Den 18 januari 1925, några veckor efter den högtidliga invigningen av Radiotjänsts rundradio, gjorde DN en ambitiös ”enquête” med både stockholmare och landsortsbor om hur sändningarna fungerade och vad de tyckte om programmen. Alla verkade överens om att programmen blivit bättre och mera omväxlande sedan Radiotjänst tog över vid årsskiftet. Däremot var man på landsorten så gott som enhälligt missnöjd med Stockholmsstationens sändareffekt, särskilt i de delar av södra och mellersta Sverige där man bara i sällsynta undantagsfall kunde höra sändningarna från Stockholm.

Värmlänningarna övervägde till och med att vägra lösa ut postförskotten på licensavgiften, eftersom de inte hade någon glädje av den. Utlandsstationerna var mycket lättare att få in än de svenska.

I Stockholm var operasångare Torsten Lennartsson entusiastisk. Han lyssnade så snart han hade en ledig stund, helst på föredragen, för musik och sång tyckte han inte lämpade sig lika bra för radio. Tidigare hade han ofta hört på England och Tyskland, men nu var de svenska utsändarstationerna så flitiga att han inte hann med de utländska, som dessutom nästan blev överröstade, eftersom de låg på nästan samma våglängd. Hans tvårörsmottagare fungerade utmärkt, med antennen spänd över gården.

Red Ljunglund i Allehanda tyckte allra bäst om högmässan från Jakobs kyrka, hans fru och dotter föredrog Strindbergsuppläsningar, föredrag och nu senast en utsändning från Komediteatern. Hela familjen gillade Operasändningarna. Trots att apparaten hade fungerat väl funderade redaktören på att skaffa sig utomhusantenn.

I prof Carl Hallendorff familj fanns en sjukling, och där hade radion varit en riktig glädjespridare. Om antennen visste han dock inte mycket: ”Menar ni tråden som är spänd i taket?”

Hovkapellmästaren Armas Järnefelt var en av de första som skaffat radio, men hustrun, operasångerskan Liva Järnefelt var inte så road av att experimentera: ”Jag kommer helst när det är färdigt”, sa hon. Ett av barnen däremot hade gjort en egen apparat. Trots antenn och tre lampor hade man svårt att få kontakt med utlandet, så det blev mest Stockholmsprogram, och allra helst föredrag.

Dr Rystedt hade själv gjort en kristallapparat som var till stor glädje i hans mottagningsrum. Dessutom hade doktorn en stor apparat i sin bostad, och ansåg radion oskattbar genom sin förmåga att få tiden att gå för sjuka och klena. Själv tyckte doktorn mest om föredragen, speciellt de franska. Med en fyrarörs apparat och takantenn hörde han även utlandet väl.

Tora Teje repeterade ”Kameliadamen” och hade inte mycket tid över till radiolyssning, men märkte ändå att programmen blivit bättre nu. Hemma hos Svenska Morgonbladets red Ollén i Djursholm fanns en kristallmottagare som oftast fungerat bra – även om den häromdagen stoppat upp mitt under en Strindbergsuppläsning.

Byråchef Ljungqvist på Telegrafverkets radioavdelning hade två apparater hemma och ville passa på att varna den som inte betalar radiolicensen: ”Det kan bli böter upp till tusen kronor. Vi har nu 25000 radioinnehavare med licenser, men antalet licenslösa är säkerligen ganska stort.”

Borgarrådet Wictor Karlsson hade kopplat sin 3-rörsmottagare till pianot, som fungerade utmärkt som antenn. Hela familjen samlades gärna kring radion och en av de små sönerna hade själv gjort en kristallapparat, där man dock inte kunde höra England och Tyskland.

När Sigurd Wallén kom hem från teatern lyssnade han gärna till det senaste från kontinenten, speciellt England – utom när sändningen redan hunnit ta slut, eller hans trerörsmottagare krävde en omladdning. ”På teatern hade vi en tid apparat i varje loge, men nu nöjer sig de flesta med hemmaapparaten. Fast Södrans maskinmästare har en, som ibland är belägrad.”

Bankdirektör O Aschberg i Saltsjöbaden lyssnade gärna på högmässan från Jakobs kyrka om han inte var bortrest. När han kom hem måste oftast batterierna först förnyas.

Doktorinnan Hybbinette ansåg inte att stockholmarna egentligen behövde någon radio, utom när de var på landet: ”Vi har blivit alldeles radiobitna när vi på somrarna bor utanför Jungfrufjärden. Med antennen spänd mellan flaggstången och skorstenen kan vi lyssna på både Berlin, Paris och London. Att söka de olika stationerna har blivit mitt speciella nöje. I Stockholm är det trassligare: Vi har ingen ordentlig antenn, och spårvagnar och bilar överröstar allting. Men här finns ju så mycket annat att göra.”

Fru Ebba Schwab tyckte att programmen var ojämna, men ”det är härligt att ha sällskap av radion när mannen är borta om kvällarna. Det räcker med en liten billig kristallmottagare utan högtalare och mikrofoner. Bäst är England, och så de svenska föredragen.”

DN intervjuade förstås även lyssnare utanför Stockholm – ”från Skåneland till Norrbotten”. De flesta tyckte att sändareffekten från Stockholm förbättrats de senaste månaderna, men fortfarande hördes ofta utländska stationer bättre. I Jönköping hördes sålunda Rom bättre än Stockholm och den falubo som ville avlyssna Radiotjänsts sändningar fick ta omvägen över Malmö. I Malmö och Göteborg var de flesta belåtna, men där fick man ju också programmen reläade.

Polismästare Schaar i Malmö var ordförande i programkommittén för Malmöstationen och kunde visa tackbrev från radiolyssnare ända från Bodensjön och upp till Kuopio som uppskattade stationens program: Två dagar i veckan hade man egna sändningar, övriga sändningar reläades, och Stockholmsprogrammen, särskilt operamusiken, uppskattades mycket i Skåne. Nästa vecka planerade man en ”önskeafton”.

Hos rektor Bjellerup i Arlöv kunde Stockholmsstationen endast uppfångas av mycket starka apparater, men vid reläing hördes den synnerligen bra. När Malmöstationen var igång dränkte den tyvärr alla utländska sändningar, bland dem Zürich som brukade ha ett överdådigt program. Ingenting gick dock upp mot sändningarna från Operan, och de svenska programmen höll en mycket hög nivå jämfört med de mindre engelska, och var avgjort bättre än de danska.

I Karlskrona hördes Stockholm bättre än Malmö, men sämre än utlandet. Ingenjör Seger tyckte att det blivit bättre de senaste månaderna, men det krävdes minst en trerörsapparat. Hela 1924 hade man haft en egen lokalstation som hördes både i Göteborg och Borås, men den hade lagts ner, eftersom den inte längre ansågs nödvändig.

I Halmstad hade en dansk station just börjat sända på ungefär samma våglängd som Stockholm, och därmed slå ut den. Tidigare hade man även haft problem med fartygen som låg utanför västkusten och gnistade, men de hade nu förvisats till andra våglängder. Här hördes Malmö bäst, med tre- och tvårörsmottagare, även om man skulle önska att det hade räckt med en enkel kristallmottagare. Programmen var lika bra som de utländska, särskilt föredragen och den musikaliska underhållningen.

Radioterna i Växjö kunde nästan aldrig höra Stockholm, men däremot England, Tyskland och – i synnerhet – Schweiz. Trots att urmakare O Carlsson ägde en av de bästa radioapparaterna var tidssignalerna det enda han alltid kunde avlyssna från huvudstaden. Det var mycket lättare att uppfatta Boden, och om inte Stockholmssändningarna blev bättre, hade Växjöiterna ingenting emot om hela stationen försvann.

I Kalmar hördes Paris bättre än Stockholm. Ingenjör John Jakobsson var sekreterare i Kalmar radioklubb och där var man upprörd över att betala licensavgifter till en verksamhet man inte hade minsta glädje av.

I Jönköping hade redaktör Green trots fyrarörsapparat hittills inte kunnat höra en enda sändning från Stockholm. Malmöstationen däremot hade han mycken glädje av, liksom oftast de engelska och de större tyska stationerna – ibland till och med Rom.

Västervik hade 12000 invånare, men bara ett 40-tal inregistrerade radioapparater, och hr Broberg från AB Elektriska installationsbyrå trodde att det ringa intresset berodde på att allmänheten vid misslyckade demonstrationer fått en felaktig uppfattning om vad radio egentligen var. Länge hade man inte alls kommit i kontakt med Stockholm, men sedan nyår gick det bättre, även om störningarna ibland gjorde konstnjutningen tämligen tvivelaktig. Bäst fungerade kontakten med England, Tyskland, Norge, Danmark och de flesta intresserade sig mest för sång och musik.

I Norrköping hördes England och Tyskland synnerligen bra, men kontakten med Stockholm bröts ofta. Det man hört av programmen var dock uppskattat. I Skara kunde man inte lyssna direkt, däremot genom förmedling av Göteborg. Och programmen var utmärkta.

Ing Arvid Palmgren i Göteborg tyckte att utsändningarna varit överraskande bra, och trodde att de brister som fanns nog försvinner med den nya trådledningen mellan Stockholm och Göteborg. Löjtnant N Ericsson, en av pionjärerna inom den trådlösa telegrafin i Göteborg, var mycket tilltalad av Radiotjänsts verksamhet hittills. I Göteborg var det fullständig rusning efter kristallmottagare.

I Strömstad klagade man över att det behövdes minst fyra rör för att ens sporadiskt höra Stockholm. De engelska och tyska stationerna hade man dock mycken glädje av, ofta kunde man även hitta Frankrike när man sökte Stockholm.

Ingen örebroare hade haft någon glädje av Stockholmssändningarna, de hördes för svagt och ojämnt. Göteborg och Malmö fungerade bättre, liksom de engelska och tyska stationerna – åtminstone med de dyrare apparaterna.

I Västerås låg Stockholms våglängd för nära både Manchester och en del tyska stationer, så att man ibland fick in två eller tre stationer samtidigt. Och ibland hörde Västeråsborna Stockholm bättre reläat över Göteborg än direkt.

I Karlstad hotade många av stadens radioamatörer att vägra betala sina 12 kr i licensavgift, och radioklubben hade skrivit till telegrafverket och krävt ökad antenneffekt och ändrad våglängd. Nu kunde man höra sändningarna vid 6-7-tiden på kvällen, men sen stördes de av de tyska stationerna, till och med i större apparater. Radioklubben trodde att problemet skulle kunna lösas om telegrafverket ställde en trådlinje Stockholm-Karlstad till deras förfogande, så att sändningarna kunde reläas från mekanikern G Holms avsändarstation.

Falun hade en egen utsändningsstation, som aldrig rubbades av några störningar, medan det oftast var omöjligt att höra Stockholm, så även här var missnöjet med licensavgifterna ganska utbrett. Under Faluns sändningstid kunde man dock inte höra utlandet. Av programmet tyckte man bäst om föredragen, eftersom musiken led mera av störningarna.

I Västernorrland var Stockholmssändningarna sedan nyår fullt tydliga, varför det dittills ringa radiointresset raskt ökade. Programmet var man nöjd med, även om man önskade sig flera föredrag, särskilt om radioangelägenheter: ”Ett radioföredrag vore säkert för den stora massan amatörer betydligt lärorikare än en bok.”

Men Umeåborna var missnöjda. Kamreraren vid Aseas filialkontor, G Wadell, beklagade att ett flertal utländska stationer hade nära nog samma våglängd som Stockholm, som då blev omöjligt att uppfatta. Men när man lyckats uppfatta stockholmssändningarna var programmen bättre än den utländska vardagskosten. Det var bara synd att de slutade alltför tidigt på kvällen.

Civ ing Månsson i Luleå tyckte att stockholmssändningarna förbättrats de senast månaderna och programmen var mycket uppskattade. Löjtnant Wolff i samma stad var inte alls lika belåten, utan ansåg att de tyska och engelska stationerna var betydligt bättre. Bäst lyckades radioten mellan kl 10 och 12 om kvällarna, men före 9 var det komplett omöjligt att höra något.

Man hoppades nu på förbättring efter 1 februari, då det skulle bli reläsändning från Boden. Innan dess torde det inte gå att få upp någon större entusiasm över rundradion i vår nordligaste landsända.

Dagen efter enkäten kommenterade ingenjör Fransson från Svenska radioaktiebolaget:

Problemen kan till väsentlig del bero på att de sänds från en plats mitt i staden, med en relativt låg antenn och svag effekt. Byggnaderna omkring och olika järnkonstruktioner, exempelvis telefontornet, försvagar vågorna redan när de lämnar stationen. Denna kommer ju att flyttas, och det vore då alldeles uppåt väggarna om man skulle välja alternativet med Södra Kungstornet. De allra bästa förutsättningarna finns på Järvafältet.

Radioprogrammet måndagen den 19 januari syns nedan. Under de svenska stationerna följde utländska stationer med våglängd och programpunkter: Lyngby, tyska stationer (Berlin, Breslau, Frankfurt a M, Hamburg, Köningsberg, Leipzig, München, Stuttgart), franska stationer (Eiffeltornet, ”Radio-Paris”), Prag, Birmingham, Bournemouth, London, Manchester, Newcastle, Övriga engelska stationer (Aberdeen, Belfast, Cardiff, Chelmsford, Glasgow)

---

FAKTARUTA

”Rundradio” (eng ”broadcasting”, no ”kringkasting”, ty ”Rundfunk”) = radiosändning som kan höras av alla med mottagare inom sändarens räckvidd. För de närmaste räckte det med kristallmottagare, övriga behövde mer avancerade apparater med rör

• 1 september 1919 genomfördes den allra första radiosändningen med tal och musik. Sändaren fanns i Vaxholms kastell och avlyssnades av inbjudna via en radiomottagare hos Telegrafverket på Malmskillnadsgatan.
• 1923-1925 sände man från Telegrafverket, Malmskillnadsgatan 19 B .
• Den 1 januari 1925 startade Radiotjänst och verksamheten flyttade till Allmänna Telefonaktiebolagets hus (med Telefontornet).
• Våren 1928 flyttade Radiotjänst in i det nybyggda huset på Kungsgatan 8, som kom att kallas K8. Där blev man kvar cirka 30 år.