“Kan inte jag få stanna hela sommaren?” bad en kollopojke bevekande sommaren 1918. Han kallades “Luffaren”, var 11 år men såg ut som 7, med magra armar och ben, iförd lappad blus och mössa. Under några sommarveckor på kollo hade han fått ett välbehövligt avbrott från vardagen i stan och berättade för sin fröken: “Här får man så mycket god mat att man alltid är mätt! Och så får man ligga om mornarna!”

Hemma i stan var han tidningspojke och började kl 5 på morgonen. Innan han gick till skolan fick han en halv rågbit och en kopp “kaffe”, nästa mål var i skolan kl 1. Och på eftermiddagen väntade tidningarna igen. När hemresan nalkades och han FICK löfte om att få stanna en månad till utbrast han lyckligt: “Nu får jag äta mat en hel månad till!”

Sommarkollot Barnens Ö grundades av Barnens Dags förening, som 1911 slagit rekord i insamlingsresultat och beslutat att använda pengarna för att köpa in Lingslätsö, en del av Väddö, där det sedan tidigare fanns två kolonier från Stockholms folkskolor. Nu utökades dessa till en början med ytterligare tre samt en sjukstuga, och redan samma sommar skickades pojkar från folkskolans högsta klasser dit för att iordningställa platsen – samt idka friluftsliv. Den 21 juni hade 500 pojkar anmält sig, fast man inte räknade med att kunna ta emot fler än 120.

Pojkarna reste med Vaxholmsångare, medförande tält och övrig utrustning, och slog sedan läger på lämplig plats. Sedan var det fullt program från kl 7 varje dag: tre timmar arbetade de “mot viss kontant ersättning” med trädgårdsarbete, skogsröjning, väganläggning. Därefter var det dags för bad och fiske, scoutövningar och utflykter. En av de åtta dagarna planerades en utflykt när pojkarna själva fick laga sin mat i terrängen, annars fanns en liten stuga för matlagning och dåligt väder.

Redan året därpå började man ta emot “svaga stadspojkar och flickor för ett vederkvickande sommarliv”. Husmödrarna kunde intyga att barnen hade en häpnadsväckande aptit, i synnerhet i början av vistelsen. Dagen började kl 8 med uppstigning och välling, kl 1 var det dags för lagad middag, kl 5 smörgåsar och choklad, och 7-8 gröt och mjölk. Man lekte inte bara, utan fick även arbeta, med trädgårdsskötsel, byggande, målning, städning – och det gjordes enligt uppgift glatt och “icke sällan under sång”.

När grosshandlare Axel Eliasson, kallad “Barnens dags pappa”, kom på besök visade barnen sin tacksamhet med en visa. På melodin “Fjäriln vingad” sjöng de “brunbrända småttingarna”:

Ifrån stadens mörka gränder
till de gröna ängars prakt
till de blomsterprydda stränder
lockas vi med väldig makt.
Du har fört oss i det gröna
då du ledde Barnens dag.
Måtte himlen Dig belöna!
Nu vår varma hyllning tag!

Tidningen hoppades att Barnens ö kanske snart skulle “få sin jämna utveckling befordrad genom kommunalt anslag”.

I slutet av juli 1914 rapporterar SvD från ett “vaktombyte” på Barnens Ö: Sommarens första koloni återvände till staden och nya skaror ryckte in, däribland för första gången även Brännkyrkobarn.

På bilden vinkar mammor – och ett fåtal pappor – av barnen som beskrivs på följande sätt: “De utresande med blek hy, lite förtegna och villrådiga, men med hoppet om verklig sommarglädje återspeglat i blicken. De återvändande däremot brunstekta, käcka och självsäkra.”

Urvalet av dem som skulle få komma till Barnens ö gjordes ytterst noggrant. Först valde lärare de 2-3 barn i varje klass som var allra klenast, fattigast och “mest välartade”. Dessa utvalda remitterades till skolläkaren, och en uttagningskommitté fattade det slutliga beslutet. De som sålunda föreslagits till sommarvistelse delades upp i tre klasser, rangordnade efter hur stort behov de hade. Om många barn var anmälda hade bara de allra klenaste och fattigaste någon utsikt att komma med.

För att avhjälpa detta skapades ersättningskolonier. 1917 fick ungefär 800 barn plats på de ordinarie kolonierna, och av de kvarvarande sorterades de klenaste 600 ut för 6 veckors vistelse på en ersättningskoloni.

Bilden nedan visar i tur och ordning småbarnskolonister, barnensdagsgeneralen i sällskap med litet barn och den så kallade indianbyn.

Tack vare extra matransoner lyckades man hålla igång verksamheten även under första världskriget, trots livsmedelsbristen. För säkerhets skull följde efter maten alltid en middagslur: “ty dessa tider är inte till att springa bort maten” sade Barnens ö-guvernören överlärare Wassberg. Det hjälpte också till att kolonins egna potatisodlingar börjat ge goda skördar.

1918 bodde totalt 1141 barn i 29 kolonier, varav 23 skollovsskolonier och 5 småbarnskolonier för 4- 6-åringar – en nyhet för året som skulle göra barnen bättre rustade inför skolstarten. Dessutom fanns i “Eliassons by” (uppkallad efter Barnens-dags-generalen) en familjekoloni – en stuga där en änka med tre små barn bodde. Förutom barnen fanns här ett 40-tal föreståndare, ett 50-tal tjänare och biträden samt en läkare och 2 sjuksköterskor.

Barnen roade sig på mångahanda sätt – det berättades att en gosse använt sin rika fantasi till att lägga beslag på all tvål som fanns i kolonin, i avsikt att göra goda affärer med dem. Detta förhindrades dock av de ansvariga.

1920 firades 20-årsjubileum med att den traditionella Barnens ö-utflykten återupptogs efter att ha varit inställd under kriget. Det var bland annat överståthållare, regeringsråd, folkskoleinspektörer och representanter för alla stockholmstidningarna som åkte till Barnens ö och togs emot av solbrända barn med runda kinder och flaggor i händerna, sjungande välkomstsånger. Denna gång bjöd barnen också på orkestermusik, med hjälp av kammar med papper, dragspel, munspel, trumma och triangel.

Särskilt intresserade sig besökarna för storskolepojkarnas koloni, eftersom det var första året de var med. Enligt ö-generalen hr Wassberg hade storskolepojkarna skött sig charmant, och man hade inte haft några problem med “den klassantagonism som på sina håll existerar mellan läroverks- och folkskoleungdom”.

1934 kombinerades styrelsens sedvanliga sommarbesök med en hyllingsceremoni till Christer Wassbergs minne. Han hade ända från 1911 till sin död 1929 varit chef för Barnens ö och nu avtäcktes en byst av honom vid den koloni som bar hans namn.

De förnäma besökarna hyllades denna gång inte bara med viftande flaggor, hurrarop och nationalsång, utan även av pojkar i led, skyldrande med trägevär.

Överst på bilden passerar överståthållaren mellan gevären.

Man åkte även med tåg från Östra station. På bilden från 1944 vinkar föräldrar av barn på väg med extratåg till Norrtälje för vidare transport mot Barnens Ö.

1946 gjordes den första utfärden till ön på 7 år, alltså sedan kriget började. Bland annat direktören för Barnens Dags förening och skolöverläkaren U Hjärne välkomnades denna gång av pojkarna på Granbo med en snatterorkester.

Man hade nu eget sjukhus med läkare och fem sjuksystrar. Patienterna var inte många och de flesta av dem verkade ha ont i öronen och hade därför fått stora vita bandage om huvudet. En var dock inte sjukare än att han smutsat ner sitt bandage genom att stå på huvudet.

Framåt 60- och 70-talet började Barnens Ö småningom beskrivas som slitet, man klagade över att där saknades exempelvis bibliotek, och att de olika husen hade MYCKET varierande standard. 1978 hotades verksamheten av nedläggning – om inte kommunen trädde in. Kollobarn och f d kollobarn demonstrerade.

I slutet av mars 1980 meddelades att trasslet var över: Stockholms kommun och Barnens Dags förening bildade en gemensam stiftelse som tog hand om anläggningen. Stiftelsen Barnens dag planerade närmast en rejäl upprustning. Från att ha varit en del av folkhemsbygget, med luskontroll och invägning, skulle det bli en ö inte bara för barn, utan även med konferensverksamhet och stuguthyrning året runt.

I en informationsfilm om Barnens ö och dess historia påpekar dagens kolloungar särskilt att man där “släpper sitt skärmberoende lite”.