Stockholmarnas kärlek till sommarnöjen uppstod inte (bara) för att de ville tillbaka till naturen. Främst ville de bort från den lortiga stan. Ända tills vattenledningarna anlades på 1860-talet var Stockholm en av Europas snuskigaste städer, och värst blev det förstås på sommaren. I Nationaencyklopedin läser vi:

Sommarsjuka, sommardiarré, i allmänt språkbruk benämning på akuta magbesvär med kräkningar.

Myriader av flugor steg i moln från ”flugmötet” vid nuvarande T-banestationen i Gamla Stan där man tömde dassen i ett plankomgärdat område i vattnet. Sopor och orenhet hälldes direkt i vattnet kring stadens alla öar. Är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

På 1600-talet byggde den välbärgade överklassen gårdar på malmarna, som då fortfarande var glesbebyggda och lantliga. I början var malmgårdarna främst trädgårdar, där man odlade både medicinalväxter och exotiska växter, som vintertid förvarades i orangerier. Ofta fanns ett lusthus som prydnad eller för utomhusfester på sommaren. Innehavaren fick inte vara mantalsskriven på sin malmgård, och en del av skörden måste lämnas till staden.

Populärast var det att äga en gård på Norrmalm (”norra malmen” eller ”Norra förstaden”). Cedersdals malmgård finns fortfarande kvar. Så här såg den ut 1904 och 2014:

På Söder är Björns trädgård idag en park vid Götgatan intill Medborgarplatsen, men den äldre byggnaden som finns kvar är rester av Björns malmgård med anor från 1600-talet.

På Götgatan ligger även Louis De Geers (eller Ebba Brahes) palats, även kallat Ebba Brahes malmgård – ett palats och malmgård uppfört i slutet av 1640-talet.

Så här såg det ut 1670.

På Kungsholmen låg lustslott med vackra trädgårdar. Den kanske mest kända var Piperska malmgården, som ännu finns kvar under namnet Piperska Muren, som den kallades i folkmun på grund av den höga muren av roslagssandsten som omgav den.

Idag finns 38 malmgårdar bevarade, de flesta på Södermalm.

När staden växte ut över malmarna sökte sig sommargästerna allt längre bort från centrum. Skulptören Sergel tog sin tillflykt till den lantligt lummiga Karlbergsvägen, och många förnäma personer byggde gustavianska sommarvillor vid Fiskartorpet och Stora Skuggan på Norra Djurgården, där Bellman var en populär gäst både på krog och i privathem.

Men den växande staden hann i kapp och den stora flykten gick allt längre bort. Punschkungen Cederlund byggde sommarparadis längst ut på Långholmen samt en schweizervilla med ekonomibyggnader på Storholmarna vid Lidingö. Där vistades bara Cederlunds familj, tjänstefolk och besökare, båttrafik var ovanlig och seglare som lade till på Storholmen kördes iväg.

Bland konstnärer och författare blev det skärgården som gällde. August Strindberg skrev 1887 sin lättsammaste roman Hemsöborna med Kymmendö som förebild. Den trakten kände han väl till som tidigare sommargäst, men när han skrev boken bodde han i Schweiz och södra Tyskland och genomgick en djup kris.

Mot slutet av århundradet började den stora invasionen av skärgården: Först längs fjärdarnas stränder ut mot Vaxholm som kantades av s k grosshandlarvillor, sen allt längre och längre ut bland öarna tills hundratusentals sommarhus täckte snart nästan alla de 22 000 öarna.

De två sista decennierna på 1800-talet kom ångbåtstrafiken igång till Vaxholm, Skurusundet och Dalarö. Saltsjöbaden blev ett hett mål och utvecklades till en av Sveriges mest fashionabla badorter.

Sommaren 1893 invigdes Saltsjöbadens Grand Hotel och samma år länkades man ihop med huvudstaden via Saltsjöbanan, som på knappt 30 minuter kunde transportera gäster från Stockholms central ända ut till den nya badorten. Ur broschyren ”Saltsjöbaden – Sveriges modernaste badort”:

Genom sin närhet till landets huvudstad, sin naturskönhet, sina promenader och sporttillfällen, sin solida elegans parad med komfort och lugn, lämpar sig Saltsjöbaden såväl till boningsort för dem som älskar naturen men har sin dagliga sysselsättning i Stockholm, som till luftkur- och rekreationsort för turister och sportvänner.

Man talar om skärgårdens grosshandlarvillor, och bilden högst upp på sidan visar exemplet Erikslund på norra Lagnö 1892, av Frans Gustaf Klemming (PD) via Wikimedia Commons. Men Ann Katrin Phil Atmer som forskat om sommarnöjen i skärgården från 1800-talet och framåt har upptäckt att det även fanns hantverkare och handlare bland sommargästerna i skärgården, och många bodde trångt. En del hyrde bara ett rum och del i kök.

Det var dock viktigt att det fanns en veranda, som småningom byggdes in, och där man tillbringade en viktig del av sitt sommarliv. En stockholmsfru ville hyra endast under förutsättning att man byggde till en veranda.

De första ångbåtarna kom i slutet av 1810-talet och tjugo år senare fick Vaxholm båtförbindelse, först bara en dag i veckan, från 1842 dagligen. Från 1860-talet blev det fart på trafiken och därmed efterfrågan på sommarnöjen.

Det fanns många tidningsannonser om sommarnöjen att hyra, man bytte ofta från år till år och delade med en eller flera andra familjer. Det var vanligt att hyresgäster hyrde ut i andra hand, under sommaren utökades familjen och på sommarnöjena arbetade ofta dalkullor som vandrat in för att sommararbeta i skärgården.

I Stockholm infördes visserligen vattenledning 1861, men det tog tid innan den fungerade ordentligt. De boende klagade på sop- och latrintömning, dessutom rådde bostadsbrist och trångboddhet, med sjukdomar som följd. Att ha sommarnöje var dessutom status för borgare på väg uppåt, med adeln som föredöme. Man byggde i traditionell stil, och snickarglädjen var inte så lyxig dyrbar som den kan verka, den gjordes ofta av drängarna vinterkvällar.

Livet på sommarnöjet liknade mycket det i stan. Ända till sekelskiftet var sommarhusen inredda precis som i stan, med många och tunga ekmöbler, och man klädde sig också som i stan och intog punktligt sina måltider i matsalen.

Det var utomhusaktiviteterna som skilde från stadslivet: trädgårdsskötsel, bär- och svampplockning, utflykter i roddbåt. Och så bad, förstås, helst i badhus, som hade en sänkbar sump: Bara de simkunniga fick simma ut genom en lucka.

Familjerna flyttade ofta ut i maj eller början av juni, stannade till september och lät barnen under terminen åka båt in till skolan. Husfäderna tog ångbåten till stan på morgonen eller kom bara ut över helgen.

I hyreskontrakten angavs om man hade rätt till ved, att nyttja badhus och hålla ko. Många familjer hyrde ko över sommaren för att få mjölk. Hushållen var tungskötta, ofta utan avlopp och man köpte oftast mat i stan, även om trädgårdsprodukter oftast fanns på plats.

Men det fanns flera skärgårdsbagerier, exempelvis i Velamsund, och en driftig bakerska höll sig med dalkullor som rodde runt mellan öarna och sålde färskt bröd.