Idén med små odlingslotter i städerna kom från Tyskland, där de kallades “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber hade egentligen velat skapa lekplatser för arbetarbarn, men när den första anläggningen stod klar 1865 började den snart användas för odling av grönsaker och frukt. Till Sverige kom odlingslotterna vid sekelskiftet 1800/1900, kallades koloniträdgårdar och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter – och koloniträdgårdar, som hon såg som en möjlighet för stadens arbetare att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”.

1906 bildade Lindhagen Föreningen Stockholms koloniträdgårdar, som hon sedan förblev ordförande för ända fram till 1921, då staden övertog ansvaret.

Lindhagen såg dock inte bara den praktiska nyttan med koloniträdgårdarna, utan trädgårdsarbetet skulle dessutom verka för “sinnets höjande”, hjälpa i kampen mot “tbc och överansträngda nerver” samt ”hålla männen borta från värdshuset”.

Anna Lindhagens stränga regler för odling och byggnader ledde till visst missnöje bland en del odlare. Ibland krockade den välmenande visionen särskilt tydligt med den krassa verkligheten.

1916 hade kolonisten och skomakeriarbetaren Gotthard Ljunglöf odlat för mycket potatis på sin lott och styrelsen hotade med uppsägning, eftersom, enligt §2, ”endast en tredjedel af lotten får upptagas af samma växtart.” Med början på baksidan av styrelsens brev skrev Ljunglöf ett fem sidor långt, mycket välformulerat brev som finns att läsa på Stockholmskällan.

Vi fattiga arbetare behöfva först och främst odla något för munnen och magen. /…/ För mig är det blommande potatislandet lika hänförande som den varierande blomsterängen./…/ Wi få ju snart inte företaga oss något på fri hand för dessa Edra, för hvarje år nyredigerade och tillökade kontrakts skull! Wi äro endast Edra drängar helt rätt och slätt./…/

Konsten att sköta jorden, den kan jag, den behöfver jag inte vidare lära.

Eftersom många andra kolonister däremot inte hade någon erfarenhet av odling anställdes 1916 en trädgårdskonsulent som skulle hjälpa dem med ”undervisning om trädgårdsskötsel, konservering och tillagning av trädgårdsalster. Blommor och gräsmattor ansågs ej tillräckligt nyttiga att odla.” Det gällde tydligen att noga räkna ut tredjedelarna.

Även för byggnadernas utseende fanns stränga regler. Anna Lindhagen förklarade:

”I början tyckte jag att man skulle lämna kolonisterna fullständig frihet ifråga om lusthusen, men sedan jag sett så osmakliga(!) saker i den vägen har jag ändrat åsikt. Nu ska vi hjälpa dem med ritning och se till att vi få små trefliga hus.”

Men inom ramen för reglerna har kolonisterna i alla tider ändå skapat sin egen individuella stil. Även om smygkontorisering till deklarationsbyrån som på bilden intill nog inte var så vanlig…

Nedan: Ritning och instruktioner ur ”Koloniträdgårdar och planterade gårdar” av Anna Lindhagen, 1916 (Norstedt) via Stockholmskällan 

Till Enskede kom koloniträdgårdarna 1911. Redan i maj 1904 förklarade stadsträdgårdsmästare A Medin att ”det af Stockholm stad nyligen förvärfvade Enskede säkerligen särdeles väl torde passa för ett realiserande af koloniträdgårdsfrågan.” 

Så långt från stan räknade man nämligen med att det skulle dröja länge innan marken behövdes för bostäder. Dessutom hade Enskede gård varit en mönsterfarm och marken var lämplig för både bärbuskar, blommor och köksväxter. Fruktträd däremot ansågs tveksamt, “alldenstund ägarne knappast lära få ha sin frukt i fred.” Och det skulle ju visa sig bli en del äppelpallning genom åren…

1911 kunde DN rapportera: “Nya koloniträdgårdar upplåtas på Dalen vid Enskede, vid Dalens arrendegård, varken intill Enskedestaden eller Södra begrafningsplatsen, utan avskilt läge med sedan gammalt odlad jord.” Eftersom marken låg så långt borta från stan lockade man med längre kontraktstid och större tomt. Dessutom fick stugorna där vara så pass stora att man kunde övernatta. Och intresserade Söderbor lockades med att Enskedebanans arbetartåg endast kostade 5 öre per tur. Tomterna gick snabbt åt.

När staden 1921 övertog rörelsen blev kolonisternas tillvaro otryggare. Stockholm expanderade och behövde alltmera mark för bostäder och industrier. Kolonisterna fick bara ettårskontrakt, vilket gjorde att de inte gärna ville investera i förbättringar av sin stuga.

Efter andra världskriget ansåg Stockholms politiker att kolonierna spelat ut sin roll, eftersom människor fått råd att resa och ha riktiga fritidshus. Under bostadsbristens dagar på 50-talet hyrdes kolonistugor ut som bostäder, och det hände att människor frös ihjäl där. Långt fram på 60-talet ansågs det som ett tecken på fattigdom att ha en koloniträdgård – åtminstone av de stockholmare som skaffade riktiga sommarstugor.

Men från 60-talet kom en ny generation som uppskattade närheten till stan och möjligheten att arbeta med händerna. Missnöjet växte, inte minst efter att Dalens kolonister i Enskede 1965 tvingats elda upp sina stugor för att ge plats åt vad som skulle bli norra Europas största sjukhus, men småningom ”bidde en tumme” – eller en fjärdedel av vad man tänkt. Centralsjukhus blev istället Huddinge, men det planerade storsjukhuset lever kvar som ”Enskede sjukhus” i P.C. Jersilds roman Babels hus. 

I maj 1971 skriver Arvida Keller upprört i SvD under rubriken: “Blommande trädgårdar blev skräpig stenöken.“:

”I min närhet revs, brändes och skövlades de idylliska koloniområdena i Enskededalen plus den vackra tallåsen. Efter denna treåriga vandalisering, åtföljd av otaliga kostbara utredningar ang ett stort fint sjukhus, som skulle byggas här, lades hela projektet ned.”

Vid ett möte i Medborgarhuset samlades 1966 så många arga kolonister att alla inte fick plats. Mötet resulterade i en utredning och senare beslut att de gamla koloniområdena i Stockholm skulle upprustas och bevaras samt markeras i stadsplanen som parkområde.

Idag är Stockholms Koloniträdgårdar är den största regionen i Koloniträdgårdsförbundet med över 70 föreningar och 7000 kolonister. Den som vill köpa en kolonilott får ställa sig i kön. Kolonisterna äger stugan, men inte marken, och åtminstone i Enskede förhindras spekulation genom att föreningens värderingsmän bedömer priset vid försäljning. I Eriksdalslunden finns ett kolonimuseum.

Koloniträdgårdarna i kris- och krigstid: Den potatisodlande skomakeriarbetaren Ljunglöf, som sa upp sin lott 1916, skulle ha behövt den ännu mera under de följande åren. Under kristid, världskrig och arbetslöshet har koloniträdgårdarna varit viktiga för försörjningen.  För dem som inte hade någon trädgård upplät Stockholms stad s k potatislotter.

Enbart under 1917 skördade Stockholms koloniodlare 870 000 kilo potatis på 5 800 lotter, och även parker som Humlegården odlades upp.

Enligt Enskede-Årstas Hembygdsförenings årsbok 2016 fanns det under krigsåren 16 potatislotter vid Sockenvägen mellan Enskedevägen och Handelsvägen, dessutom 19 stycken vid Sockenplan. Och i hela Årsta-Enskede fanns drygt 100 lotter. De flesta var på 200 kvm och kostade 5 kronor per år och lott. De fanns kvar även ett tag efter kriget, men 1950 hade alla odlare sagts upp – många trots högljudda protester.

Under andra världskriget fanns enligt Hembygdsföreningen följande koloniträdgårdar i Enskede:

1. Ensta-Sundsborg
2. Kvarnängen
3. Skansen
4. Gröndal
5. Johanneshov
6. Holmen
7. Johanneshovs gård
8. Skärmarbrink
9. Enskedevägen
10. Dalen