Bland rubrikerna på DNs förstasida 4 augusti 1923:

Ruhrmotståndet kan övervinnas utan England / Presidenten Harding död av slaganfall / Kommunisterna ha lysts i bann i hela Finland – Riksdagsgruppen och partiledarna häktas. Tidningarna stängs och husundersökningar företas / Norsk torpedbåt sänker smugglare.

Och så handlade det om bedrägerier: De onda tiderna med deras hårda kamp för tillvaron har gjort människor mer än vanligt uppfinningsrika vad gäller utkomstmöjligheter. Konkurrensen är mördande och spekulativa hjärnor söker sig ständigt nya vägar.

En skojare lurar lättrogna att satsa pengar i hus som aldrig blir färdiga, en annan köper tysk valuta och erbjuder sig att mot en ersättning av 18 svenska kronor göra människor till markmiljonärer. (Vilket ju inom parentes borde ha varit enkelt i tjugotalets tyska hyperinflation, när Nationalbanken till slut desperat tryckte upp 100.000.000.000.000-marksedlar och det var billigare att elda med sedlar än att använda dem för att köpa ved.)

Det senaste bedrägeriet är att låna pengar mot ockrarräntor. En av Stockholms advokater berättar för DN:

En äldre herre som på lagligt sätt samlat ihop en del pengar och levde ett tillbakadraget liv såg en annons där en person sökte ett lån på 3000 och var villig att efter en månad betala tillbaka 4000. Tusen kronors förtjänst på en månad är inte att förakta i dessa vargatider, tänkte den gamle herrn och kontaktade låntagaren. Denne berättade att han behövde ett tillfälligt rörelsekapital för en oerhört inkomstbringande affär i briljanter.

Han fick sina tre tusen i Riksbankens sedlar, lämnade en accept på 4000 och båda parter var nöjda och glada. Åtminstone tills förfallodagen kom, utan att någon låntagare hörde av sig. Småningom förklarade mannen att han inte hade en tanke på att betala tillbaka, och när långivaren började tala om utmätning och stämning hånskrattade han bara:

Stäm på ni bara! Då går jag direkt till kriminalpolisen och anger er för ocker. 1000 kronor för en månads lån av 3000 är 400 procent, vilket är ocker, och sånt kostar fängelse!

Enligt advokaten blir sådana affärer allt vanligare. En av bedragarna han kände till hade av olika offer lurat till sig 10 000 kronor utan att någon av de lurade vågat knysta.

En annan rubrik i samma nummer handlar om den man som lanserade begreppet ”Sol- och vårman”. Tidningen skriver:

F verkmästaren Karl Axel Vesterberg vidhöll att han endast hjälpt frk P att köpa en fruktaffär, och då han märkte att hon inte haft tillräckligt med pengar för att driva rörelsen försökte han skaffa henne en kompanjon. Till slut hade han själv varit tvungen att överta affären, och måste låna pengar av frk P till kvartalshyran. Och han HADE verkligen tänkt gifta sig med henne.

Hon hade trott sig kunna sköta fruktaffären och det trodde även Vennberg, eftersom det rörde sig om ”så enkla saker som rotfrukter och potatis”. Vesterberg förnekade att han ljugit om sin person och förmögenhetsställning, och trodde inte att kvinnan skulle ha avskräckts av hans förflutna. Ytterligare en kvinna anklagade Vesterberg för bedrägeri, och målet uppsköts för vidare utredning.

Dagen innan hade fallet med frk P beskrivits noggrannare, under rubriken: ”Giftasannonser stifta riskabla bekantskaper. Åter en godtrogen dam som grundlurats.”

Vesterberg hade uppgivit sig vara byggnadsingenjör med en årsinkomst av 12000 kronor och en privat förmögenhet på 25000. På hans förslag hade frk P övertagit en fruktaffär och låtit Vesterberg sköta rörelsen, medan hon betalade för reparationer och varuinköp. När hon av Vesterbergs exfru fått veta att han var straffad och tidigare mot äktenskapslöfte lurat till sig pengar av kvinnor bröt hon förlovningen och krävde tillbaka pengarna, som Vesterberg inte kunde redovisa. Vesterberg är tidigare straffad och frigavs i mars efter ett straff för förfalskning och förskingring.

SvD berättar hela historien. Vesterberg var 36 år när han vintern 1916 skickade iväg sin annons till Stockholms-Tidningen – med avslutningen: Svar förtroendefullt till ”Sol och vår” – vilket sedan skulle bli beteckningen för de ”kärleksbedrägerier” han ägnade sig åt (och som i nutid sprids på nätet).

Ett av de många annonssvaren kom från hushållerskeeleven Helga Wilhelmina Berggren, som skrev att hon var ”fullt kunnig i ett hems skötande” och hade 4 000 kronor tillgängliga. Karl Vesterberg (som egentligen var kolbärare) sa att han skulle få en chefsroll med hög lön i ett företag. Han bjöd på middag och redan efter en vecka ville han att de skulle gifta sig. Det var bara ett problem: Han behövde låna 2000 kronor (idag motsvarande ca 75000) till en villa i Upplands Väsby. Helga sa ja, både till frieriet och lånet. De förlovade sig och han fick pengarna.

Till parets nästa möte kom han inte, och när den nya fästmön sökte honom hemma på Arbetargatan öppnade en kvinna som meddelade att ”herrn vistas i Salltsjöbaden”. Det var i själva verket Vesterbergs verkliga fästmö som stod där, tillsammans med parets tolvårige son.

Då gick Helga och hennes syster till polisen och Vesterberg greps. Av de 2000 kronorna hade han kvar 8:56 och sa att han för resten av pengarna köpt guldklocka, förlovningsringar, herrunderkläder samt en boa åt sin sambo. Helga krävde att få tillbaka 1679 kronor, guldklockan, underkläderna(!) och Vesterbergs förlovningsring, vilket rätten biföll. Vesterberg dömdes till sex månaders straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende, vilket bland annat innebar att han inte fick rösta i nästa års val.

Redan samma sommar, alltså bara några månader senare, dök uttrycket ”Sol och vår” upp i revyn ”Kansaskarameller – eller Hur man skall bära sig åt” på Blancheteatern. Den kände kåsören Kar de Mumma skriver 1950 om kupletten om den förste sol- och vårmannen, som avslutades: ”Han bakom gallret längta får, allt efter pengar, sol och vår”.

Vesterberg fortsatte emellertid oförtrutet sin verksamhet. 1920 dömdes han till straffarbete i Visby för att ha lurat en ung kvinna på 4 000 kronor, 1921 hade han i Göteborg lurat av en annan 3 350 kronor, och 1923 häktades han alltså för att ha narrat ”Fröken P” på 4 005 kronor. Han hade även försnillat 790 kronor av kokerskan Johanna Persson, 1 100 kronor av Alma Charlotta Sandberg, samt 65 kronor av Kerstin Regina Karlsson. Denna gång dömdes han till straffarbete i två år och tre månader.

1929 lurade han tre personer att betala en insats för att få arbete, och en Södertäljebo betalade 2 000 kronor för att få åka runt med Vesterberg ”i automobil på resor i landsorten”. En änka i Lysekil blev utblottad efter att ha blivit av med en fastighet, fyra ringar, 700 kronor och ett antal böcker. Straffet blev tre år och sex månader.

Han hann även med att gifta sig på riktigt: först med hushållerskan Sara Karolina Östholm från Sollefteå, sedan med Jenny Rebecka Andersson i Halsberg, och slutligen med Gunhild Wilhelmina Holmkvist. I början av mars 1939 avled Karl Vesterberg – en månad före sin 60-årsdag.

Men det fanns även kvinnliga äktenskapssvindlare. 36-åriga fru Andersson hade fått kontakt med en äldre arbetare, som annonserade efter ”sällskap i och för teaterbesök o d”. Trots att fru A ännu inte var skild svarade hon på annonsen, och paret träffades.

Efter en kort tid meddelade hon mannen att hon skulle resa på begravning av en släkting som hon skulle få ärva. Tyvärr behövde hon dock låna pengar till både resa och begravningskläder. Mannen lånade henne först 300 och sedan 400 kronor, som hon aldrig betalade tillbaka. Det visade sig senare att hon använde pengarna till diverse utgifter för en pensionatsrörelse hon bedrivit i Stockholm.

Vid upprättandet av de bedrägliga skrivelserna hade hon haft hjälp av sitt 18-åriga hembiträde, och nu fick båda kvinnorna svara för sina gärningar inför rådhusrätten.