Namnet Grundsborg kommer från ullsorterare Mårten Grund, som 1760 köpte mark längst nere vid näset mellan Årstaviken och Hammarby sjö, och öppnade krog där. Läget var bra, vid vattnet och nära Stockholms två viktiga färdvägar Göta Landsväg och Dalarövägen. Men området var nog inte särskilt ”fint” – det var nära till slakterierna med sina supiga slaktare, och gården sägs ha ”bebotts av arbetsfolk och varit ett tillhåll för mindre väl kända personer”.

Bilden ovan från 1907 visar Götgatan norrut vid Skanstull, med Grundsborg närmast, följt av det vita tullhuset. (Public domain) via Wikimedia.

En av de ”mindre väl kända” personerna var Anna Carlström, som ägde Grundsborg på 1830-talet, även om det inte var hon själv som bodde där, utan hennes son sergeanten Carl Johan Löfstedt. Anna Carlström berättade 1841 om sitt liv i en liten skrift vid namn ”En modig qvinnas händelserika lefnad, Antecknad af Henne Sjelf”. Per Anders Fogelströms exemplar av boken finns att läsa på Stockholmskällan, och är full av halsbrytande äventyr, avslutat med ett rasande angrepp på t f polismästare Hultberg. Carlström hade nämligen blivit anklagad för att ha förvarat stulna silverföremål hos sonen på Grundsborg.

Enligt uppgift hade Anna Carlström varit gift fyra gånger och fött 22 barn, varav endast en son överlevt. Hon drev värdshus, och eftersom hon hade ekonomiska svårigheter tackade hon 1838 ja till den ena av de två bordellicenser som då utfärdades av myndigheterna i Stockholm i ett (kortlivat) försök att kontrollera bordellerna och därmed spridningen av könssjukdomar.

Hennes bordell hette ”London” och låg först i ett hus vid Skeppsbron kallat Gamla Rejsens, och senare i Kråkgränd. 1840 fanns här tolv kvinnliga anställda och en ”gosse”.

I boken kallar Carlström bordellen för ”värdshus” och klagar över att hon är för gammal för de ”mångfaldiga obehagliga uppträdena” där, något som hon verkligen inte är van vid från sitt tidigare liv. Hon påpekar att hon alltid avskytt tjuvar och skälmar, och därför har ett gott samarbete med myndigheterna, hon har till och med ”låtit arrestera sig” för att förskaffa polisen nödiga upplysningar. Men:

”Tf Polismästaren Hultberg däremot föraktar Lagen, föraktar Konungens egna bud och befallningar, åtlydde icke Öfver-Domaren och ville förskaffa mig bland brottslingarnas antal”. Och hon avslutar med att ”den dag Herr Hultberg föll och hans magi tog slut borde så länge världen står årligen firas till åminnelse av frihetens återfående”.

Hon verkar ha blivit bönhörd. Själv blev hon till slut friad från stöldanklagelsen och polismästaren dömdes kort därefter till avsättning för missbruk av myndighet. Han dog 1841, samma år som Carlströms bok kom ut.

På bilden syns till höger Skansbron, därefter den nybyggda Hammabyslussen västerut och därbortom delar av Årstaviken. (Tullhuset revs 1919.) Den höga byggnad som avtecknar sig mot horisonten, lite till höger i bild, är tornet på Åhlén och Holms byggnad i hörnet Götgatan/Ringvägen, invigd 1915.

1845 köptes Grundsborg av kryddkramhandlare O. Nyberg, som också ägde Eriksdal på andra sidan vattnet, där han bodde. Han fick antagligen ett bra pris, gården hade ju tveksamt rykte, men det han egentligen intresserade sig för var en källa intill Årstavikens strand. Det var knappt mer än en grop i sandbanken som inte gav mer än 4-5 kannor vatten i minuten, och dessutom brukade svämmas över vid vid högvatten i Mälaren höst och vår.

Men Nyberg hade stora planer: Han ville skapa en kuranstalt. Vid den här tiden var det vanligt och populärt med hälsobrunnar och s.k. surbrunnar i Stockholm. En surbrunn är en hälsobrunn med kolsyrehaltigt vatten av hög järnhalt, vilket man trodde kunde bota det mesta. Surbrunnsgatan fick sitt namn av en sådan brunn, och de viktigaste brunnarna i Stockholm var Norrmalms Surbrunn, Sabbatsberg, Djurgårdsbrunn, Ugglevikskällan och Kungsträdgården. Grundsborg var mindre känd, även om den finns med i ”Sundhets-collegii underdånige berättelse” från 1858 bland ”Helsobrunnar och Bad”, där den kallades ”Grundsborgs kallvatten kuranstalt tätt vid Skanstull”.

Nyberg tog hjälp av en ”klok källgubbe”, rensade upp källan, och fick intyg av läkarsällskapet att vattnet var ovanligt rent och gott samt hade sådana kemiska beståndsdelar att det vore mycket lämpligt att drickas vid kallvattenskurer.

1850 öppnades på Grundsborg en kurinrättning för ”bad- och brunnsgäster av båda könen”, som 1853 hade besökts av ”flere badgäster än som där kunnat skötas”, och man planerade att anskaffa en ångbadsapparat. Till det behövde man tyvärr lokaler, och valde att använda fruntimmersavdelningen, varför ”fruntimmer ej hädanefter vid anrättningen vinner tillträde”.

Skalden Vilhelm von Braun var en av dem som 1853 (40 år gammal) kurerade sig på Grundsborg.

Han berättar i brev till en vän att han återfått arbetsförmågan ”tack vare det välsignade vattnet, som jag aldrig bort övergiva för den förbannade toddyns skull”, och beskriver hur han nu kunde sitta vid skrivbordet två dagar i sträck från åtta på morgonen till ett på natten ”sedan jag tagit avrivning och bad i sjön samt därtill druckit en massa med vatten”. Han ber vännen sända gott snus, röktobak, skrivpapper, brevpapper, lack och oblater, för ”så ringa äro mina behov nu för tiden, sedan jag lade av det fördömda supandet”. Tobaksbruket verkade inte bekymra honom.

I DN kan man följa hur kurbadandet utvecklades. Först meddelar småannonser att ”Vattenkuranstalten Grundsborg är öppen för badgäster, som härmed vördsamt tillkännagives. /O Nyberg”. 1868 har verksamheten utökats: ”Efter den ombyggnad som i år skett erhålles jämte alla till en fullständig vattenkur hörande bad även salt-, malt-, pottaske-, tallbarrs. och gyttjebad m m med efterföljande varma och kalla duscher av den temperatur som önskas. Överläkaren Ljunggren träffas vid inrättningen varje morgon kl 7-8.” Och: ”det oaktat äro priserna här något lägre än vid andra dylika inrättningar.” 1869 nedsätts priserna ytterligare: ”så att alla avgifter numera endast äro 7 rdr 70 öre i veckan, vilket betydligt understiger den gällande vid andra kallvattenkuranstalter.”

Man kan också hyra rum, om man kontaktar O Nyberg på Götgatan 100, och 1875 tillägger han stolt: ”äfven torde jag få erinra derom att det numera finnes trottoar å Götgatan av huggen sten.” Men det fanns tydligen konkurrens: 1878 meddelas: ”Då vi erfarit att andra fabrikers vatten ofta utgives för Grundsborg, fäster vi uppmärksamhet vid att man gem vår stämpel på korkarna bör förvissa sig om att de verkligen erhålla sådant.” Året därefter, med viss irritation: ”På förekommen anledning: det är ICKE Grundsborgsvatten som i år serveras i Vattenkiosken vid slussen.”

Under en bild på ”Den ännu kvarstående gården Grundsborg vid Skanstull, där bad- och brunnsgästerna fordom svalkade sig på verandan” berättar DN 1935 i en stort uppslagen artikel ”En sorgelig brunnshistoria”:

Anstalten växte, torde väl på 1860-talet ha stått i sin högsta blomstring, och fortsatte sedan ytterligare några årtionden. Så kom katastrofen. På motsatta stranden av Årstaviken, alltså på Eriksdalsområdet, hade Sthlm stads första vattenverk börjat byggas, och det visade sig att den moderna tidens vattenanläggning blev den gamlas död.

Man borrade grundvattensbrunnar i grusåsen som stryker fram här och resultatet blev så gott att man fortsatte på den inslagna linjen. Ett par nya brunnar togs upp, och vid provpumpning ur en av dessa, belägen i den gamla Skansgraven, gavs dödsstöten åt källorna vid Grundsborg: De torkade plötsligt ut. Man hade råkat gå rakt i den åder som givit källorna deras hälsobringande vatten. Därmed var den stolta vattenkuranstaltens saga all.

Dessutom användes Årstavikens vatten av vattenverket – och där flöt avloppsvattnet från Grundsborg ut. Stockholmarna fick alltså dricka kurgästernas utspädda badvatten – och klagade helt förståeligt på den obehagliga bismaken.

För att stoppa vidare föroreningar köpte Stockholms stad 1881 fastigheten Sundsta/Grundsborg och 1882 upphörde Grundsborg som kuranstalt. Den beskrivs då som tämligen förfallen. Fastigheten var en vinkelbyggnad i trä med tre lägenheter om två rum och kök, som efter köpet användes av Vattenverkets personal – eldare och maskinister, samt en hattmakare. Grundsborg revs på 1930-talet.

De nya vattenverken fick däremot en enorm betydelse för Stockholm.

Första hälften av 1800-talet var en tid av smuts och sjukdom. Vattnet smutsades ner av avfall från hushåll, gator och hantverkerier, och brunnarna för dricksvatten låg ofta nära latrinupplag. 1834 kom den första av flera svåra koleraepidemier, då 3 700 dog i kolera, i en stad med omkring 80 000 invånare.

När många av Stockholms fastigheter kopplades till det nya vattenledningssystemet gav den förbättrade hygienen omedelbart resultat: Åren 1861–1895 sjönk dödligheten i Stockholm med 50 procent(!), från 34 till 17 döda per tusen invånare.

På planskissen nedan ser man Eriksdalsverket till vänster och Skanstullsverket till höger. Båda kallas även Årstaverken och var Stockholms första vattenverk.