2017 publicerades en artikel om en av de mest berömda gravarna från vikingastaden Birka. När den skulle publiceras var det först svårt att hitta någon vetenskaplig tidskrift som tyckte nyheten var intressant nog. Men sen gick det undan: Några timmar efter publiceringen ringde nyhetsmedia från hela världen, många ifrågasatte resultatet och en livlig debatt uppstod.

Ändå var nyheten egentligen ingen nyhet, utan en bekräftelse på vad man redan visste. En av artikelförfattarna, Torun Zachrisson, skriver om efterspelet: ”Medial storm och kollegiala morranden – Om könsbestämningen av krigaren i Birka, grav BJ581”.

I grav BJ581 finns en fullt krigarutrustad person tillsammans med två hästar. Graven är välkänd och välutforskad ända sen slutet av 1800-talet, men med moderna metoder hade man nu slutgiltigt kunnat fastslå att det faktiskt är en kvinna som ligger där. Det hade i och för sig en osteolog (benexpert) upptäckt redan på 70-talet, men inte med lika stor säkerhet. Med modern teknik kunde man visa att skelettet har två X-kromosomer (och inga Y-).

Upptäckten av grav BJ581

Det började på 1870-talet när den unge entomologen Hjalmar Stolpe kom till Birka för att studera insekter inkapslade i bärnsten, med målsättningen att få besked om Björköbärnstenens ursprung. Stolpe började undersöka saken, men hade redan efter några dagar hittat så många fornlämningar att han sökte statsmedel från Kungl. Maj:t för att kunna fortsätta gräva.

Det blev många utgrävningar under åren, Stolpe samlade ihop ett gigantiskt material och har lett undersökningarna av 1100 av Birkas ca 3000 gravarna.

Stolpe utvecklade en för samtiden ovanligt exakt grävnings- och dokumentationsmetodik. Han gjorde precisa avbildningar och beskrev noggrant sina fynd på millimeterpapper, vilket var innovativt för sin tid. Det är därför man i efterhand har kunnat fortsätta att detaljstudera alla fynd. Hans material finns på Historiska museet och är numera även digitalt tillgängligt.

I slutfasen av grävningen 1879 kom man fram till ”den kanske märkligaste av alla gravar på detta fält” som Stolpe skrev i sin rapport till Kungliga Vetenskapsakademien.

Litografin nedan bygger på Stolpes ritningar av grav BJ581, Ny Illustrerad tidning 1889.

I östra änden av grav BJ581 låg på en upphöjd avsats två fullständiga hästskelett, utrustade för ritt. I själva gravkammaren fanns ett skelett omgivet av en mängd föremål: två sköldar, ett svärd, en lång kniv, ett bronsfat med ett mindre järnspjut, ytterligare ett spjut, kniv, bryne, yxa, pilar, spännen, delar av betsel, en stor hästkam samt en mängd järnbeslag till seldon eller sadel.

I ”knäet” på kroppen låg 27 spelbrickor och 3 tärningar av ben, vid fötterna fanns stigbyglar, och invid huvudet en strutformad prydnad av silver, som troligen prytt en mössa av tyg med fyra stora tofsar av silvertråd. Under hakan låg ett kvarts islamiskt silvermynt präglat för kalifen i Bagdad år 913-33. Alla föremålen daterar graven till mitten av 900-talet. Stolpe kommenterar:

De övriga gravarna på detta fält var av ringa intresse.

Fortsättningen

På Stolpes tid fanns ingen möjlighet att könsbestämma skelett, men han förutsatte helt enkelt att detta var manligt. Det låg ju i en krigargrav med en ovanligt fullständig vapenuppsättning – endast en ytterligare grav på platsen var lika välutrustad. Dessutom innehöll grav BJ581 inte bara en utan två hästar, däremot inga föremål som man brukar associera med kvinnodräkter eller kvinnliga sysslor.

Grav BJ581 har ända sedan den upptäcktes presenterats som en av Birkas främsta krigargravar. Skelettet är dessutom ett av områdets mest välbehållna, och alla ben är noggrant märkta med gravens nummer, fastän själva skallen tyvärr förkommit under tiden den förvarats i museisamlingen – möjligen utlånad till något forskningsprojekt. Stolpe använde just denna grav som en illustration till sin fältmetodik, och hur viktigt det är att vara noga i fält: Man ska kunna fortsätta att arbeta med utgrävningen även efter att man kommit hem.

På 1970-talet gjorde osteologer (benexperter) moderna analyser av hela Birkamaterialet, och bedömde att skelettet i BJ581 var kvinnligt. Men den gången jämfördes inte könsbedömningen med övrigt gravinnehåll, och uppgiften om könet väckte därför ingen större uppmärksamhet. Det var först 2017 som osteologen Anna Kjellström upptäckte att det var den berömde Birkakrigaren som var kvinna, och fick det bekräftat av två andra osteologer i en blindtest.

Men det var fortfarande bara en osteologisk bedömning, inte en bestämning av könet.

Atlasprojektet

I det tvärvetenskapliga arkeo-genetiska Atlasprojektet (2014-2020) samarbetade arkeologer, osteologer, genetiker och biologer från Stockholms och Uppsala universitet med att analysera DNA från hundratals människor som levde i Skandinavien för tusentals år sedan. Ett av de undersökta skeletten var BJ581, eftersom det är ett av Birkas bäst bevarade och ligger i en högintressant grav. Dessutom var detta ett sätt att kvalitetsgranska de tidigare, osteologiska, könsbedömningarna.

Nedan föreläser arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson om ”Krigaren som var en kvinna” – och kommenterar en del av kritiken.

Atlasprojektet försökte ta reda på så mycket som möjligt om människor som begravts i det vi nu kallar Sverige, från stenåldern till tidig medeltid. Det finns inte så många liknande projekt, eftersom man inte överallt har möjlighet att göra DNA-analys på arkeologiskt material.

Att arbeta interdisciplinärt är mycket givande, men även krävande: Man har ett gemensamt mål, men pratar väldigt olika språk – samtidigt som alla disciplinerna bidrar med viktiga bitar till det slutliga forskningsresultatet.

Det var också svårt att hitta en lämplig vetenskaplig tidskrift för publicering av resultatet. Men när det väl lyckats började nyhetsmedia från hela världen att ringa. Det enda som ändrats i tolkningen av gravinnehållet var alltså att man nu VISSTE att det var en kvinna i graven, inget annat.

Men många frågor dök upp, bland annat om det var rätt ben man analyserat. Birkarummet på Historiska museet har varit mycket öppet för forskning och det gick tidigt rykten om att ben blivit sammanblandade. Det var därför två osteologer redan på 70-talet gick igenom samtliga lådor i magasinet där man samlat de olika gravarnas innehåll – alltså en strikt inventering. De gick igenom låda för låda, och för den här graven skriver de: ”Alla ben finns som förväntas finnas. I lådan finns ett extra ben, uppmärkt med BJ854.”

Efter artikeln om kvinnokrigaren dök frågan upp om det extra benet möjligen var från en man, som också legat i graven – och kan ha varit krigaren. Men på Stolpes detaljerade ritningar ser man tydligt att benet aldrig låg i grav BJ581 innan det hamnade i fel arkivlåda. Det hittades i grav BJ854 – vilket dessutom också var en kvinnograv.

Varje enskild liten del av det här skelettet märktes mycket tidigt med ”BJ581” i bläck. Och de signerade benen motsvarar de ben som Stolpe anger ska finnas i graven, och som finns noga dokumenterade på hans gravplan. Förutom skallen saknas inga ben, och där finns inga extra ben.

Det finns flera skäl till att man i alla år tolkat detta som en grav för en vikingatida krigare och politisk och militär ledare. Förutom att den innehåller full krigsutrustning och hästar ligger den mycket nära befästningen Borg och den garnison med rusiskinfluerade krigare som fanns där under 900-talets mitt. Den begravda borde alltså ha någon koppling till garnisonen, eller åtminstone vara accepterad av krigarna.

Ovanpå graven låg ett stenblock, så stort att det måste sprängas bort när graven skulle utforskas. Den var dessutom placerad på yttersta udden av en höjd som sköt ut mot stadsområdet och hamnen, och måste alltså ha synts väl när man närmade sig ön från vattnet. Graven förblev synlig i landskapet ända till 1800-talets slut.

På kartan nedan ligger graven straxt nordväst om Garnisonen.

Den nya studien har alltså inte förändrat eller omtolkat något, bara bekräftat det biologiska könet. Och det var svårt att hitta en vetenskaplig tidskrift som ville publicera studien, som man ansåg alltför smal eller med alltför lågt nyhetsvärde. Först den femte tidskriften, American Journal of Physical Anthropology tackade ja. Detta blev tidskriftens genom tiderna mest lästa artikel.

Inom loppet av ett par dagar hade nyheten spritts till många kontinenter, och fanns i både radio, TV och tidningar – i tunga vetenskapliga artiklar liksom i populärvetenskapliga. I DN blev den inte bara ämne för en vetenskapskrönika, utan togs även upp på ledarsidan.

Fortsättning följer…

Därefter följde en livlig debatt, och Atlasforskarna skrev en fördjupad artikel i en humanistiskt orienterad tidskrift. Under september månad kommenterades artikeln av ca 130 internationella nyhetsbyråer och förekom på mer än 2000 personers on-linekonton med miljontals följare. Altmetric rankade den som den 43e mest citerade av de drygt 2,2 miljoner som publicerades i världen år 2017.

Mycket av kritiken mot studien bottnar i att det vore otänkbart för en kvinna att uppträda som militär ledare och hantera vapen på slagfältet. Men var det så omöjligt under 900-talet? Det finns rapporter om att man vid den tiden på slagfält hittat kroppar efter kvinnliga krigare. Och det fanns högättade kvinnor i roller som militära ledare, först i makes ställe, senare som änkor av egen kraft.

Flera frågor: Kanske har den här kvinnan socialt sett varit en man? Benen saknade tydliga spår efter strid, hon kanske bara varit en ceremoniell krigare? Eller en kenotaf som begravts istället för sin make, som dött utomlands eller till havs? Kan förklaringen till de många vapnen och avsaknaden av kvinnliga föremål vara att detta var en träl som avrättats och begravts i stället för en försvunnen manlig krigare?

En synpunkt var att en vikingatida individ som begravts med vapen bör föras till kategorin krigare ”om och endast om kroppen bär spår av skador och/eller fysisk träning”.

Charlotte Hedenstierna-Jonson framhåller att det aldrig var någon som ifrågasatte att den begravda var en krigare så länge man trodde att hon var man – trots att skelettet ju var detsamma.

Själv tycker hon att den mest intressanta diskussionen om BJ581 handlar om i vilken mån det är möjligt att könsbestämma gravar med hjälp av föremål. Väldigt många gravar är nämligen könsbestämda enbart på det sättet – i en del saknas till och med skeletten helt.

Så – vem vet hur många av gravarna, där arkeologer på grund av gravgåvorna placerat män, som i själva verket har innehållit begravda kvinnor?