Jacob Guntlack var en av 1700-talets mest beryktade tjuvar och mästerrymmare. I häktet inför sin avrättning 1771 skrev han sitt livs historia, troligen via diktamen eftersom han antagligen var analfabet. Biografin gavs ut 1776 med titeln:
”Den Uti Smediegårds-häktet nu fängslade ryktbare Bedragaren och Tiufwen Jacob Guntlacks lefwernes-Beskrifvning af honom själv författad”.
Den blev mycket populär och översattes småningom till både tyska och danska.

I en lista över dödsdömda fångar på Smedjegården står det lakoniskt: ”Den 16 januari 1771: Tjuven Jacob Guntlack hängd utom Staden, 26 år. Nöjd och frimodig.”

I kapitlet ”En stortjuv förs till galgen” ur SvDs sommarföljetong ”Fukta din aska” av Ernst Brunner finns en betydligt mera färgstark berättelse:

Under skolåren verkade stöld vara Guntlacks enda sätt att rädda sig från tidig bortgång och hungersnöd. Slottsmurmästaren Svanhals kvarlevor flyttade han en natt från hans kopparlikkista till en träkista, eftersom han menade att de saliga dödas överlevor inte hungrade, medan han som fattig levande kunde mätta sin mage ett helt år på en enda avyttrad kopparkista.

På väg längs Götgatan till sin avrättning på galgbacken i Hammarbyhöjden fick han den traditionsenliga sista supen i källaren Hamburg, och namnet ristades in i glaset som sparades bland källarens samling av dödspokaler. Där såldes även hans levnadsbeskrivning med graverat porträtt: ”Intima skildringar från stadens jungfruhus, krogar och tjuvnästen” utlovades. Guntlacks bedrifter hade redan publicerats kapitelvis i Allehandan, så hela staden kände till hans gudlösa leverne.

Men i rackarsläden, som föregicks av fyra trumslagare, en underofficer och 16 man, uppträdde Guntlack inte som andra dödsdömda: Han sjöng. Ibland kastade han sig till slädgolvet och kastade med benen ”i de fasligaste konvulsioner” – varefter han hoppade upp och fortsatte sin skrålande sång, ut genom Södra Porten och upp till galgen.

Stockholmarna gick man ur huse för att bevittna hans avrättning. 300 man i full mundering formade fyrkant och hovpredikant Wrangel uppläste domen, ackompanjerad av trumvirvlar. Det var svårt för prästen att binda för ögonen på fången, eftersom denne skrattade våldsamt och slängde med huvudet. Det fortsatte han med ända tills nacken bräcktes med en hög knall som hördes ända längs ut bland åskådarna. Men efteråt sas det att det inte var knallen som förskräckt, utan skrattet som liksom framkräktes ännu medan benen knyckte och urinen nedrann i skon.

På skylten vid avrättningsplatsen i Hammarby visas von Görtz avrättning 1719: Till höger syns galgen, innanför ringen med män som bär spjut finns stupstocken och den grav som man grävt till den avrättade. I bakgrunden Katarina Kyrka.

Guntlack var alltså välkänd redan före sin död, och finns naturligtvis med i SvDs exkursion bland 1700-talets skillingtryck 1926 , där bilden överst på sidan är hämtad, och man kan läsa att skillingtryck och folkböcker vanligen var uppbygglig läsning – ”alla betänkte föräldrar till varning och alla vanartiga barn till eftersinnande”. Men samtidigt med moraliserandet omgavs förbrytaren med ett slags hjältegloria, särskilt den djärve tjuven – åtminstone om det fanns glans över utförandet. Ett exempel var Lasse-Maja, ett annat Jacob Guntlack.

Han föddes 1744 som son till sprutlagaren Abraham Guntlack och hans hustru, född Real. Modern inledde en kärleksförbindelse med faderns gesäll, Falker, och de båda förgiftade 1757 fadern. Modern ville att Falker även skulle döda sin fästmö, pigan Ulrica Schultsdotter, och Falker stack lydigt ihjäl henne en natt då han låg hos henne, varpå han återvände till älskarinnan, kastade fästmöns stulna smycken i hennes knä och utropade: ”Nu har jag gjort som ni begärt!”

Jacob hörde dem och rapporterade – under tysthetslöfte – till den mördade flickans matmor, som anmälde paret. Först friades de i brist på bevis, och Jacob anklagades för falsk tillvitelse och risagades inför kämnärsrätten. När fästmöns smycken hittades erkände paret dock och dömdes till döden. Falker halshöggs redan samma år, efter att ha straffats med en timmes halsjärn och tjugu par spö i två omgångar på två av stadens torg. Moderns avrättning sköts upp eftersom hon var havande, men året efter halshöggs även hon, efter att ha blivit piskad.

Jacob och hans systrar fördes till Allmänna barnhuset, där en av systrarna snart dog, 12 år gammal. Det man vet om den andra är att hon några år efter att ha lämnat barnhuset blev dömd för snatteri och förfalskning till tolv dagars fängelse på vatten och bröd i Smedjegårdshäktet.

Jacob själv rymde efter några månader. Senare sattes han i bagarlära, flyttade till Norrland och arbetade bl a hos landshövding Örnsköld i Sundsvall, men längtade tillbaka. Åter i Stockholm blev han ”fri Volontair” vid Svea artilleri. Under denna tid bodde han på ett horhus, där han begick den stöld som verkar vara startpunkten för de övriga: han stal en mans kapprock. Stölden uppdagades, Guntlack erkände och dömdes till 11 spö. Senare var han inblandad i en inbrottshistoria och dömdes till 40 par spö, kyrkoplikt samt tio års fästning.

Resten av hans liv var en serie stölder, häktningar och rymningar. Rymningarna och stölderna utfördes med ofantlig djärvhet, och i skillingtrycken levde han vidare långt in på 1800-talet. Och 1991 fick författaren Christer Eriksson Litteraturfrämjandets stora romanpris på 50 000 kr för sin bok ”Hängd”, byggd på Guntlacks egen bok.

Enligt Riksarkivet hade Guntlack redan som 12-åring dömts till tre års spinnhusarbete för stöld. Fyra gånger dömdes han sedan till döden: 1764 och 1767 mildrade Svea hovrätt straffet till fästningsarbete på Vaxholms respektive Sveaborgs fästning, varifrån han rymde. 1768 dömdes han till döden för diverse bedrifter i Finland, men rymde på väg till Sverige.

1770 års dödsdom verkställdes slutligen, men inte förrän mästerrymmaren rymt även från Södra stadshuset, där han satt häktad. Där ligger idag Stockholms stadsmuseum, som gjort en digital visning om stortjuven och och hans rymning:

En kväll lyckades han ta sig in i en enorm kakelugn och genom den klättra upp till ett kontor på våningen ovanför. Med en stor stämpel slog han sig ut genom dörren och hamnade i det kolmörka trapphuset. När brandvakten ropade: ”Vem där?” svarade han lugnt: ”Det är bara jag, och jag ska träffa en flicka.”

Först verkade han klara sig även denna gång och tog sig upp till norr – där han hade oturen att söka husrum hos en kvinna som visade sig vara gift med en fångvaktare som jobbade just på Södra stadshuset.

Guntlack hamnade i arresten igen, och blev för fjärde dömd till döden. Den här gången verkställdes domen.