I april 1943 var SvD på besök hos “beredskapsinvalider” under omskolning. En av dem var 23-årige Egon Rydstedt, som hanterade svarven med sin tångliknande arbetsprotes medan han räckte ut den kvarvarande vänsterhanden till hälsning:

Jotack, det här går bra. Svarvare är inget dumt yrke och Stockholm är en fin stad.

“Vår beredskap är god” hade statsministern Per Albin Hansson sagt i sitt tal vid krigsutbrottet 1939. Det stämde inte riktigt. Under beredskapstiden inkallades mer än en miljon svenska män för att bevaka landets gränser, medan kvinnorna ersatte dem i det civila arbetslivet. Trots att landet aldrig drogs in i kriget var tjänstgöringen inte riskfri.

Efter flera svåra militära olyckor, i en tid när det sociala skyddet var dåligt utbyggt, skapades genom en riksinsamling 1943 Kungafonden. Under konungens motto “Med folket för fosterlandet” hjälpte man beredskapsinvalider och efterlevande till de offer som beredskapen krävt.

Samma år gjorde tidningen Se ett bildreportage från omskolningen av svenska beredskapsinvalider. Man höll till i några byggnader vid St Görans sjukhus som man med hjälp av det blå-vita tipset kunnat inreda med maskiner o verktyg.

“Det blå-vita tipset” hade startats 1942: Om man tippade på den speciella blå-vita stryktipskupongen gick fem öre per rad till Finlands krigsinvalider. Pengarna användes för deras vård och yrkesomskolning i Sverige, och verksamheten vidgades snart till alla skandinaviska krigs- och beredskapsinvalider.

Alla bilderna nedan är från Se-reportaget. På den översta ritar beredskapsinvaliderna sina egna tipsrader i Lärlingshemmet.

En av de intervjuade var samme Egon Rydstedt som i SvDs artikel. Han kunde berätta att det var under manövern på Gotland våren 42 han hade blivit av med sin högerhand.

Han skulle spränga en fientlig bunker i luften, laddningen var klar, men stubintråden visade sig dessvärre vara oduglig – och så smällde det.

I det civila jobbade Rydstedt vid en träindustri i Nybro. Det fungerade inte efter olyckan, men nu hade han fått chansen att komma till verkstadsskolan i Stockholm för att utbildas till svarvare. Till påsk väntade han besök av sin unga fru och dotter från Nybro, som han flitigt skrev till – med vänsterhanden.

29-årige Artur Johansson var den ende ogifte invaliden på verkstadsskolan vid St Görans sjukhusområde. Han hade bräckt sin rygg under timmerkörning för ett militärt bygge. Det var vinter och halt, och lasset hamnade på något sätt över honom. Ett brott på 12e ryggkotan gjorde att han måste använda läderkorsett och hade 25% nedsatt arbetsförmåga.

Men dra åt ett skruvstäd så mycket som behövs klarade han, liksom att hålla arbetstakten.

47-årige Carl Eidem var frisör i Östersund när han blev inkallad till landstormen.

Våren 1941 halkade han i Jämtland och fick en skallskada som medfört hjärtsvaghet samt en långsamt tilltagande lamhet i vänster sida. Med 66% invaliditet fungerade han inte i raksalongen utan lärde nu upp sig till skomakare. Nu hade han 3 kr om dagen i sjukpremier, livräntan skulle fastställas senare, eftersom invaliditeten ser ut att tillta.

42-årige Sven Ivar Gustavsson var rörmokare och tillhörde också landstormen när han 1940 kommenderades till en befälskurs.

Han överansträngde sig under cykelåkning och fick en blodpropp som sitter oroväckande nära hjärtat. Nu var han arbetsoduglig till 75%. och blivande skomakare. För en man i hans ålder var omskolning inte helt lätt, speciellt som det nya yrket måste vara så lite ansträngande som möjligt. Liksom sina kamrater fick han under kursen 1:50 per dag samt mat och husrum. Arbetsförtjänsten delades lika mellan eleverna.

I februari 1946 överlämnade Beredskapsinvalidernas riksförbund en skrivelse till försvarsministern. Man ansåg att de åtgärder som 1945 års riksdag beslutat för beredskapens offer inte tog hänsyn till de skadades önskemål och förutsättningar. Så hade exempelvis en person med TBC och 100-procentig invaliditet placerats i lära som fotograf. Riksförbundet hävdade att omskolningen främst skulle sikta på icke krisbetonade arbeten, exempelvis vaktmästare vid statliga och kommunala verk och företag. Lämpliga för egenföretagande var tobakshandel och kioskrörelser.

Ett år senare vände sig Egon Rydstedt till Stockholms rådhusrätt och yrkade på 2.000 kronor i skadestånd för sveda och värk, 4.000 kronor för framtida men, samt en livränta om till en början 3.600 och senare successivt minskande ned till drygt 2.000 kr årligen.

Redan efter fyra veckor hade rådhusrätten beslutat att kronan till Rydstedt skulle betala 4610 för sveda och värk, framtida men m m, samt en livränta på 2160 om året.