För nästan exakt 80 år sen – den 22 februari 1944 – bombades Stockholm av sovjetiska flygplan. Strax före 9 på kvällen fälldes fyra bomber över Eriksdalslunden, nära Skanstull. Ingen dog, men två personer skadades, många fönsterrutor krossades och familjer utrymde sina hem. De som var med glömmer det aldrig.
Frågan är varför vi bombades. Det finns många teorier. Hade planen navigerat fel på väg till Finland och Åland? Var det en varning till Sverige att inte hamna på ”fel” sida under pågående världskrig? Eller – hade det att göra med en rysk spion på Långholmen?
Dagen efter var SvDs toppnyhet:
Bomberna fälldes ett hundratal meter från Skanstullsbron, omkring 400 meter från Åhlén & Holm och den täta bebyggelsen vid Råg- och Vetegatorna. Ett 50-tal stora träd rycktes upp med rötterna och av nyuppförda Eriksdalsteatern återstod bara en tre meter djup krater. (Se bild högst upp på sidan.)
Polis och brandkår larmades förstås, men hemvärnet var först på plats. De hade nämligen just luftskyddsövningar i närheten. På Katarina polisstation höll man som bäst på att öva på att markera bombskador när en våldsam detonation skakade stationshuset på Folkungagatan. Allmänheten klagade först över att övningarna var så realistiska att fönster sprängdes.
En servitris på kafé Ringen i hörnet Götgatan-Ringvägen fick ryggen uppskuren av glasskärvor och en måleriarbetare fick en ”nervchock” och tros ha brutit ena axeln när han kastades omkull av lufttrycket vid en busshållplats i Hammarby. Tusentals fönster krossades av tryckvågen. Framåt midnatt hade människorna blivit lugnade av radionyheterna, som många lyssnade på tillsammans ute på gatorna, genom de trasiga fönstren.
På bilden bevakar en konstapel en bosättningsaffär vars skyltfönster krossats av bomberna.
De som upplevde bombningen minns det fortfarande. Bara några minuter innan bomberna föll hade KFUM-scouter en orienteringstävling i Eriksdalsområdet, och 2017 skriver en man på Facebook: ”Hade bomberna släppts 15 min tidigare, hade jag inte kunnat skriva här, för min pappa hade just lämnat Eriksdalsteatern efter scoutmötet.” Han berättar också att när butiksfönster blåstes ut blev det rusning till Systembolaget, för att se om de fönstren också var trasiga, men: ”Tji fick dom. Polisen hade redan anlänt.”
Sjuttio år efteråt skrev SvD om händelsen, och läsare bidrog med egna minnen. En man kunde visa upp en bit av den bomb som samma kväll fälldes i hans farföräldrars trädgård i Nacka. En 14-årig flicka var på väg hem till Skanskvarn från en kompis på Bjurholmsplan när bomber lyste upp mörkret – det var ju nersläckt under kriget. Hon kände tryckvågen, såg bara en annan person – en man med en hund – och tänkte genast:
En sabotör! – det misstänkte man om en del under kriget. Sen såg jag var bomberna träffat, började gråta och sprang hela vägen hem. Där hemma hade radion ramlat i golvet och på natten kom hemvärnet för att förhöra mig.
En tvååring(!) på Thunbergsgatan har ett minne av hur han vaknade av att pappa for upp som en raket, ställde sig i fönstret mot Nathorstvägen och tittade ut ett tag innan han sa till mamma: ”Nu jävlar är kriget här!”
I Eriksdal skadades ett pumphus från gamla Årstaverket. Det återuppbyggdes och flyttades senare till Hammarbyslussen när nya Eriksdalsbadet byggdes. Idag kallas både byggnaden och kvarteret för Ryska smällen.
På sjuttioårsdagen presenterad SVT flera teorier om varför Sovjet bombade Sverige: Den officiella svenska förklaringen blev småningom att bombfällningen skett av misstag, men långt senare har en kittlande alternativ orsak presenterats: I slutet av 1942 dömdes den sovjetiske spionen Vasilij Sidorenko till tio års straffarbete på Långholmen. Sovjet krävde vid upprepade tillfällen i allt skarpare ordalag att han skulle släppas, men de svenska myndigheterna avstyrkte. Tre dagar efter bomben ansåg dock regeringen att Sidorenkos ”psykiska tillstånd” motiverade en benådning, och dagen efter lämnade han Sverige med kurirflyg.
Bombade ryssen för att få hem agenten?
Upplev spionernas häxkittel under en vandring i centrala Stockholm.
Tommy Åkesson, huvudsekreterare i Försvarsberedningen, anser dock att händelserna bara råkar sammanfalla i tiden, och att bombningen helt enkelt berodde på det sovjetiska bombflygets notoriskt odugliga precision. 220 bombplan hade skickats iväg mot Åbo för att försöka tvinga Finland att överge samarbetet med Tyskland. Men bara hälften nådde fram och det blev slutligen en handfull bomber som fälldes i själva Åbo. Hela formationen hade tappat orienteringen och irrade omkring över sydvästra Finland, och i förvirringen ska även Stockholm och Strängnäs ha drabbats.
I Militärhistorisk tidskrift 2003 finns en längre text av Åkesson (sid 21 ff): Stockholm bombas!
Så här såg löpsedlarna ut på morgonen den 23 februari 1944:
