Bild: Nödbostäder Stadshagen 1917 (PD), via Wikimedia

På 1920-talet var bostadsbristen i Stockholm värre än någonsin, och husvilla bodde i nödbostäder i kaserner, gymnastiksalar, fabriker, skolor – i stora sovsalar eller nödtorftigt avbalkade bås. Här kan man läsa mera om Stockholms nödbostäder. En del föredrog kolonistugor, till och med vintertid. En av 150 vinterboende kolonister i koloniområdet Iris vid Drottningholmsvägen kommenterade belåtet:

Vi har aldrig under 14 grader varmt i stugan på mornarna, och det tror jag är ett strå vassare än i Stockholms stads nödbostadskasern vid Vitabergsparken.

I artiklar från 1920-talet kan man läsa om dramatik i nödbostäderna – mordförsök, självmord med dynamit, massförgiftning med cyanid. Men även vardagen var pressande i provisoriska boenden med gemensamma överfyllda kök och olidliga toalettförhållanden.

Under rubriken ”När skiljeväggen är för tunn” skrev DN 1 april 1924 om korsångaren Karl Gustaf Albin Nordström som anmält handelsbiträdet Nils Ragnar Engvall för hemfridsbrott och övervåld. Båda familjerna bodde i nödhjälpsbostäderna i Östermalms gamla folkskola, där de disponerade varsin halva av ett rum, åtskilda endast av en skiljevägg något över manshöjd. Tvisten hade börjat när deras 1- och 2-åringar turades om att störa nattron.

Den 19 mars slutade ett stort gräl med att Engvall gav fru Nordström en örfil och kallade henne ”allt möjligt fult”. Detta inträffade på den Nordströmska halvan av rummet, och Nordström stämde därför Engvall för hemfridsbrott samt övervåld på hustrun. Hyresintendenten Stark försäkrade att det var sällsynt med så störd sämja mellan de boende, och att problemet denna gång troligen skulle lösas genom att korsångarens familj flyttades en hel våning från handelsbiträdets.

Även utan stämningar var vardagen påfrestande, särskilt om man hamnat i Sievertska kasernen – kallad ”de bostadslösas spöke”. Tidningen slog larm om ”Spädbarn i kasern!” och familjefäderna tyckte mest synd om sina fruar: ”Både de och barnen har blivit lite underliga sen vi kom hit.” En fabriksarbetare beskrev platsen som ett inferno, och önskade att han kunnat flytta till bostäderna i Voltas fabriker eller Tobaksmonopolets gamla hus vid Götgatan.

De var ändå bättre än Sievertska, även om både de stora gemaken i Tobaksmonopolet och de små rummen i Volta endast avbalkades med låga träväggar, precis som i polishusets gymnastiksal – allt enligt uppgift för att centralvärmen skulle kunna spridas effektivt.

I Sievertska kasernen bodde man i stora salar – männen för sig, kvinnor och barn för sig. I en sal bodde sammanlagt 80 personer i två rader våningssängar, med en stol vid ändan av varannan säng och ett bord med bänkar i mitten. Tillhörigheter och kläder hade man under sängarna, där även köksattiraljerna legat innan man fått skåp i de gemensamma köken.

Kvinnorna försökte sopa och hålla rent, men det var svårt att vädra ut rummet med så många spädbarn och barnen blev så genompyrda av damm att man ständigt oroade sig för lungsoten. En ung flicka hade just kommit från sjukhuset och tyckte att det värsta var att inte kunna sova:

Det bor lika många i de två inre salarna och de måste gå igenom vårt rum för att komma ”hem”. En del kommer sent från arbetet, en del ska upp redan vid 4-tiden. Om ett barn börjar skrika väcks de övriga. Det blir oroliga nätter, ännu värre förstås om någon är sjuk.

Någon tvättstuga fanns inte, utan man fick tvätta så gott det gick i ett handfat. En man sa: ”När man arbetar i sot och rök hela dagarna håller sig inte skjortan vit särskilt länge. Jag har slutat visa mig för folk, och på söndagarna vågar jag mig inte alls ut.”

Splittringen av familjen och de olidliga toalettförhållandena var förstås värst, men det var också bekymmersamt att det gick åt nästan dubbelt så mycket matpengar som vanligt, eftersom man måste köpa sådant som gick snabbt att tillreda i det alltid blockerade köket.

Påsken 1925 drabbades familjen Johansson av en tragedi. 23-åriga fru Johansson bodde med sin man och femårige son i nödbostäderna i Svea ingenjörskårs fd kasern vid Hantverkargatan. Mannen hade insjuknat samtidigt som kolarbetarstrejken utbröt och vårdades nu på Söderby sanatorium för lungtuberkulos. Familjen levde helt på makens knappa understöd från fackföreningen och de ekonomiska omständigheterna skapade missämja mellan makarna.

Till påskhelgen hade fru Johansson endast haft en krona som hon fått när hon hjälpt en granne att städa, och dagarna före helgen hade hon inte ätit någon ordentlig mat. Över påsken var maken hemma på permission, men lämnade hemmet efter ett häftigt gräl.

Då öppnade den förtvivlade hustrun gaskranen för att döda sig själv och barnet. En granne kände gaslukt och hittade dem varefter båda fördes till Sabbatsbergs sjukhus. När modern kom till sans bad hon att de skulle rädda gossen men låta henne dö.

Vid den följande utredningen uppgav nödbostadens föreståndare att han hört att fru Johansson tidigare sagt att hon skulle förkorta sitt och pojkens liv – genom gasförgiftning eller genom att hoppa ned från St Eriksbron. Vid rannsakningen för mordförsök försäkrade fru Johansson enträget att hon aldrig tidigare haft sådana tankar, även om hon någon gång till en granne kunde ha sagt: ”När det blir alltför illa så väntar ju St Eriksbron”. Men aldrig någonsin hade hon – ens med galghumor – sagt något om att samtidigt döda gossen.

Rådhusrätten inhämtade medicinalstyrelsens beslut om den häktade kvinnans sinnesbeskaffenhet vid mordförsöket, och ett halvår senare fastslogs efter undersökning vid Strängnäs hospital att hon led av hysteri och antagligen befunnit sig i ”det sjukliga sinnestillstånd som avses i 5 kap 5 par strafflagen” – en så kallad ”femfemma” som inte anses kunna ställas till svars för sina handlingar.

När maken besökte sin hustru på sjukhuset enades paret om att skiljas och efter tillfrisknandet utackorderades sonen genom barnavårdsnämndens försorg.

En familjefar begick självmord med dynamit. I nödbostäderna i gamla ingenjörskasernen vid Hantverkargatan bodde lastbilschaufför Karlsson. Han var anställd hos en åkare på Söder men förde ett så oregelbundet liv att hustrun hade begärt skilsmässa, varpå mannen blivit grubblande. Natten till söndagen hade hustrun tänkt bo hos en bekant eftersom mannen de senaste dagarna ”festat om”, men han övertalade henne att följa med hem till kasernen, där natten varit lugn.

Vid niotiden hörde hustrun att Karlsson gick upp men strax lade sig igen och repade eld på en tändsticka. Varpå en fruktansvärd KNALL fick fönstren att klirra, möbler kastades omkull och porslin krossades. Den tunna brädväggen till grannfamiljen buktades av lufttrycket och en del av deras husgeråd kastades ut på golvet.

Mannen hade skjutit sig med ett dynamitskott i huvudet. Hans mening verkade ha varit att hustrun skulle följa honom i döden, men som genom ett under blev hon endast bedövad, trots att hon låg bredvid honom i sängen. Makarnas två barn var vid tillfället borta från hemmet.

DN april 1925: ”Massförgiftning med dödsoffer.” Efter rökning mot ohyra hade ett 20-tal barn hamnat på sjukhus och en 18 månaders flicka dött. Ohyra var inget ovanligt problem, speciellt inte i nödbostäderna, och man använde vätecyanid för att desinficera bostäderna. Ibland gick det illa – mest känd är poeten Dan Anderssons död 1920 på Hotell Hellman efter att Desinfektionsanstalten Cyan hade rökt mot vägglöss.

Nu hade samma företag behandlat Voltabostäderna i Ulvsunda, där ett 90-tal familjer bodde. Som förberedelse hade man på söndagen bland annat klistrat igen fönster och ventiler. De som inte kunde bo tillfälligt hos bekanta eller släktingar flyttades på måndagen över till Sievertska, och på tisdagen desinficerades huset med hjälp av apparater i korridorer och kök samt öppna dörrar till alla rum.

De vuxna fick instruktioner om att återvända på torsdagen för att vädra. Familjerna återkom sedan på fredagen då alla sängkläder skulle bära ut på gården för vädring och piskning. Fönstren skulle fortsatt hållas öppna, även under natten. Vid sängdags kändes fortfarande lukten och en del, både barn och äldre, kände sig torra i halsen.

Men eftersom natten var kall höll några ändå fönstret öppet bara någon halvtimme då och då. Så gjorde även familjen Gustafsson, som bodde i rum 85 två trappor upp och bestod av mor, sex minderåriga barn samt en inneboende chaufför.

Bilden ur DN visar änkan Gustafsson med sin ena dotter.

Den lilla flickan sov i moderns bädd på golvet och hade varit vaken och lekt en stund vid 3-tiden på natten. Men på morgonen var hon och en 4-årig bror riktigt sjuka. Ambulansvagn tillkallades men flickans liv gick inte att rädda, trots att man använt pulmotorn (nödventilator). Även hennes bror tvingades man väcka med konstgjord andning. Efterhand insjuknade flera barn på första och andra våningen. Totalt måste ett 20-tal barn färdas till olika sjukhus och när de kryat på sig fördes de vidare till Allmänna barnhuset vid Norrtullsgatan.

Det fanns flera teorier om vad som orsakat olyckan, en är att flera familjer yrkat på att flytta tillbaka till Ulvsunda snarast eftersom det var så otrivsamt i Sievertska kasernen. Tillsynsmannen Wahl trodde att allt berodde på hyresgästernas slarv och hävdade att de som ordentligt följt föreskrifterna inte hade några obehag. ”Men det är inte så lätt att få alla dessa familjer att göra som man befallt dem.”

Flera påstods exempelvis ha lämnat mat kvar i skafferierna under rökningen, och någon hade efter återkomsten kastat ut matrester på gården, där barnen lätt kunde plocka upp dem. Året innan hade man rökt på samma sätt, och allt hade gått bra – utom i en familj där en liten flicka blev förgiftad och dog på sjukhuset. Småningom erkände modern den gången att hon hade kokat ett av äggen hon under rökningen förvarade i bostaden och gett åt den lilla.

I juli 1925 demonstrerades i ingenjörskårskasernens nödbostäder på Kungsholmen ett nytt desinfektionsmedel, mindre riskabelt än vanligt cyanväte. Medlet var tyskt, kallades Zyklon B och skulle senare bli mest känt som dödsgas i koncentrationslägrens gaskammare…

På sommaren var läget ändå något mera drägligt, fastslog DN vid en rundvandring i nödbostäderna i juli 1925. De bästa nödbostäderna fanns ju i Voltas fabrikslokaler, men de låg långt från stan: Man fick åka till Ulvsundaspårvagnens sista hållplats för att på avstånd skymta den höga fabriksbyggnaden bakom ett plank. I de de nedre våningarna surrade fortfarande maskinerna, bostadslägenheterna låg på baksidan. Föreståndaren herr Wahl bekräftade att sommartiden var bättre. Då kunde barnen vara mycket utomhus, och en del flyttade till kolonistugor eller båtar.

I Svea ingenjörskårs gamla kaserner fanns dessutom Mälaren ett femtiotal meter från huset, med badhus och några båtar, varav en del tillhörde husvilla familjer. Men nu måste alla där snart tillfälligt flyttas till Sievertska kasernen eftersom här skulle rökas mot ohyra. Det var inte särskilt populärt, och de boende försökte hitta andra möjligheter: kolonistugor, båtar, släktingar. Svea ingenjörskår, som ägde huset, protesterade också mot rökningen eftersom underofficerarna som hade lägenheter i kasernen var på landet med familjen och inte hunnit förbereda rökningen.

Den otrivsamma Sievertska kasernen låg vid DNs besök så gott som öde, och i polishusets gymnastiksal (med de låga träväggarna) var det också lugnt. Fem familjer hade flyttat till landet eller lyckats få egen bostad och ungarna lekte i Kronobergsparken, där även de flesta mödrarna tillbringade dagen – åtminstone när det var vackert väder.