I juni 2021 var det dags för för Stockholms Parkteater att öppna efter nästan 18 månaders paus på grund av pandemin. Det var då nästan 80 år sedan parkteatern 1942 först började uppträda i olika parker.

Pandemipremiären visade musikalen ”Almstriden” och ägde rum i Galärparken på Djurgården. Till en början fick man av smittoskäl inte ta emot mer än 500 besökare, utplacerade med en meters mellanrum, och med massor av handsprit till hands. Dessutom måste teatern på inrådan av polisen inhängnas – vilket egentligen stred mot grundidén. Den konstnärlige chefen Albin Finkas:

Man ska kunna vara här i fem minuter, tycka att det är dötrist – och gå härifrån.

Det var Holger Blom, Stockholms legendariske stadsträdgårdsmästare under åren 1938-1971, som startade Parkteatern. Han ville fylla parkerna med aktiviteter som idrott, fest, musik, teater, och parkdans.

Till Parkteaterns milstolpar hör den lastbilsdragna scenvagnen man skaffade 1948. På scenvagnens utsida syntes påskriften Parkteatern. Den hade utfällbara väggar och en scen och kunde smidigt flyttas mellan olika spelplatser. Då den inte var ute på turné var scenvagnen uppställd i Hagaparken, där Parkteatern även under tio år framförde sånglustspel och musik i Carl Mikael Bellmans anda. Den första ”Bellman-festen” ägde rum i juli 1967, med vinpicknick nedanför Hagaparkens Koppartält. Festen lockade många tusen besökare.

Ända sen 1829 firas den 26 juli Bellmansdagen vid skaldens byst i Djurgårdsparken. Här kan man läsa om urpremiären.

I juni 1948 var det premiär på Observatoriekullen: Till ackompanjemang av tunnelbanebyggets borrar nere på Sveavägen spelades Alf Henriksons spel om Stockholm genom 700 år: ”Lax, lax, lerbak”. Det blev en knallsuccé – ett krönikerspex fyllt av nyttigt vetande.

I DN skriver sign Jolo: Här föddes den stockholmska parkteatern. Den har funnits förr, men det här barnet är livskraftigt. Vilket spel som i stadsträdgårdsmästaren Holgers Blom geniala teatervagn kan spelas upp i vilket gathörn som helst i Stockholm, även om man av trafiktekniska skäl än så länge håller sig till parkerna.

I spexet skildrades reformationens införande 1527 genom att två munkar krängde av sig sina kåpor – och stod där fixa och färdiga i luthersk prästdräkt. Och för att visa den karolinska storhetstiden kom Karl XIIs bussar in från vänster, skrikande ut namnen på de ärorika bataljer de var på väg till – Narva, Kliszow. Sekunden efter återvände de från höger, illa blesserade, och meddelade dovt att de kom från Poltava och Fredrikshald. Karl XII på en minut!

Vi stockholmare får också veta att vi har en högst osvensk härstamning av tyskar och polacker och andra utsocknes. Artikeln avslutas: ”Detta är de stockholmska skattebetalarnas allra egnaste teater. För så förnämligt nöje förlåter man fullmäktige kommunalskatten.”

1968 intervjuades den nya parkteaterchefen Anne-Marie Rådström, som ville att Parkteatern skulle ge människorna hemkänsla i det samhälle de lever i. Därför hade man nu sin största verksamhet i förorterna dit människorna är nyinflyttad: Sovstäderna behöver inte vara så tråkiga som propagandan säger! Hit får man ta med sig barn och hundar – och gillar man det inte så går man. Fast det hade inte hänt så ofta.

Sommaren 1984 spelades ”allt”: från braksuccén West Side Story och Strindbergs Hemsöborna till Hamboskolan i Kungsan, barnpjäsen ”Solen kan alla ha”, filharmonikerna, Promenadorkestern, teatergruppen Sandinos md ”Bernardas Hus” – och så förstås Carl-Anton med gäster i vita Bergsparken. Man spred sig också alltmera ut i förorterna: På Eggeby Gård i Järva spelades exempelvis ”Bernardas Hus” på originalspråket för alla spansktalande invandrare.

1984 hade Galärvarvet på Djurgården blivit Parktaterns fasta punkt. Med utsikt över Skepps- och Kastellholmen samt Nybroviken slet där fem fast anställda under nio månader för att förbereda den traditionella säsongpremiären i Vita Bergsparken – den enda med permanenta bänkar. Man samlade rekvisita av mångahanda slag, trädde smörgåspåsar som regnskydd över mikrofonerna och ställde paraplyer över ljusrampenn – allt för att inte tvingas ställa in någon föreställning. Bakom scenen var det ofta kö framför 27 personers enda toalett, och en röra av mygg, hår och kylspray för ömma leder. Men Securitasvakterna hade ibland tid att njuta av skådespelet genom dekorens titthål.

Första pris i skönhetstävlan bland Stockholmsutomhusscener tar nog ändå Stadshusparken med Riddarfjärden och Vita Bergen som kuliss. Här av avslutades 1984 års sommarfestligheter med en sprakande Fyrverkerikonsert 31 augusti.

2003 intervjuades den nya teaterchefen Linda Zachrisson om Parkteatern som 60 år tidigare blivit en förlängning och fortsättning på alla friluftsspel som framfördes när seklet var ungt, då Julia Caesar var affischnamn och pilsnerfilm och Söderromantik angav tonen – slagfärdig, folklig teater med moral och bredd. Sextio år senare var det mycket musikaler, augusti hade blivit dansmånad, och man gav barnteater och gästspel. Intima småproduktioner kunde spelas under en ek alldeles bakom Parkteaterhuset vid Galärvarvet. Biljettintäkter att sträva efter fanns ju inte, men publikmålet för 2003 var minst 200 000.

Publiken är speciell: 60 procent av publiken kommer från ytterstaden, sommaren 2002 var 10 procent helt nya och 5 procent går aldrig annars på teater. Det är den ideala familjeteatern, medelåldern är hög och kvinnorna överväger. Man kan se det som en form av skatteåterbäring. Vi har ju 19 utomhusscener att vara på men kan också ställa oss på vilket torg som helst och spela, även Sergels torg: En aktör och en låda – mer behövs egentligen inte.

2017 firades Parkteatern 75 år med stort kalas i Vitabergsparken.

Numera är Stockholms Parkteater en del av Stockholms stadsteaters scener och spelar på olika spelplatser över hela Stockholms stad – vilka kan variera från år till år. Listan över aktuella spelplatser uppdateras inför säsongen.

Post-, besöks- och leveransadress:
Djurgårdsstrand 17B, Båthall 2
(tidigare Djurgårdsvägen 50, Båthall 2)
115 21 Stockholm