Många stockholmare har liksom jag aldrig bott inne i själva stan – vi var förortsbor. Jag började mitt liv på Skärmarbrinksvägen, ungefär tvärsöver Nynäsvägen från Globen räknat. Det var strax efter kriget och mina föräldrar bodde i huset på bilden ovan – ett av de nybyggda ”smalhusen” som var en del av det nya svenska folkhemmet, där alla skulle ha det bra materiellt och en god bostad.

Husen var toppmoderna, hade inte bara badrum utan även kylskåp – ingen självklarhet på 40-talet! Dessutom var de mycket ljusa, eftersom de var så smala att lägenheterna fick dagsljus från (minst) två håll.

Utom vi då. Eftersom mina föräldrar tyckte att en tvårummare var onödigt stor att bilda familj i valde de husets troligen enda etta, och det som skulle varit vårt sovrum användes istället som lager av affären som enligt skylten på bilden ovan sålde ”Glas och Husgeråd” (samt leksaker och filmisar). Jag och min bror låg i kökssoffan, mina föräldrar i vardagsrummets bäddsoffa, där även min lillasyster fick en babykorg när hon kom.

Bilden nedan visar vardagsrummet med mamma sittande i bäddsoffan. Damen med hatt(!) är en barnavårdsinspektris på besök. Innan mina småsyskon föddes hade jag nämligen en fosterbror, som hade kommit till Sverige med de vita bussarna tillsammans med sin ungerska mamma. Det är han som är med på bilden, glatt bankande med en plastgitarr.

Det kryllade av kvartersbutiker i området, bara vid vårt gathörn fanns kemtvätt, konditori, mataffär (med en avdelning för mjölk, en annan för övriga produkter), tobaksaffär, hattaffär, leksaker, bohag, sybehör. Längre neråt gatan minns jag särskilt Kronlaxens fiskaffär, skoaffär, damfrisering, modeaffär. Och så röda kiosken, förstås, där man kunde köpa godis, om man hade pengar.

Nästan alla mammor var husmödrar och handlade ofta i affärerna. Det var personlig betjäning, man fick stå i kö och vänta på sin tur att få en expedit som sprang och hämtade varorna, medan kunderna kanske fick sig en pratstund. I mataffären fick man köa (och umgås?) två gånger, eftersom mjölkförsäljningen låg i en separat del, av hygieniska skäl.

Längre neråt gatan fanns s k barnrikehus, och mammorna där var möjligen tvungna att handla särskilt ofta, för i efterhand har jag hört av några gamla klassisar att de inte hade kylskåp, och en del av lägenheterna lär ha saknat både diskbänk och parkettgolv. Centralvärme och tvättstuga fanns i hela det nybyggda området, men det var först efter livlig debatt man beslöt att även barnrikehusen skulle få bad- eller duschrum. Och det var ingen självklarhet: i mitten av 30-talet var det fortfarande bara hälften av bostäderna i Stockholm som hade varmt vatten och dusch.

Som barn visste jag att tegelhusen utan balkong längre neråt gatan hette ”barnrikehus”, men jag reflekterade nog aldrig över vad det betydde. I efterhand har jag läst att de husen byggdes för familjer som hade minst tre barn och dessutom var ”mindre bemedlade”, dvs fattiga. Därför skulle lägenheterna ha minst två rum och kök, vilket var ganska stort på den tiden, och de boende fick familjebidrag baserat på antal barn och hyreskostnad. En fembarnsfamilj kunde få den maximala hyressänkningen, 50%. Här kan man läsa mera om folkhemmets barnrikehus.

Även sedan familjerna hade flyttat in gjorde vicevärden/-värdinnan regelbundna hembesök och ”lärde folk att bo”, för många av de inflyttade hade ju aldrig tidigare sett badkar och tvättmaskiner. Åtminstone en del av de boende minns den kontrollen inte helt negativt, utan mer som att ha ”en sträng men rättvis mamma”.

Mina föräldrar fick småningom tre barn, och efter ett antal år i bostadskön en större lägenhet: en trea i Farsta. Den förorten var så ny att den ännu inte var färdigbyggd, utan husen omgavs av sand och byggplatser. Vi ungar hittade ibland saker de inflyttade slängt bort, särskilt minns jag en dammig kartong med restgarner, som jag använde för att träna stickning. Där Farsta Centrum byggdes låg en gammal skola fortfarande kvar, där vi klättrade in och tittade på kvarglömda skolplanscher. Senare fick jag veta att det var Södertörns gamla folkskola, även kallad Farsta folkskola, som var väldigt lik Gamla Röda skolan, där jag gick de tre första skolåren.

Hur vi kom in på byggarbetsplatsen vet jag inte, men vi byggde kojor i de höga brädstaplarna och sprang upp i de halvfärdiga husen. Ibland fick man tvärnita när trappan tog slut och ett hål gapade framför fötterna… Såvitt jag vet överlevde dock alla.

Jag var tolv år när vi flyttade till Farsta, gick kvar i min gamla skola och fick ta den nya tunnelbanan till Blåsut varje dag. Från början gick den inte ända till Farsta Centrum, som invigdes först 1960, utan man fick man ta matarbussen 185 sista biten från den provisoriska stationen, som låg mellan Hökarängen och Farsta och såg ut precis som en dansbana.

På bilden har mamma mött mig med kvällstidningen när jag kom från plugget, med skolväska och gympapåse. Till vänster gick en trätrappa upp till den provisoriska perrongen vid bron.

I trerummaren fick jag eget rum och mina småsyskon delade på det andra sovrummet, medan mina föräldrar fortsatte att sova i vardagsrummets bäddsoffa. Det blev inte mycket till privatliv för dem, eftersom rummet hade en glasdörr till hallen och en vanlig dörr till de yngstas sovrum. Dessutom var jag visserligen väldigt glad att ha fått det efterlängtade egna rummet, men i början ville jag ha dörren öppen när jag skulle somna, så att jag hörde föräldrarna prata, som jag var van när jag sov i köket. Lite läskigt var det allt att sova ensam, trots att jag var så stor.

När jag blev ännu större och min blivande man kom till Sverige (från Berlin) fick han först också bo i mitt rum, eftersom det var svårt att fixa boende på distans. Efter en kort tid flyttade vi vidare till en liten stuga, där min kompis kille hade bott tills de skulle flytta ihop och tyckte att den lilla stugan var för trång för två. Det tyckte inte vi.

I stugan i Svedmyra/Stureby bodde vi i flera år och stortrivdes, trots att vi periodvis blev sambo med både tvestjärtar och möss. Den är sen länge riven, men låg bakom det vita huset på bilden, där vår hyresvärd bodde med fru och barn. Som jag minns det delade vi lustigt nog på kostnaden för vatten – fast de hade småbarn och tvättmaskin och vår stuga bara kallvatten.

Stugan var äldre än villan och det berättades att en tant bott där och bedrivit blomsterhandel i den lilla hallen.

För inte så länge sen fick jag kontakt med blomsterhandlerskans barnbarn, som bodde i det stora huset 1958-66, och kunde berätta resten av den spännande historien om mormor Ebba och stugan i Stureby. Han hade också bilden nedan, som ser ut precis som jag minns det.

Den utbyggda hallen (som låg utom synhåll till vänster på bilden) var av typ glasveranda och ännu kallare än resten av stugan, som värmdes upp av en liten gaspanna i köket. Innanför fönstret på bilden fanns det enda rummet, därefter ett kök och liten hall med minimal toalett med kallvattenkran. Förutom ytterdörren fanns det bara plats för en dörr, den till toaletten.

Köksspisen drevs också med gas, jag minns särskilt hur läskigt det var att tända ugnen: efter flera försiktiga försök flammade elden upp med ett väldigt VOSCH! Underkläderna tvättade vi i en gryta på spisen, övrig tvätt åkte vi hem till mina föräldrar med, för de hade en tvättmaskin i badrummet, med en minimangel ovanpå för att vrida ur den våta tvätten innan den hängdes på tork ovanför badkaret.

Från början var stugan möblerad med bl a en bäddsoffa (förstås!), men allt eftersom vi skaffade egna möbler tog värden hand om de gamla. Hemifrån fick jag med mig en korgstol och lite husgeråd, vi köpte några vita tallrikar med blått mönster (som nu finns hos dottern), och så investerade jag i en rosa och en blommig frottéhandduk på (förnäma) NK i Farsta.

Men annars var allt sånt jag fått eller sparat till under åren: kökshanddukarna med monogram hade jag sytt i slöjden och kaffeskedarna hade vi barnbarn fått av mormor, och de var av tunt silver som omedelbart blev för varmt att hålla i när de doppades i hett kaffe. Ett ”nätt flickskrivbord” av teak hade jag köpt på annons för sommarjobbspengar, liksom en mycket elegant byrå, betsad i mörkgrönt och med guldfärgade beslag. Och så hade jag knutit en rya med det raffinerade motivet ”Masugn”, som nu, nästan 60 år senare, hänger i trappan på landet.

På andra sidan gatan låg Stureby vårdhem, som jag nu läst en gång var ”världens modernaste fattigvårdsanstalt”. Då visste jag bara att en gammal tant därifrån en dag satt sig i vår hyresvärds bil och ville ”åka hem”. Och så har jag för mig att gubbarna(?) smygköpte öl i den lilla Konsumaffären en bit bort där vi också handlade.

För det här var ett villaområde och hade varken centrum eller kvartersbutiker. När det började bli dags att bilda familj åkte mot nya förorter, denna gång norr om stan: Täby!