I februari 1924 sände både DN och SvD ut reportrar till avlägsna Tuna by vid Ljungan söder om Sundsvall. SvD-reportern kallar sig ”en vid innesittande van stockholmare” och beklagar sig över kölden när de måste åka släde – om än med bjällror – för att ta sig ända till det lilla torpet där polisen belägrade en ”vild torpare”. Som belöning skulle journalisterna under de följande dagarna få vara med om både polisförhör och skottlossning.

På förstasidan i DNs stockholmsupplaga kunde man söndagen den 10 februari 1924 läsa om den vilde torparens krig mot polisen: I två dygn hade polisen belägrat torpet för att försöka gripa torparen Hallén i Tunbyn, misstänkt för sedlighetsbrott mot grannfamiljens 13-åriga dotter.

Polisanmälan hade gjorts efter att ryktet om otukt nått kyrkoherdens öron. Därför hade bitr landsfiskalen Lundberg den 8 åkt till torpet för att anhålla Hallén som just kommit från stan och fått lov att först äta samt sätta in hästen och ge den hö. Istället drog han fram ett gömt mausergevär som han riktade mot Lundberg medan han hotade att skjuta alla som närmade sig. Den obeväpnade polismannen återvände till Sundsvall och rapporterade till landsfiskalen, varpå fyra revolverförsedda polismän begav sig till stugan – och mötte torparen som ropade: ”Jag skjuter vem det vara må!”

Polismännen som av landsfogden fått order att endast skjuta i nödvärn, ordnade då polisbevakning runt torpet, och konstaterade att Hallén var välbeväpnad, med ett mausergevär, två remingtongevär och två hagelbössor. Han hade också gott om ammunition. När fjärdingsman veckan innan meddelat Hallén att han snart skulle förhöras för ”förhållandet med jäntan” hade han lånat 5 kronor av en granne och köpt ammunition i en järnaffär, trots att sådant fick säljas endast efter tillstånd från landsfiskalen.

Den 11 februari hade Hallén tagit plats i torpets kammare med vapen och mat, kontaktbar endast genom en lucka i köksväggen. När hans söner kom till platsen fick de samma besked som polisen: ”Ett steg närmare, så skjuter jag!” Och sönerna var övertygade om att han menade allvar. Han sa också att han insåg att han inte kunde klara sig i längden, men eftersom han var ”tjurig av sig” tänkte han inte ge sig godvilligt:

”Låt det gå åt helvete nu då det redan börjat.”

Polisen inkvarterades i en närbelägen gård och bevakade torpet i hopp om att den misstänkte småningom skulle somna.

Redan samma kväll rymde han dock från de belägrande polismännen – något de inte insåg förrän efter 14 timmar. Han verkar ha smitit ut straxt efter polisens kvällsrunda runt huset och begivit sig till skogs, utrustad med mausergevär och skidor. Dagen efter hade några skolbarn berättat för handlaren i Klingsta (närmaste by med telefon) att torparen rymt, och handlaren underrättade i sin tur landsfiskalen, som först några timmar senare fick bekräftelse från bevakarna. En hemmansägare hade vid 7-tiden på kvällen mött rymlingen på stora landsvägen, men varit för trött för att ta sig den långa vägen till någon telefon, eller till polisen.

De anhöriga i stugan (gumman och en 20-årig son) visste ingenting om flykten – åtminstone enligt vad de sa. DN-reportern reflekterar: ”Rättsuppfattningen i dessa skogsbygder är oftast sådan att ordningsmakten är till för att dras vid näsan, vilka bragder man sedan njuter av en fridens söndagseftermiddag vid kaffekaskarna.”

Hustrun sköt skulden till det hela på den 13-åriga flickans moder, men tillade: ”Jag tyckte att han skulle ha följt med polisen, då han ändå påstod att han var oskyldig men han sa bara: Jag ska göra som jag tänkt.”

Nästa stora nyhet kom torsdagen den 14:

DNs rubrik är dramatisk, men av artikeln framgår att det var mest polisen som sköt: ”gubben kom sig inte för att skjuta, vilket han för övrigt knappast skulle ha hunnit förrän en visslande kula från browningarna eller polismännens mausergevär försatt honom ur stridbart skick.”

Vid 1-tiden på onsdagsmorgonen hade sonen farit till staden med mjölk och landsfiskalen gått in i köket för att förhöra fru Hallén. Inget nytt framkom under förhöret, där även DNs medarbetare och ytterligare en pressman var närvarande.

Stugan bestod av kök och liten kammare, ihopbyggt med ladugård, stall och foderlada. Landsfiskalens biträde Lundberg beslöt sig nu för att även kolla skrubben innanför köksväggen. Då riktades en svart bössmynning mot honom. ”Se på fan, ligger inte gubben här?!” sa Lundberg.

Polismännen hade lämnat sina gevär i granngården, men de som hade browningar – en polisman och en civil – drog och osäkrade dem. Alla drog sig ut på gården, utom Lundberg, som stannade vid köksingången och förhandlade med gubben, beväpnad med en så kallad ”skendödsrevolver”, avsedd att bedöva angripare.

När gubben försiktigt stack fram huvudet sköt Lundberg av tre skott. ”Nu du, din djävel” röt gubben och lade geväret till kinden, varpå Lundberg retirerade ut på gården och allt blev tyst. Efter en stund stack Hallén ut geväret i förstugudörren och sänkte det, men släppte de icke, trots uppmaningar. Då smällde en salva utifrån: Revolvrar och mausergevär (som polisen nu hämtat) smattrade och träflisorna yrde framför fötterna på gubben, som retirerade in i köket.

När inget mer hände sköt en polisman sönder de översta fönsterrutorna i köket så att glasbitarna yrde kring öronen på Halldén, som nu insåg att det var allvar, gav upp och slutligen lämnade ifrån sig geväret, efter flerfaldig försäkran om att man inte tänkte skada honom.

Han fördes in i köket, försågs med handboja och sjönk ner på en stol, utpumpad och förvirrad av det 15-tal skott som fallit runt byggnaden. Egentligen hade han bara velat skrämmas. ”Jag får väl lite kaffe nu när jag ju gett mig och väl inte är farlig längre.”

Efter fem koppar kaffe och några smörgåsar berättade torparen att han kommit hem för att han blivit less på att vara jagad. ”Jag tänkte att antingen får polisen ta mej eller skjuter jag en kula genom skallen. När ni sköt blev jag förbannad och knöt ett snöre i trycket för att skjuta mej, men så tänkte jag: Det ska tusan göra.”

Rymt hade han bara gjort för att ordna en växelaffär hos en affärsbekant i Ängjom, där han också övernattat (utan att bli upptäckt av polisen som var där och förhörde de boende). Hos bekantingen hade han också studerat lagboken för att se vilket straff han kunde räkna med för sedlighetsbrott.

Vad gällde den 13-åriga grannflickan förnekade han bestämt att han stått i något otillåtligt förhållande till henne. Däremot hade han gett henne en del kläder – ”eljest hade hon väl fått gå naken”. Efter att han bjudit konstaplarna på kaffe gick färden till kronohäktet i Sundsvall. På vägen mötte man Halléns son på väg hem från stan. ”Jaså, det bär iväg nu”, sa han. ”Ja, se till att potatisen inte fryser bort”, svarade gubben.

Dagen efter hittades märken som visade att en mauserkula gått igenom dörrpost och timmervägg samt genomborrat ytterväggen. Och vid förhör erkände Hallén att han skjutit mot Lundberg när denne avlossat skendödsrevolvern, men han hade hållit kolven mot mellangärdet och inte haft för avsikt att skada. Kulan hade dock svept nära huvudet på fiskalsbiträdet, och Hallén trodde antagligen att han träffat med sitt skott. Eftersom han mycket väl visste att polisen hade rätt att skjuta någon i kamp på liv och död ville han därför förhandla.

Av polisrapporten framgick att den 13-åriga flickan hade erkänt intimt umgänge, vilket bekräftats vid en läkarundersökning. Hallén hävdade att han inte förövat någon otukt, men varit ”mycket intim” med flickan. Hans hustru hade starkt misstänkt att något inte stod rätt till, även om hon aldrig sett något brottsligt.

Den 8 mars dömdes Hallén mot sitt nekande till fem års straffarbete för sedlighetsbrott mot minderårig, sex månaders fängelse för resande av livsfarlig vapen samt sex månaders fängelse för våldsamt motstånd mot polisman. Sammanlagt (”i ena bot”) blev det 5 och ett halvt års straffarbete, senare av hovrätten sänkt till 5 år och 3 månaders straffarbete.