Kungsträdgården är Stockholms äldsta bevarade trädgård. På 1400-talet var det en kunglig köksträdgård och i slutet av 1500-talet hovets egen (inhängnade) lustpark, men på 1700-talet började trädgården öppnas även för andra. Det fanns dock förbehåll när ”folket” släpptes in. Ordningsreglerna ändrades något under åren.

Enligt 1802 års ”Ordning För dem, som wilja Promenera uti Kongl. Maj:ts Trägård wid Jacobi Kyrka” var det förbjudet att röra växtligheten, man fick bara promenera på de anlagda gångstråken och det var inte tillåtet att använda parken som en genväg. Hundar var förbjudna och dessutom:

förbjudas pojkar, drängar och pigor samt sämre folk, at taga wägen igenom Kongl. Trägården enär de, uti ärender utskickade, bära med sig knyten och andra saker.

Klockan 11 på kvällen låstes grindarna.

Alla samhällsklasser var alltså inte välkomna till Kungsträdgården, där borgerskapets döttrar på ”lustpromenader” presenterades för giftaslystna kandidater. För dem som inte släpptes in där fanns den Kungliga Djurgården som ett andrum i storstaden. Djurgården hade varit de kungligas privata jaktmark tills de förlorade intresset för jakt, då släpptes allmänheten in.

På Bellmans tid vaktades grinden till Kungsträdgården för att inte enklare folk skulle slippa in. Men i epistel nr 37 är det vännen korpral Mollberg som står på vakt och ger oss en inblick i en lustgård där aristokratin spatserar och där grevinnor ”mötas och trängas”.

Bellmans epistel 37: Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind:

Vauxhallen låg i norra delen av parken, mot Hamngatan, och hade uppförts 1762, som ett orangeri för kungens citrusträd. 1772 – 1801 fanns där nöjespalatset Vauxhall, där man anordnade konserter och offentliga baler mot inträde.

Bilden nedan visar Vauxhallen illuminerad vid borgerskapets fest den 21 augusti 1791 med anledning av Gustav III:s hemkomst från Aachen.

Anna Maria Lenngren beskriver i en visa hur utsvävande det kunde gå till. Den börjar:

Vauxhallen börjas, min bror,
mängden är talrik och stor;
fladdrande lockar,
mångfärgade vippor;
fröknar i flockar,
vestaler i knippor;
jämlikhet, kvalm och musik,
glacer, förkylning, hektik,
frillor och fruar och fri republik.

Palatset Makalös kallade stockholmarna den grandiosa byggnad som riksmarskalken Jakob de la Gardie på 1600-talet uppförde på det som idag är Karl XII:s torg. 1680 övertog kronan slottet och använde det som sädesmagasin och arsenal (vapenmagasin) tills Dramatiska teatern 1793 flyttade in.

1825 började teatern brinna mitt under en föreställning. Skådespelaren Lars Hjortsberg manade publiken att utrymma salen ”i god ordning”, och åskådarna lyckades också rädda sig ut, trots den trånga utgången. Men två pigor innebrändes, liksom Hjortsbergs betjänt, som sägs ha försökt rädda skådespelarens galoscher från logen.

På Makalös forna plats skulle 1868 Karl IIs staty invigas, på årsdagen av hjältekonungens död. Det blev en bråkig tillställning. Man hade byggt stora läktare för framstående stockholmare, vilket gjorde att allmänheten knappt kunde se varken statyn eller invigningen. Detta orsakade kravaller, och kavalleriet red chock mot folkmassan. Därefter sänktes visserligen läktarna, men eftersom det dessutom sålts för många biljetter fortsatte oroligheterna hela invigningsdagen.

SvD rapporterar att när statyn väl avtäckts kippade generalerna efter andan och ville få bort den på fläcken. För där stod kungen skandalöst nog utan huvudbonad. Och när de ryska diplomaterna insåg att kungen pekade österut blev de rosenrasande. På kvällen blev det kravaller vid Gustav Adolfs torg intill. Mitt i kaoset sprang någon ut och skrek att författaren August Blanche, som tagit initiativet till statyn, dött i en plötslig hjärtattack.

Enligt Wikipedia stod det i beställningen av statyn att kungen skulle avbildas utan huvudbonad, så att hans ”ädla panna” syntes. Och hans gest mot bataljfältet (österut) ansågs ”hålla kungens hjälterenommé levande”.

Karl XII:s staty står kvar i parkens södra del, som kallas Karl XII:s torg, och där kan det fortfarande bli bråkigt på Karl XII:s dödsdag. Mitt i parken står en staty av Karl XIII, uppförd 1822 av hans adoptivson Karl XIV, som genom ett kungligt brev påbjöd att Kungsträdården skulle kallas ”Karl XIII:s torg”.

Det är Karl XIII:s staty som syns på bilden av Makalös brand, omgiven av fyra lejon. Eftersom krigarkonungen Karl XII omges av fyra krukliknande mörsare (artilleripjäser) påstår folkhumorn att den ena statyn föreställer ett lejon omgivet av krukor, den andra en kruka omgiven av lejon.

1866 hölls Sveriges första internationella konst- och industriutställning i nyöppnade Nationalmuseum samt i ett tillfällig industripalats av trä, uppfört i södra delen av nuvarande Kungsträdgården. Inför den pampiga invigningen trängdes folk utanför södra ingången, där även Stockholms skarpskyttekår stod uppställd. Här kan man läsa mera om Stockholmsutställningen 1866.

I boken Nya Stockholm visar stockholmaren 1880 sin stad för en besökande östgöte, och beskriver Kungsträdgården som den enda promenadplatsen som gillas av den fina världen. Bland trädgårdens sevärdheter nämner han nyaste sortens personvåg, som skötte sig helt själv, samt Stockholms äldsta och förnämsta vattenbutik – fru Malmgrens, som låg mellan Jakobs kyrka och Lantmäteribacken. Här kan man läsa mera om 1880-talets Stockholm.

Länge fanns en motsättning mellan Kungsträdgårdens alléer: I den östra promenerade Oscar II och annat fint folk och lyfte på sina höga hattar för varandra, i den västra patrullerade sedlighetspolisen.

Den var under 1880- och 90-talen nämligen centrum för prostitution, så där gick inte bättre folk.

Överbilden visar middagskonsert i Kungsträdgården 1866 av Janet, Gustave
ur Ny Illustrerad Tidning via Stockholmskällan

Den som vill läsa om Kungsträdgården på 1900-talet, exempelvis Stockholms 700-årsfirande, Almstriden och Kungsankravallerna, kan göra det här: När Kungsträdgården blev folkets Kungsan.