Under andra hälften av 1800-talet fanns en stark tro på institutioner som lösning på fattigdom och sociala problem, och en rad barnhem grundades. Enligt en utredning från 1897 var ungefär vart fyrtionde barn placerat i fosterhem eller på barnhem och fattighus.

I arkiven finns berättelser om en del av dem som hamnade på uppfostringsanstalt. Först försökte man stävja barnens olater med den beprövade uppfostringsmetoden aga, både i hemmet och i skolan. Den som agade skulle göra det på rätt sätt: lugnt och metodiskt – aldrig i ilska. Om det ändå inte hjälpte tog man till anstalten.

Hur några flickor kom in på ”hem”

Irma Bergvall var 9 år och gick i Katarina norra folkskola när hennes lärare 1907 anmälde henne till Barnavårdsnämnden. Irma hade skolkat från skolan, ljugit och snattat upprepade gånger, både i hemmet och i skolan. ”Under några få dagar har hon 3 gånger tillgripit penningar i hemmet, för vilka hon köpt snask och leksaker.”

Eftersom Irma inte velat bättra sig tyckte lärarinnan att hon skulle placeras på stadens uppfostringshem för vanartiga flickor.

I Barnavårdsnämndens utlåtande skriver Ernst Klefbeck:

”Hemmet på Svedenborgsgatan består av rum och kök och är snyggt och ordentligt. Där bor fem barn: en 17 års kontorsanställd gosse och fyra minderåriga, den minsta flickan knappt ett år gammal. Store gossen ser mycket hygglig ut.”

Föräldrarna var nyinflyttade, men vice värden hade hört att de ej varit omtyckta på gamla stället, vilket troligen var mest mannens fel. Han söp, dock icke ”kronisk drinkare”, utan mest på lördagar och söndagar. Han skötte sitt arbete, men: ”Ej så sällan från lördag middag till måndag morgon på besök hos en annan kvinna. Därav sedan uppträden i hemmet.”

Modern hade försökt fostra flickan med aga, men det tycktes inte hjälpa. Klefbeck kommenterar: ”Men det är väl kanske troligt att den utdelats i vredesmod och med snäsor. Och då blir ju den goda verkan av agan tvivelaktig.”

Modern ville inte gärna släppa flickan, för hon var annars mycket snäll och modern hade mycken hjälp av henne med den lillas skötsel. Men till sist hade hon givit sitt bifall, ”i förhoppning om att flickan ska kunna räddas, innan det blir för sent”.

1898 togs 12-åriga Elsa Augusta in på Stockholms stads uppfostringsanstalten för flickor. Här bodde fattiga flickor som på olika sätt hade det svårt och hamnat utanför de rådande normerna i samhället. En del var föräldralösa eller hade föräldrar som inte kunde ta hand om dem. På anstalten skulle flickorna uppfostras och utbildas till ”dugliga tjänarinnor”.

Elsas lärarinna hade till folkskoleinspektören anmält att flickan var högst vanartig: flera gånger hade hon både snattat och ljugit. I somras hade hon i Stockholms stads sim- och badinrättning ur en ficka stulit en portmonnä med 30 kronor, vilka hon tillsammans med en kamrat som hon lockat med sig, till större delen förstört. För detta var hon nu tilltalad i polisdomstolen.

Modern var ogift och hade ytterligare tre barn, en av dem 16 år och enligt modern skyldig till snatteri i hemmet. Det yngsta barnet var 3 år. ”Eftersom modern är borta större delen av dagen för att förtjäna deras uppehälle, är barnen lämnade utan nödig tillsyn.”

Om Stockholms stads uppfostringsanstalt för flickor

I artikeln ”Att fostra dugliga tjänarinnor – Flickbarnhem i Stockholm 1870-1920” skildras Stockholms stads uppfostringsanstalt för flickor. Intagningsåldern var mellan sex och tolv år, och flickorna skrevs ut när de ansågs kunna försörja sig själva, dvs efter konfirmationen. 1920 ändrades det till 18 år.

I början av 1900-talet fanns här femtio flickor samt föreståndarinna, vårdarinna, slöjdlärarinna, skollärarinna, småskollärarinna, skolkökslärarinna, tjänarinna och en gårdskarl som också fungerade som portvakt. All personal utom en av lärarinnorna bodde på barnhemmet.

Flickorna skulle fostras till tjänarinnor. Förmiddagarna ägnades åt skolundervisning, en stor del av eftermiddagarna i slöjdsalen, och dessutom hjälpte de till med alla praktiska sysslor: bäddning, städning, tvätt, matlagning, disk, vatten- och vedbärning. De ansvarade även för eldningen och arbetade i trädgården. För några få, som var klena och ansågs begåvade, fanns vissa möjligheter att på institutionens bekostnad få gå på seminarium och bli lärarinna.

Hur flickorna skrevs ut

Det vanligast sättet att lämna institutionen var att ”skrivas ut i tjänst” – alltså börja arbeta. 1921 skulle 18-åriga Ragnhild Anna Margareta, kallad Greta, skrivas ut från Eknäs skyddshem och behövde en anställning. Lärarinnan och föreståndaren Anna Bengtsson skrev till styrelsen:

Greta J sköttes som spädbarn av mormodern, som därefter skickade henne till olika fosterföräldrar: Först till Älvsjö, där hon sändes ut att tigga, sedan till en chaufför i Länna, som dog. Då kom Greta till tullvaktmästare Bugge i Stockholm, därefter till lantbrukare Karlsson i Stigtomta. Sedan återkom hon till Stockholm, var intagen på Bellevu och hamnade någon tid i Borgholm. Därefter togs Greta J in på Blecktornet och den 22 februari 1920 kom hon till Eknäs skyddshem.

Här har flickan alldeles förändrat sig – från att ha varit lögnaktig, trilsk och olydig är hennes sinne öppet, hon är ärlig, pålitlig och sann. Hon är stark och frisk, visserligen underhaltig i sömnad och matlagning, men intresserad av grövre sysslor, såsom rengöring, tvätt och skurning. Hon önskar att få bli köksa eller få arbete på ett sjukhus.

”Hennes nåd M.Ch Tamm på Fånö anhåller att snarast möjligt få en av hemmets flickor som köksa. Greta J skulle där få god omvårdnad och komma på sin rätta plats. Till styrelsen framställes vördsamt att Greta Jonasson, som fyllt 18 år, måtte tillåtas att mottaga platsen.”

Tyvärr blev Greta J sjuk, men redan den 19 januari kunde föreståndarinnan föreslå en annan Greta:

”När det synes som om Greta Jonasson, som förut anmälts till tjänst hos hennes nåd Tamm på Fånö, på grund av sjukdom är förhindrad att mottaga platsen, vore Greta Öberg synnerligen lämplig, stor och grov och kraftig som hon är.”

Greta Majken Öberg, född den 29 juli 1903 och omhändertagen den 3 september 1914 av Barnavårdsnämnden, kom den 23 juni 1920 till Eknäs. Hon är dotter till änkan Hanna Ulrika Eriksson på Bondegatan 4. Greta Öberg utackorderades 1914 hos hemmansägaren E. Petterson, Gimå, och sändes 1918 till Ösmo. Härifrån kom hon till sin svåger, hemmansägare Andersson i Gimå.

Vad hände där? Föreståndarinnan skriver: ”Då till hennes kamrater i Ösmo kom brev från Greta med ”skabröst” innehåll, tog Barnavårdsnämnden flickan och skickade henne hit.”

På Eknäs är lärarinnornas samstämmiga omdöme att hon här uppfört sig mycket gott och visat mycket god flit. Hon snattar icke, ljuger ej och utför alla befallningar villigt, utan att visa tecken till missnöje. Inom alla arbetsområden har hon visat sig duktig och praktisk.

Hon är i stånd att sköta sig själv och gå den rätta vägen genom livet. På Fånö finns det enl. Fru Tamms egna ord endast gamla präktiga tjänare som skulle bli Gretas kamrater.

Brev från en Hall-pojke

Avslutningsvis ett brev från en fd elev på Åkerbrukskolonin Hall, en uppfostringsanstalt för pojkar. Pojken Johan August Wahlund jobbade på en gård när han 1890 skrev till uppfostringsanstaltens direktör:

Bäste Direktör!
Jag får nu skriva några rader för att låta direktören veta att jag har hälsan och har det mycket bra. Här ser jag liksom på Hall idel trevliga människor omkring mig. Det är nog lite ovant för en hallpojke att komma ut på egen hand men det är ändå roligt att vara en fri människa. Och så skulle jag bedja direktören skänka mig 6 stycken skjortor, eftersom direktören lovade mig att få några flera sådana med mig, men när det sedan blev så bråttom så fick jag duga. Och så skulle jag be om att få ett förkläde för det jag fick var gammalt och utslitet så att jag förstör mina byxor.
Var därför snäll och skicka mig detta så att jag får det till söndagen, för annars har jag ingen ren skjorta att ta på mig för si jag har ej råd att få mina skjortor tvättade varje vecka. Jag får 1,50 i veckan och mat och husrum, men tvätt får jag skaffa mig på annat håll.

Och så skickar han med en kär hälsning till kamraterna, ”särskilt till 276, 251, 289, 239, 278, 288 och den store Björn!” I ett tillägg ber han direktören att bara läsa upp hälsningen, inte hela brevet för kamraterna, som annars skulle ”göra skoj av mig för att jag tigger.”

Åkerbrukskolonin Hall var en uppfostringsanstalt för ”vanartiga pojkar” mellan 10-15 år. Den stängdes 1939 efter kritik mot de hårda metoder som användes, med bland annat aga och isolering.