Skolkorridor i Enskedefältets huvudbyggnad 1960.
Foto: Herbert Lindgren, Stockholms stadsmuseum

Dick Wase berättar om sin skoltid: 

Jag började i Enskedefältets folkskola HT 1962. En av de första berättelser som nådde mig var att en kille åkt i kälke utför berget (där jag så småningom klängde som ”bergsklättrare”) och dött. Senare ändrades den till att det var en docka som smetats in med ketchup som uppbådat ett stort polisuppbåd. När jag blev äldre sorterade jag in det i barns fantasier och myter.

Men, det finns faktiskt verklighetsbakgrund till historien. 24 januari, samma år som jag skulle börja skolan, rapporterades att brandkåren fått rycka ut för att en livlös pojke observerats liggande i en bergsskreva utanför Enskedefältets folkskola. Det visade sig dock vara en uppstoppad docka av ett litet barns storlek.

Året efter erövrade Sven-Olov Ericson från Enskedefältets skola fri körkortsutbildning i skolornas tillförlitlighetstävling på cykel. Enskede var f ö väldigt bra, då Enskede skola också belade 1:a och 2:a platserna.
(FUCK YOU NORR OM STAN!)
Själv kan jag på intet vis placera mig i närheten av dessa cykelhjältar.

Var jag dock kunnat platsa var bland de elever från skolan som 1967 fick följa arbetet på SvD. Men, förmodligen var det någon lärare som var mer initiativrik än min lärarinna, Ingrid Lindholm, som fick till det. Det närmaste jag kom idrott var att leka att det stora hopptornet var slagskeppet Bismarck och det lilla kryssaren Prins Eugen.

Egna minnen

Jag gick på prov för ”skolmognad” i Tallkrogens skolas lokaler på Hägervägen när jag var sex år. Jag hade läst min första bok, ”Tuff och Tuss och pärlhalsbandet”, av Gösta Knutsson, redan när jag var fem år. Min mor hade funderingar på att sätta mig i skolan ett år tidigare – vilket kunde ha kompenserat att jag gick om första ring, för att jag skolkade bort läsåret i en skola som jag vantrivdes i (Enskede gymnasium) tillsammans med min klasskamrat Mårten Hedström.

Nåväl, det är alltid lätt att vara efterklok och hade det varit det som stöpte världen så hade vi förmodligen haft mycket färre krig och konflikter än vi historiskt har haft. Om det är något mina vänner är överens om är det att jag aldrig har fogat mig efter en politisk korrekthet. När jag var barn fanns ju inte det begreppet, utan då handlade det om att jag vände mig mot det som jag upplevde som ”orättvist” – eller meningslöst.

Under mina första två år var det inga problem. Jag, och mina klasskamrater, började i augusti 1962 i första klass med fröken Axelsson som lärare. Hon försvann dock på nolltid och istället fick vi fröken Manzén.

I klassen var jag och Gunnar Johansson (i vuxen ålder Sevén) de som kunde läsa och i viss mån räkna redan när vi började (även om jag, till skillnad mot Gunnar, hade vissa problem med subtraktion), men jag drog det längsta strået när jag i andra klass fick pris som klassens duktigaste elev på ”examensdagen” 1964. Något som finns med på bifogade film, längre ner på sidan. Jag hade t o m 5:a i gymnastik!!!

Men sedan barkade det stadigt utför.

Bla, bla, bla …

I tredje klass splittrades klassen och min bästis (och störste konkurrent), Gunnar, hamnade i en annan klass. Även en av mina två stora kärlekar, Anita Nilsson, försvann från klassen och den andra, Bettan Carlmark, flyttade. Att dessutom min syn kraftigt försämrades – så att jag tvingades bli en ”glasögonorm” – var inget som var ägnat att förbättra situationen och knäckte mitt starka självförtroende.

Vår nya fröken var ”fröken Winblad”. Det vore för mycket att säga att hon var situationen vuxen att ta sig an en sådan rebellisk elev som jag var. Vid ett tillfälle reste jag mig och sjöng:

Bla, bla, bla, bla, bla,bla, bla bla,

Bla, bla, bla, bla, bla,bla, bla bla,

Ifrån åtta och till två

Är det bara bla, bla bla.

Så här i efterhand kan jag tycka att det faktiskt var ganska fyndigt. Men, naturligtvis ska inte en tioårig elev kunna utföra den sortens ”kupper” i en svensk skola. (Även om det visar att skolan hade brister redan då).

Det skedde på en fredag och morgonen därpå började det med bad.

När vi skulle torka oss i omklädningsrummet stormade skolans näst största skräck in, tillsynslärare Sten Svensson:

– VEM AV ER ÄR DICK WASE?!

Jag kände dödsångesten stiga inom mig och det enda jag hade att skydda mig med var handduken, vilken jag höll som ett bräckligt skydd framför min nakna kropp. Jag pep fram:

– Det är jag.

– VAD SJÖNG DU I KLASSRUMMET IGÅR?

Redan då förstod jag att han inte frågade mig för att han var musikälskare och vilket ögonblick som helst väntade jag på att hans extra finger, som det ryktades att han hade, skulle knocka mig med ett slag i skallen – som det också ryktades att han gjorde. Om möjligt ännu pipigare fick jag repetera sången från dagen innan, med den skillnaden att jag inte var lika kaxig längre och att det gick väldigt stammande.

När jag ynkat fram det sista ”bla, bla, bla” spände han ytterligare ögonen i mig.

– GÖR MAN SÅ?

– Ne-ej. Pep jag.

– NU VILL JAG ALDRIG MER HÖRA OM NÅGRA DUMHETER FRÅN DIG!

– Ne-ej.

Så vände skolans näst största skräck på klacken och tågade ut. Till min outsägliga förvåning både levde jag och var inte knockad och jag hade dragit en lärdom för resten av livet, eller? Nja, det vore kanske att säga för mycket. Som sagt, om det är något mina vänner under åren samfälligt är överens om är det, att jag aldrig kunnat hålla käften när jag ställs inför vad jag tycker är dumheter.

Redan året efter var det dags igen. Min nya fröken hette Ingrid Lindholm och efter bara ett par månader i fjärde klass tyckte vi killar att hon favoriserade tjejerna i klassen på bekostnad av oss killar. Så en lektion reste jag mig upp och sa sakligt och rakt på sak.

Jag tycker inte om fröken!

Reaktionen som följde var minst sagt överraskande. Hon började gråta och tjejerna i klassen strömmade till för att trösta henne. Nu hade jag inte gjort något som man inte fick göra, för då fanns det fortfarande yttrandefrihet här i landet, men efterföljande reaktion blev över hövan stor.

Rektor ringde hem, vilket hon inte hade mycket för, ty fadren tyckte inte det var så allvarligt. Jag hade ju bara sagt vad jag tyckte. Men rektorn kallade in mig för att tala om att ”så gör man inte”.

Nu kanske ni tror att det skar sig fullständigt mellan mig och fröken Lindholm, men det gjorde det inte. Med tiden blev vi goda vänner och när jag i början av tjugoårsåldern satt i spärr och knattrade på min skrivmaskin, eller arbetade med min gotlandsforskning, satt jag en gång i Stureby och plötsligt hörde jag en röst som jag kände igen:

– Nej men Dick. Vad roligt.

Där utanför stod fröken Lindholm så vi fick oss en språkstund och hon uttryckte till och med en önskan om att jag skulle komma hem till henne och hälsa på någon dag. Något liknande upplevde jag när jag arbetade på Bredängsskolan vid tiden för kommunaliseringen av skolan och skulle delta i en debatt där bl a KD:s Eva Samuelsson deltog.

– Jag ska hälsa från min mamma, fröken Winblad.

Skolans största skräck

Egentligen hade jag i stort sett bra lärare på Enskedefältets skola. Särskilt träslöjdsläraren Schulz gillade jag. Han har nog bidragit till att jag inte helt sitter med tummen i handen.

En som jag tack och lov slapp var Magda Lindman, skolans största skräck, som vi gärna ville tro var Hitler reinkarnerad. Av dem som hade henne har jag fått höra att det var hårda nypor, raseriutbrott och att skrivboken kunde kastas tvärs över klassrummet om någon räknat ett tal fel. Hon var oftast klädd i svart och kallades för ”Nuckan”. Ibland kollade hon elevernas naglar innan de fick gå in i klassrummet.

En annan färgstark lärare, som jag inte heller hade, var magister Hägglund, vilken av elevhumorn fick heta ”Hängpung”. En vithårig distingerad herre som man instinktivt hade respekt för.

Skolavslutningarna på våren var ute på stora skolgården (där åk 4-6 fick vara på rasterna) och uppvisningar och tal på lilla skolgården (för åk 1-3).

Av en händelse fick jag, tack vare webbsidan ”Enskedebilder – Om oss som bodde i Enskede” kontakt med en gammal klasskamrat, Anne Fredriksen, som länge bott i Australien. När vi började maila till varandra – och jag hjälpte henne med hennes första roman (som inte är utkommen ännu, men den kommer) – skrev hon: ”Jag har film på dig”.

Det visade sig att hennes mamma filmat på några avslutningar, dels vid jul, dels på sommaren. Även om filmen rör vår klass så kan säkert många som gick i Enskedefältet känna igen sig i miljöerna.

Anne var generös nog att ge mig tillstånd att lägga ut filmen för den som vill titta på. Undertecknad är den som först glider förbi kameran i klassrummet och senare får pris och blommor som klassens duktigaste elev.

Filmen är från åren 1962, 1963 och 1964 och musiken har Anne lagt på.

MERA LÄSNING:
Här berättar Dick om sin gamla skolas historia, speciellt under andra världskriget.