Swix Röd. För det välvallade glidet i språket är det en passande etikett på journalistveteranen Jan G Andersson i Kalmar. Som överlevande chefredaktör är han unik i skakiga A-pressen. Hela 17 år på den posten i Östra Småland. Samhällsredaktionchef åren det stormade på Aftonbladet. Pensionering? Den hejdar inte Jan G Andersson. Ledarskribent i Sydöstran. En bok – Politisk Dagbok 1986- 2021 – ur vilken denna text är hämtad. Allvar och anekdoter blandas av en murvel, som i många år haft en fot inne i maktens korridorer.
Ur boken
Tage Erlander skrev i sin dagbok under sitt sista år som statsminister 1969, att han räknade dagarna han hade kvar. Men det hindrade honom inte att vara en lika aktiv chef för regeringen som han alltid varit, även om han då och då oroade sig för sitt höga blodtryck. Den ständigt återkommande frågan under 1969 var bildandet av den nordiska tullunionen Nordek. Det var ständiga överläggningar i de nordiska huvudstäderna och det fortsatte sedan Erlander avgått. Nu sprack det till slut och Danmark gick med i EEC 1973.
Där det i början på året är ett oklart läge om det ska bli Gunnar Sträng eller Olof Palme. I januari rapporterar Stockholms starke partiboss Hjalmar Mehr om ett växande motstånd i partiet mot Palme, men i februari har sossarnas inre cirkel bestämt sig för Palme och att Sträng ska vara kvar.
Men det återstår att få med LO på vagnen och att övertala Palme att ställa upp. Veckan efter kommer attacken mot Sträng i Tiden som politiskt överspelad. Samtidigt byter partiorganet Arbetet fot och satsar på Palme istället för Sträng. Erlander är upprörd och skriver att de är ”välmenande idioter” som vill skapa en förevändning för Sträng att lämna regeringen.
I slutet på mars är LO:s ordförande Arne Geijer starkt kritisk mot Palme som statsminister, framförallt för, som Geijer sade, hans ”utrikespolitiska obetänksamhet”. Men samtidigt rapporterar inrikesminister Rune Johansson, att stämningen i partiet helt slagit om till Palmes förmån. Det är hans uppträdande under kårhusockupationen, då Palme som utbildningsminister tog debatten rätt upp och ner med de kommunistiska studenterna när de besatte sitt eget hus i Stockholm.
Palme påläggskalv?
På sommaren berättas det för Erlander om att det i Säpo-kretsar sprids ”kriminalhistorier” om Palme. Är det riktigt måste Säpo-chefen P G Winge få andra uppgifter, heter det och några månader senare var denne inte kvar. Bara en månad före partiledarvalet på partikongressen kommer en partiaktiv statsvetare från Lund vid namn Agne Gustafsson med en artikel som beskriver Palme som en hänsynslös maktstrateg och Sträng som ädelt Plmeblygsam. Men han får inte något gehör på partikongressen när han föreslår Sträng som partiordförande och denne går också upp och avböjer med de klassiska orden: ”Men jag är tacksam om jag får vara kvar som finansminister”.P
I boken är turerna kring den arbetsgrupp som partiet har tillsatt om ökad jämlikhet. Det ställs stora förhoppningar till den i partiets vänsterflygel som har medvind och då och då rapporteras i boken om Strängs grymtningar inför de förslag som kommer därifrån. Erlander är bekymrad och oroad, därför att det skapas alltför överdrivna förväntningar av vad som är möjligt att göra i jämlikhetsfrågan, skriver han.
Den 23 år långa dagboken som han offentliggjort kommer naturligtvis att vara ett unikt dokument för alla politiskt intresserade och inspirera kommande forskare att djupborra i epoken Erlander.
Uppgifterna i boken om att Säpo-chefen P G Winge spred skit om Palme borde inspirera någon att gräva vidare.
Tage satt kvar i riksdagen till 1973 och blev historisk när han som ålderspresident öppnade den nya enkammarriksdagen 1971. Efteråt sade han till oss journalister: ”Jaha, då har man väl gjort sitt för i år”.
Kohandeln
Som en tråd genom Tag Erlanders dagböcker löper den allt bräckligare röd-gröna koalitionen mellan socialdemokrater och bondeförbundare. Efter 5 år är den uttömd på sin kraft. Det var bara en tidsfråga hur lång den skulle fortgå. Nästan halva centergruppen var emot efter att båda partierna gjort dåliga val 1956. Att oppositionen inom socialdemokratin var så stark att både partisekreteraren Sven Aspling och partikassören Ernst Nilsson ville avbryta samarbetet har utåt sett varit okänt och Erlander skrev att ”Svens motivering var ganska oroande.Det gäller att skydda min ställning bland partifolket.
När Sven Aspling säger det har det gått långt.” Som en stor fet råtta smög sig Helge Berglund upp på talarstolen för att se om det fanns något lik att gnaga på utan risk rör att få en känga i baken av någon ledande.Hans värsta vårangreppen på regeringen för att inte försöka skapa klarhet i Kreuger-affären.
Det är många numera bortglömda konflikter som rullas upp i dagböckerna och som Leif Andersson så säkert återupplivar i kommentarerna.
Tvivlaren
En är bråket om en gammal aktiv nazist som utsågs att leda en FN-styrka, vilket Erlander ansåg vara höjden av omdömeslöshet. Krigsårens gamle försvarsminister Per-Edvin Sköld exploderade inför Tages invändningar och Erlander skrev: Hur kan en så intelligent och bra människa ha lagt sig till med ett dumt och bortskämt barns alla ovanor? Går något honom emot är skriket hans naturliga reaktion.
Han avslöja också folkpartiledaren Bertil Ohlins taktiska opportunism i Suez-frågan och klär av honom ordentligt.
Men det som griper en mest i dagböckerna är Tages eget tvivel på den ena förmågan. Han erkänner att KardeMummas drift i ett kåseri känns mer än motståndarnas glåpord när han på midsommarafton analyserar sig själv.. Han kommer fram till två svagheter: obeslutsamt och velig välvilja.Det droppar blod mellan raderna och en så naken och självutlämnande rannsakan får man sällan eller aldrig ta del av.Det är bara de riktigt stora människoi som vågar göra en sådan besiktning av sig själva.
/ Av Jan G Andersson
