Sommaren 1913 kåserar signaturen Kaifas (alias Erik Ljungberger) i SvD om inbitna sommarstockholmare, som var kvar i stan till och med på helgerna trots att de hade råd till semesterboende – och inte var konstnärer, som ju enligt samma signatur oftast föredrog sommarstan framför landet. (Klicka för större bilder.)

Redan dagen efter teatrarnas stängning brukar teaterfolket fly från staden, på gungande skärgårdsbåtar eller skakande tåg. Teaterkungen Albert Ranft ger sig iväg redan dagen efter att han slagit igen Svenska teatern och sägs sedan tillbringa sommaren i sällskap med en 25-öresbok på en balkong i Monte Carlo.

Nya Intimans chef, brukspatron Knut Michaelson, däremot lär inte ha satt sin fot utanför stadens tullar mer än tre dagar på tio år! Han kommenterar:

Någon måste ju vara här och sköta allt det löpande, och när jag vid säsongens slut ser alla människor hoppa som små barn av fröjd över att få resa sin väg har jag inte hjärta att hålla kvar någon av dem på kansliet. Själv sitter jag ändå vid skrivbordet åtta – tio timmar per dag.

Förresten tycker jag inte om att flytta till någon dragig och obekväm villa i skärgården just när staden är som fagrast.

Och vem som helst skulle nog vilja stanna i stan om man bodde som Michaelson: Från sina fönster vid Karlavägen har han den härligaste utsikt över Humlegården med sin leende grönska och underbara trädgårdskonst. Och den lilla välansade trädgårdstäppa på gården kan tävla med vilken berså som helst ute på landet.

Om det skulle behaga konungen att sommartid sammankalla sitt hov skulle åtminstone en av hans kammarherrar helt säkert närvara, i all sin ståt:

Kammarherren m m Magnus Lagerberg är en av de allra trognaste sommarstockholmarna. Om man har tur kan man möta honom i Lejonbacken på väg till någon högtidlighet vid slottet, och då kan han blända själva solen i all sin glans. Han är en av de rikligast dekorerade herrarna i Sverige, på hans kammarherrefrack blänker en stjärna man inte hittar på något annat ordensprytt bröst i hela riket: Filip den ädelmodiges orden.

Det är dock inte så ofta guldgalonerna och trissorna visas upp om sommaren, utan då träffar man oftare på kammarherren i Humlegården på väg till Kungliga Biblioteket. Men efter en förmiddag böjd över dammiga historieluntor umgås han gärna med andra lika entusiastiska sommarstockholmare. Då det är för kvavt i stamhörnet på Operakaféet, den så kallade Rosenkammaren, bänkar man sig istället i en berså på Bellmansro för att senare dra sig in till slätten och tillbringa aftonen i cirkuscaféet till ljudet av Jules Bothés eldiga rumänska melodier, som bidrar till en stämning likt ett eko från Bellmans dagar.

Framför Hotell Rydberg står ofta en liten sober herre med stänk av silver vid tinningarna och en liten blomma i den grå rockens vänstra knapphål. Han nickar hit och dit och måste lyfta på hatten minst en gång i minuten – så populär är impressarion Gustave Thalberg, som gjort en stor insats för att sprida svensk musik i utlandet, och utländsk musik i Sverige.

Men varför står han på dessa heta stenar och pinar lungorna i denna kvävande atmosfär när det går båt varje heltimme från Södra Blasieholmen?

Menar ni till skärgården? Varje morgon när jag öppnar mina fönster åt Berzelii park kommer skärgårdens svala fläktar in i mitt rum och jag ser både de glittrande vattnen och de skumma skogshöjderna. Jag vore väl galen om jag lämnade Stockholm, den härligaste sommarstad på jorden.

Det är tydligt att Thalberg tillhör sommarstockholmarnas egen fackförening, som varje afton sammanträder i kaféet på Riche eller i dess svala trottoarservering. Där konspirerar man väldeliga mot det löjliga villasamhälle av fiskare, seglare och diverse annat löst folk som flänger omkring runt öar och fjärdar och glömmer sin sköna stad, den härligaste av alla härliga metropoler om sommaren.

I ett hörn av Stadion, för tillfället övergiven av både fotbollsspelare, höjdhoppare och andra idoler, syns en klunga människor, gestikulerande med både armar och paraplyer. Det är tyska turister som beskådar Stockholms Stadion – och stockholmarna behöver nog inte ängslas för en jämförelse med det jättefält deras idrottsmän nyss invigt utanför Berlin. (Anm: Deutsches Stadion, som inför Sommar-OS 1936 revs och ersattes av Berlins Olympiastadion.)

Stadionchefen är en självklar medlem av sommarstockholmarnas utvalda skara, för han kan förstås inte släppa tömmarna ifrån sig under brinnande säsong. När man än kommer till Stadion finner man därför löjtnant Carl Hjorth på plats. Och vem som helst skulle nog vara hågad att byta ut sitt korthus i skärgården trots alla dess ljuvligheter (inräknat bullrande motorbåtar och jättegrammofoner…) mot den balkong som hör till Stadionchefens våning och som vetter ut åt den härliga parken invid Sofiahemmet.

Nu är man sysselsatt med de kompletteringsarbeten som måste göras efter byggnadens hastiga färdigställande inför förra sommarens OS – “Solskensolympiaden“. Dessutom pågår ett ständigt förnyelsearbete – just nu lägger man om den stora gräsmattan. Inget är ännu bestämt om den provisoriska läktaren som löper nedanför den ordinarie, på den plats som ursprungligen avsetts för en ståtlig promenoar runt Stadions bana. Den får väl stå ännu en tid, men kostas inte på något underhåll. Det finns planer på en hinderbana för ryttare eller en prunkande trädgård – eller som ursprungligen tänkt, promenoar.

Stadionchefen verkar (som sommarstockholmare?) luta åt blomsterrabatterna och de gröna gräsmattorna.

Vid sjutiden varje kväll promenerar en skinntorr figur stilla och mediterande Strandvägen fram mot Nybroplan, svänger in på Hamngatan, går över Kungsträdgården för att via Gustaf Adolfs torg glida ner mot Strömmen och försvinna in i den Bobergska “Kyrkan” på Rosenbad.

Det är grosshandlare Semmy Davidson, som alltid kastar stumpen av sin första svarta middagshavanna framför Dramatenterrassen, tänder nr 2 i hörnet av Birger Jarlsgatan, och vid “Importen” mitt emot operan kompletterar cigarrförrådet för kvällens behov.

Grosshandlare Davidson har alltid något att berätta om sin gamla stad, speciellt om det musikaliska livet där. Han var en gång en av de fem medlemmarna i Davidsonska kvartetten som biträdde Hazelius vid de första konserterna på Skansen och deltog i Skansens första vårfest. Och för några dagar sedan kunde man i denna tidnings spalter läsa hans tankar kring om hur konserthusfrågan skulle kunna lösas samtidigt med Musikaliska akademiens nybyggnad.

“Simpan” kallas han inom vänkretsen, där han även är känd för sina vitsar. En gång när han träffat gamle riksmarskalken von Essen nere vid Saltsjöbadsfärjan fördrivande tiden med att betrakta det livliga fiskafänget, kunde han exempelvis inte underlåta att påpeka den påtagliga likheten mellan excellensen och fiskarna – båda levde “hofliv“.

Mången ung kontorist eller bokhållare avundas nog sin chef som med kappsäck skyndar till båten för att försvinna till sommarstället, medan han själv får vara glad för en årsbiljett till Skansen som sommarnöje.

Generalkonsul Jean Jahnsson däremot kan man varje dag hela sommaren trängas med i vimlet på Fredsgatan eller Gustaf Adolfs torg, energisprudlande och cigarettrökande. För att han en dag skulle vara försvunnen härifrån måste något stort ha hänt – som att generalkonsulns sultan plötsligt plockats ned från sin tron och hans juveler gick under klubban i Paris. Jahnsson var nämligen hovjuvelerare redan innan han 1907 blev turkisk generalkonsul, och tände nog den dagen sin cigarett utanför auktionshallen i Paris. Och ett par dar senare skulle det blixtra tio gånger värre än vanligt i hovjuvelerare Hallbergs fönster.

Generalkonsuln försäkrar dock att ingenting i världen skulle få honom att flytta från Stockholm under den årstid staden ståtar i sin fagraste skrud. Han saknar annars inte möjligheter: Vid Kastellholmen ligger hans vackra ångyacht Sonja, KSSSs största och troligen bekvämaste fartyg, i Nynäs skärgård äger han herrgården Ålö, och i Sörmland finns hans gods Jordanstorp. Han föredrar dock Fredsgatans febrila pulslag mellan de guldbeslagna bankväggarna.

På Jordanstorp är jag någon söndag ibland, på Ålö bor vanligen Albin Lavén och Frippe, (alias Gustaf “Frippe” Fredrikson). Och Sonja är bra att ha vid höstjakterna i Ålö skärgård.

Avslutar generalkonsuln, utstötande små bombbloss från sin turkiska cigarett.

Teaterfolk är liksom läroverkslärare avundsvärda för sin långa semester – om de inte återfinns på sommarteatern förstås.

Den kände dekorationsmålaren Carl Grabow ser man inte vare sig i Kungsträdgården, Humlegården, på Hasselbackens sommarveranda eller under de skuggiga ekarna på Djurgården. Han är visserligen en inbiten sommarstockholmare, men håller till på sitt kontor och dekorationsateljé på Karlavägen 29.

Där behöver han ingen kulissberså, ty innanför en hög och fängelsegrå hyreskasernfasad öppnas en grind till en förtjusande grön oas – en slottsträdgård i miniatyr, i vars bakgrund man skymtar konturerna av ett litet sommartempel i klassisk stil. Då förvånas man inte över att ägaren inte frestas av en ångbåtsfärd till någon dragig sumphydda på en till något á la Sundbyberg förvandlad skärgårdsö.

Här blommar stamrosor och växer krusbärsbuskar och valnötsträd. Inom teater- och konstnärskretsar är det Grabowska sommarresidenset välbekant, och här har firats mången glad konstnärsfrukost, lukullisk middag eller uppsluppen kräftsexa. Idyllen har till och med lockat skalden Daniel Fallström att stränga sin lyra till dess lov.

I slutet av augusti handlar kåseriet om den sista båten som lägger ut från kajen: Det är lördagskväll och månsken, och däcket är fullt av mer eller mindre sömniga sommarstockholmare. Månen lyser, maskinerna dunkar, någon talar med entonig röst borta i aktern. Då hörs plötsligt från mellandäck långa kraftiga tag på handklaver – och så kommer melodierna drillande, tydligt hörbara av alla på däck. En del rycker till, andra ser indignerade ut, men flertalet skiner upp och småler mot varandra medan de omedvetet rör fötterna i rytmen.

Längst ner i hörnet vid maskinrumsväggen sitter en av pilsner stagad yngling med mössan på sned, iförd segelsällskapets tröja samt nya eleganta smärtingskor. Blicken är själlös och stirrande, medan högra foten smäller i takt och fingrarna flyger över knappraderna i drillar och kadenser. Handklaveret är helt nytt, ty bredvid står en kartong med firmastämplar, beslagen är blanka och bälgen knakar i klistringen. Och som han spelar – valser och polketter, schottisar och stepper.

Stannar ibland upp, ser sig sökande kring, hittar en halvrökt fimp, rotar fram en tändsticksask, tänder och röker. Ett par djupa bloss, sen vidtar Donauwellen. Han är en riktig konstnär, sjömannen med sitt tvåradiga handklaver, även om harmonierna emellanåt blir lite underliga.

Så fortsätter resan, den spelande svarar inte på tilltal, men blicken blir alltmera drömmande och sorgsen. Till slut reser han sig, spottar, och när hans egen brygga nalkas lägger han varsamt och ömt ner handklaveret i kartongen, vecklar in den i omslagspapperet och knyter om snöret. Efter en sista cigarett tar han av sig mössan och speglar sig i en spegel fastsatt i kullen, stryker luggen tillrätta och går ut på däck. På landgången tvärstannar han inför styrmans utsträckta hand och söker mödosamt igenom alla fickor för att till sluta hitta biljetten.

Och så försvinner han vaggande i augustikvällens dunkel.