Explosionen bakom Konserthuset den 12 oktober avfärdade polisen som ett troligt pojkstreck, men när en ny kraftfullare laddning åtta dagar senare exploderade på samma plats började stans alla portvakter oroa sig och pressen döpte gärningsmannen till “Portvaktsskräcken”. Men det var först efter ytterligare en vecka som han blev en av Sveriges mest omtalade person det året.

Lördagen den 26 oktober kl 23.25 smällde det på Klarapolisens gård på Mäster Samuelsgatan, så att fönsterrutorna krossades och brinnande vedträn kastades omkring. Panik uppstod, en polis flög ur stolen, en annan hoppade ut genom fönstret, och tavlor och prydnadsföremål trillade till golvet i bostadshusen runt omkring.

Nu föddes namnet “Sabbatssabotören”, och lördagen den 2 november var det dags igen, först återigen på Mäster Samuelsgatan nära polisstationen, några timmar senare vid Kanslihuset på Myntgatan i Gamla stan, där en järndörr demolerades och ett antal fönster förstördes.

En Dynamitkommission tillsattes under ledning av kriminalöverkonstapel Arvid Uhrbom med ett enda uppdrag:

FÅNGA SABBATSSABOTÖREN!

Den 9 november detonerade två stora dynamitladdningar i farstun på Tegnérgatan 23 och ett antal fönster och dörrar totalförstördes. Nu var polisen snabbt var på plats och ett antal personer pekades ut av vittnen, förhördes – och visade sig oskyldiga.

Vid den troligen största sprängningen vid Centralen den 16 november fylldes Vasagatan av glassplitter, väggar demolerades och polisen larmades om att “hela huset flyger i luften”. Radions Åke Falck rapporterade direkt från polishuset när larmet kom. Det framkom senare att sprängaren haft dynamiten i en portfölj och tänt stubintråden inne på en toalett innan han promenerat ut genom hallen för att placera portföljen vid södra utgången. Han var så nära att han kastades framåt av explosionen, men reste sig och tog lugnt en taxi hem till Midsommarkransen.

Ägaren till en tobaksaffär på Vasagatan fick sitta och vakta sina varor hela söndagen, för det fanns ingenting kvar av de stora fönstren. Dagen därpå jobbade hundratals glasmästare för högtryck och uppåt 100 000 människor kom för att se förödelsen på plats. Bland åskådarna fanns sabotören själv och hans kamrater.

Allmänheten engagerade sig på många sätt. Ett lagerbiträde sa att han hittat sprängmedel utanför Johannes folkskola och lämnade ett vagt signalement på en misstänkt, men medgav senare att det var han själv som lagt dit en patron han stulit från Kevinge golfbana, i hopp om att få ta del av den utlovade belöningen. I december erkände plötsligt en 34-årig f d Salbergapatient att det var han som var sabbatssabotören. Men det visade sig vara för att han hellre hamnade i fängelse än tillbaka på sjukhuset.

Söndagen den 29 december väcktes portvakten vid Arsenalsgatan 1 av en smäll som demoderade hela trappuppgången och förstörde ett 20-tal fönster. Polisen var snabbt på plats liksom kriminalens sprängkommission, och portvakten gick sedan vakt utanför huset till sent på kvällen, eftersom ett gäng halvstora pojkar höll till där och förde oväsen. Han trodde dock inte att de hade med sprängningen att göra.

På nyårsaftonen kom tre kraftiga smällar från Observatoriekullen, och sen började det brinna i taket till restaurang Corso. Köpman Edvin Björk gick just förbi på Sveavägen på väg hem när det small på Corso. Han lade märke till en yngling som var före honom på platsen och som han tyckte bar sig misstänkt åt, och sa till polisen:

Anhåll honom! Han var först här!

Den utpekade visade sig småningom verkligen vara den skyldige och Björk fick 14000 kr av den belöning som utlovats av regeringen, brandskyddsföreningen och Expressen. I flera år därefter jagades han sedan av taxeringsintendenten genom olika skatteinsatser, tills det slutligen fastställdes att han INTE behövde betala skatt på pengarna.

Sabbatssabotören orsakade det största uppbådet av spaningsmanskap och frivilliga i den svenska polisens historia. På lördagskvällarna drog stockholmarna ut på gatorna i tiotusental, portarna stängdes redan klockan 6 på eftermiddagen och biografer och restauranger stod ganska tomma medan poliser, militär, hemvärn, hemskydd, KFUMs scouter med flera spanade efter misstänkta. Alla som bar något måste visa vad det var – antingen det rörde sig om bakelsekartonger eller resväskor.

Vissa platser i stan bevakades. Bilden visar en folksamling kring ett militärfordon.

Men trots den stora insatsen greps den skyldige alltså först när han på nyårsaftonen togs på bar gärning. Redan 2 november hade några vittnen vid Kanslihuset berättat att de sett tre ynglingar springa från platsen, men såväl polis som press och allmänhet föredrog att misstänka skumma svartmuskiga män i bredbrättade hattar eller förrymda dårar med perversa tendenser och “helt säkert sinnessjuka”.

Även efter att den skyldige gripits trodde polisen länge att han “bara” var en avancerad nyårssprängare, av pressen kallad “extradynamitarden”. När erkännandet visade att detta faktiskt var den förslagne sabbatssabotören kände många det som något av ett antiklimax.

Den huvudskyldige var nämligen en 18-årig yngling vid namn Erland Mattsson som ville bli ingenjör. Han hade haft höga betyg i skolan, bland annat A i naturvetenskap, men eftersom han kom från en fattig sjubarnsfamilj kunde han inte läsa vidare utan var tvungen att försörja sig som lagerarbetare. Studielån fanns ännu inte. Han uppgav att han velat hämnas på samhället, och därför stulit dynamit, stubintråd och tändhattar från Svenska Nitroglycerinbolagets upplag i Snickarskogen i Fittja.

Även Erland Mattssons bror blev i februari 1947 lite av en kändis genom att i tidningen Allt berätta om sin brors barndom och uppväxtår.

I början hade Erland haft hjälp av två kamrater som dömdes till tre år respektive två år och sex månaders straffarbete. Själv dömdes han till åtta års fängelse, skötte sig bra på anstalten, utbildade sig till ingenjör och frigavs när han hade avtjänat sex år av straffet. Och blev en nyttig samhällsmedborgare.

Det slutade alltså utan något dödsoffer, men minnet av den dramatiska hösten 1946 lever kvar. Och en del har mera personliga minnen än andra. Kåsören Unge har berättat att en släkting till honom några lördagar i rad bjöd in grannarna på “kaffe med sabotage”. Han bodde nämligen i en hörnlägenhet med utsikt över hela stan, och därifrån kunde man följa de flesta explosionerna och polisutryckningarna.

1993 berättar en DN-läsare vid namn Stig om när han var en av de misstänkta. Kvällen för den stora sprängningen vid Centralen hade han tagit bondpermis från F2 i Hägernäs för att träffa sin fästmö inne i stan och planera parets förestående bröllop. Allt gick bra, ingen hade märkt hans utflykt, men dagen därpå kom två civilklädda kriminalare och förde honom till polishuset. Han hade blivit sedd vid centralstationen i närheten av platsen där bomben exploderade. Efter att i sällskap med “två stöddiga poliser” ha fått åka hem och byta om till civila kläder identifierades han av ett vittne och fick övernatta i en cell. Den vänlige polisen lovade dock att han dagen därpå skulle få permission för vigseln och efterföljande middag, givetvis under bevakning.

Men då fick han istället veta att man på F2 intygat att han hans uppgifter stämde: Den kväll det small på Centralen hade han deltagit i dansen på mässen och sedan sovit på logementet. Och han fick skjuts hem för att vigas som en fri man. Men han glömmer aldrig när svärfadern läste högt ur tidningen att man gripit en “skäligen misstänkt som sabbatssabotör” och brudgummen tänkte:

Han skulle bara veta!