I augusti 1923 rapporterade DN om en ung stockholmska som plötsligt blivit ”fostermor”. Det hände på snälltåget från Mjölby, och hon var på väg hem till huvudstaden. I kupén fanns även en ung mor med en liten gosse, och efter 20 minuter blev hon ombedd att ta hand om pojken ett ögonblick medan modern uträttade ett ärende.

Istället försvann hon för att aldrig komma tillbaka. Den unga kvinnan genomsökte småningom hela tåget, men mamman verkade helt enkelt ha klivit av vid någon station. Kvar i kupén hade hon lämnat en unicabox med diflaska, kläder och andra förnödenheter.

Den nyblivna ”fostermodern” hade minimala kunskaper i spädbarnsvård, men tog ändå hand om den lille efter bästa förmåga.

I Stockholm överlämnades pojken till polisen, där han alltjämt befinner sig, ”i högönsklig välmåga”.

Polisen har inlett efterspaningar efter modern, och tidningen ger hennes signalement: Hon beskrivs vara i 22-23-årsåldern, liten men kraftigt byggd. Hon var mörklagd med svart hår och bruna skarpa ögon, och iklädd en sliten blå promenaddräkt, vit stråhatt och svarta skor. Barnets klädesplagg är märkta med ett H.

Två dagar senare kom den rafflande upplösningen:

Modern erkände slutligen för polisen att hon på ett enkelt sätt velat bli av med gossen som hon för en tid sedan fött på ett privat förlossningshem i Skenninge, där hon bott de sista graviditetsmånaderna. Den 6 augusti skulle hon resa till Stockholm och uppgav att hon skulle bo hos en moster vid Katarina Bangata.

Men hon verkade redan före avresan ha bestämt sig för att göra sig av med barnet, eftersom hon köpt en Unicabox till barnets kläder fast de mycket väl skulle ha fått plats i hennes egen koffert. Detta väckte viss förundran på förlossningshemmet.

Även när gossen befann sig hos polisen hade modern fortsatt att försöka dupera sina bekanta. Till föreståndaren för förlossningshemmet skickade hon sålunda ett brev där det verkar som om hon tagit väl vara på sitt barn. Hon berättar att lille Erik på tåget tilldrog sig positiv uppmärksamhet och fick så mycket beröm att modern kände sig stolt över sin son. Och till en bekant i Skenninge hade hon skrivit att hon inte kunde uppge sin adress, eftersom mostern flyttat.

Tidningen tillägger förtrytsamt: I samband med denna historia framträder i all sin glans de stockholmska Sherlock Holmesarnas hemlighetsmakeri. Huvudstadens tidningar har av någon sorts vikarie för detektivchefen, en hr Cederstrand, förnämt avspisats med förklaringen att man inte kunde lämna några upplysningar. Samtidigt fick tidningarna veta precis vad de vill från Mjölby.

Man frågar sig när det ska gå upp för Stockholmspolisen hur urdumt deras förnumstiga hemlighetsmakeri är!

FAKTA: Hur var det att vara ogift mor i Stockholm på tjugotalet?

På mödrahem kunde modern föda och sköta om barnet i upp till 6 månader. Tanken var att barnet skulle bli ammat och på så sätt ha större chans att överleva, och under tiden hade modern möjlighet att ordna för sig och barnet. Men för många ensamstående kvinnor var det omöjligt att försörja både sig själv och barnet, utan de tvingades lämna bort det.

Dessutom var det skamligt att vara ogift mor. Astrid Lindgren ångrade resten av sitt liv att hon först försökte hemlighålla barnet hon 1926 som 18-åring fick med sin chef på Vimmerby tidning, en gift sjubarnsfar.

Ursprungligen fanns det två typer av mödrahem: vårdhem och hemskolor. På hemskolor vistades man betydligt längre än på vårdhem, och där hade mödrarna möjlighet att utbilda sig i hemsysslor och barnavård. Efter genomgången utbildning fick de arbetsbetyg, och därmed lättare att efter utskrivningen få anställning. Efter 1961 var alla mödrahem vårdhem.