten mellan Karlaplan och Gärdet”, där riksarkivet ville ha en skyskrapa, medan ”parkprojektet” ville knyta ihop Karlaplan och Tessinparken till ett sammanhängande parkområde. Och i april 1939 utlyste man under rubriken ”Medaljens baksida” en fototävling för stockholmare: Övre östermalmarna har väl för länge sen gett upp hoppet om att skräpkvarteret bakom flygarmonumentet ska ordnas. Nu ger de ändå redaktionen uppslag till en fototävling: Skicka in bildbevis på andra skönhetsfläckar i vår vackra stad! För den bästa bilden blir det en tia i pris, de tre näst bästa får en femma vardera

Staten ägde ”skräptomten” och hade planer på att bygga förvaltningsbyggnader där. Men det ena förslaget efter det andra tycktes skjutas på framtiden.

I april 1960 upptäckte DN några nya butiker i området. Men:

De nystartade butikerna finns egentligen inte, för Djurgårsnämnden som hyr ut gör det bara för ”rörelse”, absolut inte för butiksverksamhet. /…/ Brandförsäkringen tvingar butiksägarna att plåtsko sina baracker och kontrakten löper på en månad i taget. Men de bor nog tryggt: Här har inget hänt sedan den siste förste hovjägmästaren 1913 rev bostället Djursborg uppe där flygarmonumentet nu står.

1970 ersatte en ny stadsplan samtliga tidigare från 1911, 1932, 1939, 1942 och 1943. Kvarteret, som fram till dess varit reserverat för ”allmänt ändamål”, skulle nu användas för vad som beskrevs som ”bostadsbebyggelse med tillgång till en högt utvecklad boendeservice inom själva kvarteret”.

I september 1973 stod Fältöversten färdigt. Längst ner fanns serviceplanet, där alla butikerna låg längst landets längsta innergata. Ovanpå det fanns lägenheterna i fem parallella huskroppar, 7–9 våningar höga. På serviceplanet fanns även post, banker, försäkringskassa, apotek, barnavårdscentraler, bibliotek, distriktsläkare och -sköterska, resebyrå, systembolag, restaurang. Och 14 tandläkare var på väg in.

Här skulle man kunna födas och dö utan att lämna sitt kvarter.

SvD hälsade på i det omtvistade storbygget, ibland beskrivet som ”Betongghetto”, redan när man fortfarande höll på att byta ut sekunda, icke godkänt, tegel på väggarna. ”Fuskjobb” säger en av jobbarna och en pensionär på besök från söder om söder kommenterar: ”Visst är kåkarna dåliga hemma i Årsta, men här skulle vi aldrig vilja bo.” Många nyfikna är där för att titta – och kanske handla eller äta på restaurangen i bottenplanet.

Detta är en stad mitt i staden – ett märkvärdigt bygge, på gott och ont. Mest gott, säger de boende som tidningen pratar med.

Elsie Svensson ska just ta T-banan till jobbet. Hon har fått dagisplats i huset, och tjänar flera timmar per dag på att kunna handla i affärerna i huset när hon kommer hem från jobbet. Lekskola och fritidshem finns också, liksom ungdomsgård och hemtjänst.

De insprängda pensionärsettorna har lokaltelefon till receptionen, som är bemannad dygnet runt. Till receptionen går också larmknapparna vid golvet, om man skulle falla och inte ta sig upp själv. När en gäst till fru Haglund råkade trycka på golvknappen ringde lokaltelefonen och en vänlig röst frågade om allt var väl. Om ingen svarat hade hon fått besök. Vid toalettens spolanordning finns ett larm som går om toaletten inte använts på en viss tid.

Så här ser Karlaplan och Fältöversten ut 2014: