Helgeandsholmen 1867 ur Sv Familjejournalen
(PD) via Wikimedia Commons
Helgeandsholmen fick sitt namn av stadens första inrättning för fattiga och sjuka, som från slutet av 1200-talet till början av 1600-talet fanns på den plats där Riksdagshuset senare kom att ligga.
Helgeandshuset – Helige andes hus – var både sjukstuga och ålderdomshem för två grupper av människor. Förmögna åldringar betalade en engångssumma motsvarande värdet av ett stenhus för att få kost, logi och omvårdnad till sin död. Fattiga och sjuka lämnade sina eventuella tillgångar till Helgeandshuset och vårdades sedan där till sin död.
De intagna fick inte skriva testamente eller välja någon annan begravningsplats än hospitalets egen. Genom testamenterade egendomar och donationer blev Helgeandshuset en stor jordägare i trakterna runt Stockholm.
Det som senare blev Helgeandsholmen består på äldre kartor av tre små öar (varav en hette Stockholmen). Liksom nedre Norrmalm och Gamla stan växte landarealen småningom genom utfyllnader, och på 1700-talet hade Helgeandsholmen vuxit ihop till en enda stor ö.
På kartorna nedan, ur Lilienberg, V. E: ”Om strömmarna i Stockholm – undersökningar och beräkningar”, Stockholms stadsfullmäktige 1891, kan man jämföra öarna 1527 (med framtida landprofil inritad) och holmen 1888.
På den västra delen av holmen fanns bostadshus med handels- och bodverksamhet. Den sydvästra delen upptogs av västra stallbacken, med tilläggsplatsen för de kungliga mälarsluparna. På östra delen låg det kungliga stallet samt det Braheska palatset – ”greve Pers hus” – från 1600-talet. Norr om greve Pers hus låg ”gröna gången” med sina bodar, där grönsaker och andra trädgårdsprodukter såldes. Delvis uppbyggt på pålar i vattnet på saltsjösidan fanns slakthuset och fiskhallen. I Norrström låg kvarnar, både fasta och på pråmar, fiskesumpar och ett knivsliperi. På holmen fanns också tvättstugor och allmänna avträden.
Carl Gustav Tessin har beskrivit 1700-talets holme:
Skulle jag bliva boendes i Stockholm och hade penningar att bygga, valde jag sträckan mellan Norrebroerna, där Greve Pers hus och hovtvättarstugorna ligga. Där gives utsikt på Saltsjön och Mälaren, lätt upphandling på båtar, i slakthus, i fiskargång. Nära till allt. Var dags comedia nedanför fönstren på gröna gången och så mycket stallukt som behövs för att fördriva ohyra.
Det låter inte som en värdig omgivning för ett kungligt slott, och den stadsplan för slottet och dess omgivningar, som Tessin d y 1713 lade fram för Karl XII innebar en total förändring av både Helgeandsholmen och Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg). Slottet skulle få en imponerande uppfart från norr, och i planen ingick två parallella stenbroar över Helgeandsholmen: Drottningbron i väst och Norrbro i öst.
Av både ekonomiska och praktiska skäl tog det dock många år, innan arbetet med Norrbro ens kunde påbörjas, och sedan stördes bygget av många besvärligheter. Norrbro var Stockholms första stenbro, så det fanns ingen tidigare erfarenhet att dra nytta av.
Först 1807 var Norrbro helt färdig och kunde öppnas för trafik hela vägen från Gustav Adolfs torg till Lejonbacken. Under 1800-talet förblev västra delen av holmen i stort sett i oförändrad skick, men på den östra delen skedde en del förändringar. Bland annat revs Braheska palatset, och längs nya Norrbro byggdes Norrbrobasarerna efter ritningar av hovarkitekt Axel Nyström.
Bilden nedan visar Norrbro på 1840-talet, litografi av J.H. Strömer efter en teckning av Ferdinand Tollin. Den långe mannen i förgrunden sägs vara publicisten Lars Johan Hierta.
Från början var det meningen att bodlängorna skulle vara två våningar höga och ligga längs brons båda sidor, men bara den västra längan blev uppförd, och bodarna blev dessutom lägre. Karl XIV Johan lär ha krävt att längan inte fick överstiga en viss höjd, för att inte störa vyn av slottet. När basarerna var så gott som klara upptäcktes att den tillåtna höjden ändå överskridits – men det löste man genom att den icke byggnadskunnige adjutanten, som kungen skickat som kontrollör, ställdes på en hög byggnadsmaterial när han mätte höjden. Då stämde den.
Entrén till den längst söderut belägna butikslokalen med Bonniers boklåda omgavs av statyer föreställande Apollo och Minerva och vid entrén till de la Croix´ schweizeri i den norra änden fanns statyer av Venus och Mercurius. Men det var bara fasaden mot bron som hade ett påkostat utförande i puts och stuck. Den bakre delen med försäljningslokalerna var en enkel träkonstruktion. Basarerna betraktades nämligen som provisorier, i väntan på den slutgiltiga utformningen av Helgeandsholmen.
Vid invigningen 1839 fanns det 25 butiker disponerade av 14 näringsidkare. Den mest välbekanta var Adolf Bonniers boklåda, som låg närmast slottet, och öppningsåret utöver böcker sålde Daguerres egen beskrivning av hans fotografiska metod daguerrotypi samt tillhörande kameror. En del butiker stannade inte länge i basaren, men Bonniers fanns där i hela 30 år, och Sundströms klädeshandel blev kvar under basarens hela livstid.
I norra änden av basaren låg Ferdinand de la Croixs schweizeri Pavillon du Bazar, och mellan den och Bonniers fanns bland annat hattstofferarbutik, sidenkramhandel och tobaksbutik. Utbudet var så rikhaltigt att August Blanche skrev om basaren:
Om man kommer in i Bazaren utan det minsta fikonlöv, skulle man efter en knapp timme kunna utträda riggad från topp till tå av skräddare, modehandlare, guldsmeder etc.
Under drygt 60 år förblev Norrbro ett ledande promenadstråk i stadens sociala, kulturella och kommersiella liv. Där flanerade de så kallade “Norrbrolejonen” i sina höga felbhattar, granskande förbispatserande skönheter genom sina lornjetter.
C. A. Dahlström beskrev i mitten av 1800-talet Norrbros betydelse med orden:
”vill man träffa någon bekant i Stockholm, vilkens bostad man icke känner, så behöver man blott gå på Norrbro några timmar före middagen.”
Redan 1809 lades tuktad sten på Norrbro, och bron förblev fram till 1850-talet det enda stället i stan med den typen av gatubeläggning, resten hade knaggliga kullerstenarna eller lervälling. Det var också Norrbro som först fick gatubelysning: 1853 med Sveriges första gaslyktor och 1881 med den första elektriska gatubelysningen.
Platsen som senare blev Strömparterren användes först som upplag för fiskeredskap och var täckt av ogräs. 1821 beslutade Kungl. Majt. att fiskeverken skulle tas bort, och 1832 öppnades istället en promenadplats med planteringar för allmänheten. Det föreslagna namnet Josefinelund efter dåvarande kronprinsessan slog aldrig igenom, utan platsen kallades Strömparterren.
År 1838 fick hovkonditor Abraham Christopher Behrens tillstånd att försälja ”konfityrer, glacer och andra refraichisementer med undantag av starka drycker” på platsen, och ett schweizeri öppnades med lokaler delvis i valven under Norrbro. Här fanns också en liten kajanläggning för de ångbåtar, som förde de nöjeslystna stockholmarna till cafeet, om de inte tog trappan ner från bron.
Bilden nedan visar Strömparterren 1841. Vid bordet i förgrunden med ett glas i handen ser man Fritz von Dardel, som tecknat bilden, och löjtnanten med sabel är Johan August af Kullberg.
Tanken på att bygga ett riksdagshus på Helgeandsholmen väcktes första gången vid 1872 års riksdag. Riksdagens dåvarande lokaler på Riddarholmen var provisoriska och skulle kräva stora ombyggnader för att bli funktionella, och det gamla riksbankshuset mellan Järntorget och Skeppsbron hade blivit otidsenligt, och låg dessutom lite avsides till.
Man tillsatte en utredning, den första av många, som fick i uppdrag att undersöka förutsättningarna för ett sådant projekt. Många ansåg att Helgeandsholmen borde bevaras som en öppen plats med parkanläggningar, och att byggnaderna där inte fick överglänsa slottet. Debatten blev allmän, och de flesta stockholmarna föredrog istället för riksbyggnaderna en öppen plats med parkanläggningar i engelsk stil.
Slutligen, efter en lång och uppslitande debatt i riksdagen fattades 1888 beslutet att uppföra ett nytt kvarter med riksdagshus och riksbank. En ny kommitté tillsattes, den så kallade riksdagshuskommitten.
Så sent som på 1890-talet var Helgeandsholmen ett gytter av osammanhängande bebyggelse, en liten kåkstad i huvudstadens centrum. Där fanns en dominerande byggnad – hovstallarna. Nedan: Helgeandsholmen med Gamla Norrbro och Gamla hovstallet strax före rivningen.
År 1893 började man riva byggnaderna, utom stallets norra flygel och ridhuset, som under byggnadsarbetet skulle användas som arkitekt- och byggnadskontor. Norrbrobasarerna fick också några nådeår och revs först 1904.
Ar 1895 kunde pålningsarbetet för riksdagshuset påbörjas. Nära 10 000 pålar kördes ner med hjälp av pålkranar och ”hejare”. Västra delen av Helgeandsholmen hade under åren successivt byggts ut genom de olika tomtägarnas individuella utfyllnader, så där var strandlinjen mycket oregelbunden. Därför måste man göra en del utfyllnader innan man 1897 kunde påla även där. Byggnadsarbetet var inte okomplicerat, en förman sa angående de många pålarna: ”Riksdagshuset står på en hel tallskog.”
Grundstenen lades den 13 maj 1897 av konung Oscar II, samma dag som Stockholmsutställningen 1897 öppnade.
År 1905 var Riksdagshuset färdigt, 1907 Riksbankshuset, och platsen framför riksdagshuset färdigställdes som park med planteringar av Stockholms stad.
Nedan: Basarbyggnaden under rivning 1903. Här syns tydligt valvet under byggnaden, kortsidans trävägg och den murade fasaden med stuckdekor ut mot Norrbro.
