På Stadsmuseets vind kan man fortfarande hälsa på hos familjen Pihlqvist, som hade sitt hem där ända tills huset tömdes för att bli stadsmuseum. Olof och Albertina hade 1891 flyttat in i de två små rummen, ett på var sida om trapphuset. De hade två barn, Selma och Gustaf, och fram till sonens födelse 1895 bodde här också en inneboende från Olofs hemby på Öland. Det ena rummet fungerade även som kök, eftersom i kakelugnen fanns en inmurad vedspis med två små ”plattor” och en liten ugn.

Sonen Gustaf arbetade i vaktmästeriet på Liljeholmens stearinfabrik, och 1939 rapporterade DN att Karl Gustaf Pihlqvist var en av dem som vid 100-årsjubileet ur kronprinsens hand fått motta Patriotiska sällskapets medalj.

Historien om Liljeholmens Stearinfabrik (före 1873 ”Liljeholmens tekniska fabrik”) börjar med att publicisten Lars Johan Hierta, mest känd som Aftonbladets grundare, under en vistelse i London sett ”en förbättrad lys­massa” som användes till ljus som varken rykte, rann eller osade – i motsats till de traditionella talg­ljusen.

Hierta berättar i sin självbiografi att han efter hemkomsten kontaktade föreståndaren för Teknologiska Institutet (nuvarande KTH) som rekommenderade ett samarbete med den unge kemisten Johan Michaelsson, som redan höll på att försöka framställa stearinljus – eller margarinljus som man först funderade på att kalla det. Vid bron på Liljeholmen anskaffades ett trähus där man testade tillverkningsmetoder.

Under 1839 kom man igång på allvar och den 17 september upprättade Hierta och Michaelson ett bolagskontrakt. I flera år gick dock tillverkningen med förlust, tills Michaelson slutligen fann en metod att få ut mer stearin ur samma mängd fett. Ljusen blev billigare och man började sälja – till en början på Aftonbladets redaktion. I mars 1840 kom den första annonsens, givetvis i Aftonbladet:

1841 behövde man större lokaler och flyttade till Hovings malmgård på Tjärhofsgatan 88 (efter senare gatuomläggningar Danviksgatan 10) vid Hammarby sjö. En minnestavla ovanför huvudingången informerar även om att ”Lars Johan Hierta fabrikens grundare bodde här 1842–1848”.

Men namnet ”Liljeholmens” behöll man, till och med när verksamheten 1970 flyttade till Oskarshamn. där man fortsätter att utveckla och tillverka ljus av 100 procent stearin.

Liljeholmens blev snart en av de största arbetsplatserna i trakten och Hierta hade planer på att bygga bostäder åt alla anställda. Efter hans död 1872 dröjde det dock ända till 1898 innan man började bygga mitt emot fabriken på Danviksgatan. Det första av tre hus var fyra våningar högt och innehöll 112 rum och kök, som kostade mellan 4:50 och 4:75 i veckan att hyra. Sextio av rummen i de nybyggda husen var avsedda för ogifta arbeterskor och hade en liten kokplats inne i rummet istället för kök. Husen hade centraluppvärmning, och från fabriken tvärsöver gatan drogs ett ångrör till en tvättstuga inne på gården.

Alla blivande hyresgäster måste undersökas av företagets läkare innan de fick flytta in, och arbetare med rykte som ”störande” fick inte flytta in alls. 1924 konstaterade en kommitté att Liljeholmens tack vare sina arbetarbostäder hade mera stadiga anställningar än andra stearinfabriker, där man fortfarande använde säsongsanställd personal.

Liljeholmens stearinfabrik fick många fina priser för sin goda kvalitet, bland annat på den första världsutställningen i London 1851. Och till Stockholmsutställningen 1897 satsade man ordentligt: Företaget deltog med ett 23 meter högt kronljus med en diameter på två och en halv meter. Ljuset placerades i en 14 meter hög ljusstake i tegel med en omkrets på 11 meter. Inuti ljusstaken fanns försäljning och en utställning med en miniatyrmodell av hela fabriken.

Liljeholmens egen personal fick också tillfälle att besöka utställningen. Varje anställd fick en krona för inträde, vilket räckte till fyra biljetter, samt ytterligare två kronor för förtäring på området.

När det brann på stearinfabriken var brandkåren alltid snabbt på plats, på grund av den ytterst eldfarliga miljön.

I januari 1896 spreds ryktet över stan: Det brinner på Liljeholmens! Det var det så kallade vekhuset. som brann. Turligt nog höll det gamla huset på att utrymmas, och innehöll därför endast ett parti vekgarn, ljus och – glycerin. Elden hade uppstått i den del där garnet och ljusen förvarades, vilken lyckligtvis genom en stark brandmur skildes från glycerinupplaget. Nu bekämpade man elden med de fyra brandposter och den ångspruta som fanns vid fabriken samtidigt som man larmade brandkåren som raskt var på plats. Efter en timme var elden begränsad och faran över.

Det var inte alltid själva branden som var den stora faran. I maj 1917 larmades Katarinaavdelningens brandkår till stearinfabriken, och brandkapten Borgenstierna, som tillfälligtvis var på Johannes brandstation, beordrade en utryckning därifrån, eftersom stearinfabriken ju var en av de eldfarligaste anläggningarna i hela Stockholm.

Brandkaptenen själv åkte i en snabb manskapsbil före längs Skeppsbron. Vid brofästet till Slussbron sprang en yngre man ut framför bilen så att chauffören måste gira undan – men mannen väjde åt samma håll som bilen, och blev omkullknuffad. När chauffören sen försökte undvika en hop människor som samlats vid brogångbanan kom ytterligare en man i vägen och fick en våldsam stöt av bilen så att han kastades ner på avsatsen vid själva slussgraven. Även bilen störtade ned mot Slussgraven – men det bakre hjulparet fastnade som tur var vid brokanten och passagerarna kunde med knapp nöd rädda sig från att krossas.

Den förste mannen, han som orsakat olyckan, försvann utan att ge sig tillkänna, den andre fördes i medtaget tillstånd till Maria sjukhus, och brandbilen blev svårt ramponerad. Brandkaptenen berömde chauffören för hans kallblodiga upprädande, och förebrådde stockholmarna för att det visserligen var vanligt att de inte aktade sig för bilar, men ”brandkåren med sina kraftiga signaler borde man ändå kunna se upp för”.

Själva eldsvådan hade uppkommit genom självantändning i trassel och besegrades på ett par minuter.

Inför 100-årsjubileet 1939 såg SvD tillbaka på verksamheten: Liljeholmens hade som mest sålt 4 375 000 skålpund ljus på ett år. Det var 1904, därefter började det elektriska ljusets konkurrens bli alltmera kännbar och efter (första) världskriget såg det ut som om de levande ljusen skulle försvinna. Men nu (1939) hade försäljningen stigit och nått 3 000 000 skålpund. Och i rekommendationerna om vad som inför hotande (andra världs)krig skulle ingå i de enskilda hushållens reservförråd fanns stearinljus med, tillsammans med gula ärter, mjöl, socker och andra förnödenheter.

Den 17 september 1939 var det 100 år sedan kontraktet för stearinfabriken undertecknades, och jubileet hade man tänkt fira med en stor fest för personalen och en bankett i Gyllene salen. Men den 1 september anföll tyska armen Polen, vilket brukar räknas som starten av andra världskriget. ”Med anledning av rådande förhållanden” ställdes banketten in och personalfesten begränsades.

På lördagseftermiddagen samlades man istället på Tekniska museet för en högtidlighet, där 70 av de 200 arbetarna ur kronprinsens hand fick motta Patriotiska sällskapets medalj. De hade en tjänstetid mellan 44 och 18 år, och en av dem hette alltså Karl Gustaf Pihlqvist.

Efter talen gav sig alla ut på en rundvandring genom museets retrospektiva utställning över Liljeholmens hundraåriga verksamhet, som skulle vara öppen i fyra veckor.

Nils Forssell hade utarbetat en minnesskrift över fabriken, och det första exemplaret av den första delen utdelades nu till kronprinsen. Samtliga närvarande fick även en medalj med Hiertas bild på ena sidan, och en relief av den gamla fabriksanläggningen på den andra.

Vid nästa bolagsstämma skulle 50 000 kronor avsättas till en fond för teknisk forskning.

På utställningen visades också den allra första annonsen i Hiertas Aftonblad (se bilden ovan). På lördagen släpptes det speciella jubileumsljuset ut på marknaden och på söndagen, jämna hundraårsdagen för kontraktets undertecknande, nedlades kransar på Hiertas och Michaelsons gravar.