2017, samma år som Medis återinvigdes efter fyra års renovering, utkom även boken ”Medborgarhuset i stockholmarnas hjärtan” av Astrid Hasselrot. Vi som gick i simskola och gjorde årliga simprov på Forsgrénska badet (kallat Medis) har blandade minnen därifrån.

Men Medborgarhuset var så mycket mera, i boken skildras ett Sverige i miniatyr. Och Per-Albin Hansson lär ha övervägt beteckningen ”medborgarhemmet” innan han bestämde sig för det mera slagkraftiga ”folkhemmet”.  (Bilden ovan är från 1945.)

Redan 1917 hade Stockholms borgmästare Carl Lindhagen lagt fram förslaget om ett centralt beläget Medborgarhus, men det avvisades, bland annat för att man tyckte att det kunde räcka med Konserthuset och Stadsbiblioteket som just höll på att byggas. Trots fortsatt motstånd klubbades beslutet ändå 1929 och 1930 utlyste Stockholms stad en allmän arkitekttävling. Den vann Martin Westerberg – två gånger till och med: Efter protester mot hans första förslag gjorde man om tävlingen och han vann med ett reviderat förslag.

Här är man i full färd att gjuta bassängen.

I juni 1938 var det taklagsfest. Traditionsenligt murades då ett skrin med dokument om husets tillblivelse in under festsalens estrad och täcktes av en dokumentsten, huggen ur en klippa på sjön Fatburens botten. Vid renoveringsarbetena 80 år senare lyfte man undan stenen för att förnya och komplettera skrinet. Och hittade även ett foto av en kvinna på sommarutflykt i en motorbåt.

Vem var hon och vem ville spara hennes bild?  

Den 2 december 1939 hade man planerat en ståtlig invigning med stor folkfest, men kriget kom emellan. För att ändå kunna börja använda de nya lokalerna höll man en enklare ceremoni. Andra världskriget hade pågått några månader och finska vinterkriget just börjat, så kungen kunde inte komma. Men på kvällen gick en delegation till slottet, kungen kom ut och talade om de bistra tiderna, dubbade en riddare samt skrev i Medborgarhusets stora gästbok. 

Och människorna började omedelbart strömma till sitt nya hus.

Verksamheten har förändrats under åren men kärnverksamheten finns kvar: Tranströmerbiblioteket, Forsgrénska badet, idrottshallen och barnteatern.

Astrid, som skrivit boken, berättar att hennes pappa kom från Hälsingland på 1910-talet. Tillsammans med föräldrar och två bröder bodde han i en mörk tvåa på Södermalm, och när han inte gick i skolan jobbade han som springschas eller vallade kor åt en bonde i Björkhagen. Småningom pluggade han vidare och blev tjänsteman.

Han var en av dem som skulle få duscha, simma, gymnastisera, låna böcker, gå kurser och lyssna på föredrag och diskutera i det nya Medborgarhuset.

Astrid själv föddes på 40-talet: 

Sverige var ett folkhem och välfärden ett rättesnöre. Till råga på allt bodde jag i en ljus lägenhet i den funkisvita förorten i Hammarbyhöjden, gick i nymodig enhetsskola i grannförorten Nytorp, och hade en kraftkvinna från Fogelstadsförbundet som rektor.

Som sjuåring hade jag dessutom lyckan att hamna i barnteaterpionjären Elsa Olenius nyskapande barnteater i Medborgarhuset, där även Astrid Lindgren ofta var med.

Sveriges första ”barnidol”, Eskil Dalenius som spelade den första ”Rasmus” i filmversionerna, gick också i Nytorp, och har berättat att han blev upptäckt i Medborgarhusets bibliotek:

Astrids väninna Elsa Olenius jobbade som bibliotekarie på Medborgarhuset. Hon fick syn på mig där jag satt och läste, liten och späd, och tog med mig till Astrid. Det var så det började.

Förre EU-rättsordföranden Jan O Karlsson pratade gärna om sin goda uppväxt i Hammmarbyhöjden och optimismens år, ljusa välbyggda hus med egna skogsbackar, dit de flesta flyttat från något mörkare o sämre. Söder fanns på cykelavstånd: 

Medis var det hus där jag tog mina märken i simning. Det var också mitt Checkpoint Charlie, platsen där vi vände. Längre norrut låg ett annat land där folk talade annorlunda och var annorlunda klädda. Om det var match på Råsunda eller Stadion kunde vi möjligen snabbt cykla igenom utan att se åt sidorna, på samma sätt som västberlinarna tog S-bahn genom Östberlin för att komma till de nordvästra delarna av Västberlin. 

Bengt Göransson, Sveriges kulturminister 1982-91, minns när han var sju år och familjen åkte in till stan för att beskåda den nyligen avtäckta byggnaden, och hur stolt hans pappa var över Medborgarhuset. Han kommer också ihåg att det fanns klasskillnader även på Söder: Sämst sedd av alla var man om man kom från södra förorterna. Han minns kemilärarens replik: ”Varifrån kommer du? Jaså, från Enskede. Jag kan tro det, eftersom du har mössan på dig inomhus”. Men Medborgarhuset tillhörde alla, i praktiken ett hus tillägnat allt folk på Söder och från de södra förorterna.

Från början skulle huset heta Forsgrénska Medborgarhuset, efter Forsgrénska fonden, som bidrog med medel vid uppförandet. På en del kartor kallas det också så, men det brukar vara badet man menar med Forsgrénska. Om man inte säger Medis, förstås. 

I boken berättar mångårige badmästaren Frans Lugmair hur han satt i en glaslåda och tittade på folk som simmade fram och tillbaka för att se till att ingen drunknade.

Man fick skrika: ”Hörru, häng inte på linan!” Speciellt krävande var det att hålla ordning på alla som ville hoppa från hopptornet på norra kortsidan. Ungarna var som ett gäng hungriga pirayor i kampen om en just ikastad gris. Det kokade i vattnet! Man fick blåsa i visselpipan och ropa: ”Nu hoppar femman! Hoppa inte innan han simmat undan!” Men samma vecka som Eriksdalsbadet öppnade, med äventyrsbad och allt, var alla kidsen som bortblåsta hos oss.

Nu finns ingen badmästare, bara ” livräddningskunnig personal i huset” och folk simmar på egen risk. Men det kanske borde omprövas, numera finns många som saknar simkunskap även högre upp i åldrarna. Tyckte den gamle badmästaren.

Ulla-Britt Törnlöv sjöng specialskrivna ”Söderfolkets visa” både vid den stora invigningen 1940 och vid sjuttioårsjubileet 2009. Ulla-Britt var ett ganska ensamt barn, särskilt sen hennes mormor dött. Då blev Medborgarhuset som ett andra hem för henne.

I början höll hon mest till på biblioteket (”man köpte ju inte böcker till barnen på den tiden”), sen på badet. Som 15-åring gick hon och dansade på Ljunglöfska i Medborgarhuset, där hon också träffade sin första kärlek. 1995 blev hon ordförande i en dansförening, som dansade i Ljunglöfska. Och så fortsatte hon att simma på Forsgrénska. 

Den försenade invigningen i november 1940 glömmer hon aldrig. Då hade de sju malmklockorna (en för var och en av Söders sju församlingar) äntligen kommit upp på österväggen och kunde spela specialskrivna ”Söderklockornas melodi”. Och Ulla-Britt, 11 år, var med i den kör av barn från söderskolorna som på Medborgarhusets trappa sjöng likaledes specialskrivna ”Söderfolkets visa”, som började: ”Vi är barn av de branta berg”. (Se text till vänster.)

Hon har sparat programbladet, med titel: ”Söders Försvarslånefest i samband med invigningen av Medborgarhusets klockspel”. Mellan varje programpunkt samlades pengar in till försvar för Sverige under det pågående kriget.