När KM Lundbergs varuhus invigdes 1898 var det Stockholms första stora varuhus efter kontinentalt mönster, uppfört i sju våningar efter parisiskt mönster, med en stor ljusgård i mitten. I november samma år finns i SvDs söndagsbilaga ett stort bildreportage av signaturen G.L-r om ”Stockholms grands magasins de nouveautés”. De flesta bilderna här är ur den artikeln.

KM Lundberg själv var ursprungligen från Skåne men flyttade till Stockholm och arbetade några år hos garnhandlaren Bredenberg vid Fredsgatan innan han skaffade ett litet lager att sälja för egen räkning. Hans första försäljning inbringade ”sexton schillingar banco”.

1843 öppnade han en anspråkslös ”garn- och vävnadshandel” i Nyköping, tio år senare övertog han en affär i Gråmunkegränd i Stockholm, dit han sedan flyttade tillsammans med sin familj. Han hade då tre anställda, yngst av dem var sonen, sextonårige Karl L Lundberg, som övertog verksamheten 1873, då fadern dog vid 56 års ålder.

Företaget växte alltmer, och när man till slut hade nio olika lokaler på olika håll i stan samlade Lundberg verksamheten i det ståtliga huset vid Stureplan.

Bilden högst upp på sidan visar K M Lundbergs varuhus vid Stureplan 1904, utsmyckat med anledning av Oscar IIs 75årsjubileum. (Okänd fotograf, PD via Wikimedia Commons).

Huset byggdes i moderniserad barockstil, på det platta taket med den vackra utsikten fanns etablissemangets ”vädrings- och piskningsanstalt”. Eftersom gasen var betydligt billigare än elektriciteten var en del av belysningen gasdriven, men man hade även möjlighet att ”låta hela etablissementet stråla i elektrisk belysning”. Symaskinerna drevs dock helt elektriskt, liksom hissarna – två för persontrafik och två för varor, varav den ena rymde en hel packvagn.

Den intressantaste av varuhusets verkstäder tyckte artikelförfattaren var järnsängstillverkningen, med kunder som Sofiahemmet, Serafimerlasarettet, Diakonissanstalten, Finska ångfartygsaktiebolaget samt Kolåsens sanatorium. I maskinrummet fanns en smältugn, en smedja och gjutformar. Värmen fördes bort med hjälp av en elektrisk fläkt som även tjänstgjorde som smedjans bläster.

De smidda sängdelarna hissades upp i målarverkstaden där de målades i svart eller vitt, och mässingsstängerna genomgick en speciell poleringsprocess. Slutligen hissades de upp i verkstaden för att sättas ihop. När artikeln skrevs arbetade man med sängarna till nya Grand Hôtel, vilka beskrivs som synnerligen ”distinguerade”, med vackra mässingspolerade gavlar och rundböjda hörn.

Lundbergs var först i Sverige med en ny typ av resårbottnar. Länkarna till dem gjordes i en behändig liten maskin som rullade upp tråden och böjde den till länkar som fästes samman i kedjor – allt med en hastighet av 30 länkar i minuten. En kedja kunde vara 20 000 länkar lång. Sådana resårbottnar hade alla resårmadrassens fördelar, men kunde utan svårighet lyftas av en enda person.

Lundbergs tillverkade även sängkläder på modernaste, mest hygieniska sätt – med (två gånger) ångrenad fjäder. I huset fanns även en fullständig tvättinrättning med ångkittlar, sköljmaskin, mangel, tork- och strykrum, samt syatelier för damunderkläder och slutligen en atelier för herr- och damkläder, där man dock endast sydde promenaddräkter, jaqcuetter, capes och blusliv.

I försäljningslokalen hittade reportern modetidningen ”Buttericks Modenblatt” som innehöll färdigskurna mönster i flera storlekar till alla i tidningen förekommande modeller. Mönstren var tillskurna efter plagg som provats på levande modell och vid varje illustration och på varje mönster angavs hur mycket tyg som behövdes.

Tidningen utkom med ett åttasidigt nummer i månaden och kostade en krona per år. Varje illustration var numrerad och motsvarande mönster kunde köpas hos KM Lundberg för mellan femtio öre och en krona.

Lite Buttericks-historia: Buttericks mönsteraffär öppnade 1903 på Drottninggatan 57, där den fortfarande ligger kvar, nu med ”tre våningar av maskerad, fest och skämtartiklar”. Skämtartiklar hade man börjat sälja för att muntra upp stämningen under första världskriget, först kom pruttkudden och konstgjorda vägglöss.

Lundbergs hade en egen telefonstation med 27 apparater av Allmänna bolagets och 6 av rikstelefonens. Två telefonister arbetade halva dagen var – och då togs enligt artikeln ”ögon, öron och alla lemmar i anspråk nästan utan uppehåll”. Här kan man läsa mera om svensk telefonhistoria.

Alla försäljningsavdelningar fanns på nedre botten och en trappa upp, utom sportavdelningen, som låg i källarvåningen, och fru Thyra Grafströms textilaffär som fanns två trappor upp.

Thyra Grafström var utbildad på på Högre konstindustriella skolan vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) och hos konstnären Kerstin Cardon, som drev en målarskola mellan 1875 och 1911. År 1882 anställdes Thyra Grafström av Handarbetets Vänner, där hon ritade mönster i olika äldre tekniker. Hon var bland annat ansvarig för den svenska konstindustriutställningen i Köpenhamn 1888 och invald i styrelsen för Stockholmsutställningen 1897.

1898 flyttade hon sin textilateljé till K.M. Lundbergs nyuppförda varuhus.

1902 bildades Nordiska Kompaniet (NK) för en exklusiv kundkrets genom att KM Lundbergs varuhus vid Stureplan gick samman med Joseph Leja vid Regeringsgatan – även om de båda varuhusen fanns kvar på sina ursprungliga adresser tills de 1915 flyttade ihop på nuvarande plats på Hamngatan och blev Sveriges första moderna varuhus. Thyra Grafström startade 1904 även en syskola på NK, med undervisning i konstsömnad samt guldbroderi.

Bilden nedan visar huvudhallen efter ombildning till Nordiska Kompaniet. En trappa upp ligger Franska damskrädderiet.

Varorna köptes in av elva avdelningschefer som 1-2 gånger om året reste ut och på inköpsresor. För att inte lagret skulle bli för stort anordnades anordnas månatligen realisationer med 25-50 procent lägre priser.

Hela personalen uppgick till 250 personer, som alla fick full avlöning, även när de var sjuka, och under sommaren fjorton dagars semester. Dessutom fick biträdena viss procent av försäljningssumman. Kullor, drängar, arbeterskor och yngre biträden arbetade från klockan 8, övriga från 8.45, till 20.00, med en halv timmes frukostrast och 1,5 timmes middagstid.

Kontors- och försäljningslokalernas personal åt frukost i ett ”synnerligt trevligt” frukostrum, den övriga personal kunde från köket beställa vad man önskade och äta den ”inom sina områden, dock naturligtvis icke i arbetsrummen”. Ett glas mjölk kostade ett öre, en kopp choklad 10 öre. en smörgås med pålägg 6 öre och en maträtt 35 öre. Kaffet kostade 5 öre per kopp och 400 koppar serverades varje dag.

Enligt hr Lundberg var nackdelen med nuvarande system att halva personalen var ute och åt middag under den tid försäljningen var som livligast, och därför behövde man nästan dubbelt så många biträden som man skulle behöva om affären stängdes kl 18 och personalen endast åt lunch under arbetstid: ”Vi affärsfolk skulle då också få en samlad stund på dagen att ägna oss åt andra intressen och vår familj. Men detta tänker inte allmänheten på.”

Artikeln från invigningsåret slutar med skribentens fundering över hur det på ett så modernt varuhus skulle bli med ”varors försvinnande på ett oförklarligt sätt”:

Det uppges att i Paris förlorar Louvre och Bon Marché årligen 100 000 francs på det sättet. Skall Stockholm månne visa sig som en storstad även i det avseendet? Låt oss hoppas att den lundbergska publiken låter firman göra en annan erfarenhet.

Mera varuhus:
Söderbornas gamla Ålle – Hur började det, och varför ”Sucken”?