Nästan på dagen 100 år innan Vattentorget den 6 juni 2024 invigdes var huvudnyheten i DNs stockholmsupplaga en dramatisk olyckshändelse på samma plats. På lördagskvällen den 31 maj 1924 hade fem järnvägare gett sig av i en båt med utombordsmotor. En av dem kom aldrig mer hem, och de övriga blev räddade först efter en förtvivlad kamp.

Båten, som beskrivs som bastant och ruffad, tillhörde järnvägsmannen Gustaf Johansson och hade legat i vinterförvaring vid Rålambshov. Nu skulle Johansson med hjälp av några kamrater flytta den till bryggan väster om Carl Johans torg, där han som vanligt hyrt en ankringsplats.

Med i båten fanns rörarbetaren J R Spännare och stationskarlarna Gösta Johansson och J E Selinder samt Uno Strandberg, mannen som senare förolyckades. Man hade utan problem hämtat båten, stuvat in en större sten att ha som akterförtöjning och var nästan framme vid målet när olyckan skedde.

När båtägaren slog back för att lägga till vid bryggan lossnade motorn från sitt fäste och välte in i båten. Där snurrade propellern fritt, och inom ett ögonblick hade strömmen, som var ovanligt stark eftersom västra slussportarna var stängda, gripit fast i farkosten och ryckt den med sig.

Den bastanta stocklänsan, som var utlagd från södra landfästet fram till västra slussbron hejdade den ohyggliga färden några minuter. Båten rände upp och stod och vaggade en stund på kölen, situationen för de ombordvarande var alltså ohyggligt riskabel. Från en skuta vid kajen försökte man kasta ut en tross till de nödställda, men avståndet var för stort.

Vid en kraftig krängning gick Selinder och Spännare överbord, lyckligtvis på norra sidan av länsan, där de krampaktigt klamrade sig fast. Den minskade belastningen gjorde att båten reste sig – och i nästa sekund virvlade den fram genom det skummande vattnet ner mot brovalvet. De tre ombordvarande insåg att de skulle bli illa tilltygade mot dammluckorna om de stannade ombord, och gjorde ett förtvivlat försök att ta sig uppför den lilla trappan vid valvet. Alla misslyckades dock, och sögs med in under bron.

Gösta Johansson lyckades häva sig upp med hjälp av några bräder, och blev sittande som i en bur tills hamnförman Karlsson hunnit att från Gamla fiskarhamnen bryta upp grindarna in till dammluckorna och befria honom.

De båda andra fortsatte sin ohyggliga färd tills Gustaf Johansson blev upplockad av en motorbåt utanför Wahlunds oljeupplag på Saltsjösidan. Uno Strandberg lyckades man inte nå, och en del vittnen uppger sig att sett honom gå till botten neremot Stadsgårdskajen.

Bilder ur DN: Ovan dras den kapsejsade båten upp till kajen från brovalvet. Observera de talrika åskådarna. Nedan inspekterar hamnpolisen vraket. (Klicka för större bilder.)

Olyckan inträffade halv 6 på eftermiddagen och DN var snart på plats och såg en försvarlig människomassa samlad på kaj och slussbro. Båten låg fastklämd med aktern under dammlyckan och man visste ännu inte om någon var kvar ombord, så några företagsamma män hade fäst en tross vid båtens fånglina och försökte förgäves dra in den. Till slut brast fånglinan.

DN skriver att det tog lång tid innan polisen ingrep, och när man gjorde det var det ”med oberättigad bryskhet” mot den fredliga människomassan. Brandkårens redskapsvagn fick man vänta ännu längre på, men det var troligen för att de larmats för sent. Detta hade kunnat vara fatalt – om inte båten varit tom.

Åskådarna ansåg att Slussfärjan borde ha hjälpt den nödställda båten, men där motorbåten låg var vattnet högst 4 fot, och färjan är över 7. Så fort motorbåtarna som låg i vägen hade flyttats kastade färjan ut en tross, som hjälpte två av de nödställda upp.

Värre var likgiltgheten hos de båda motorbåtarna som låg så nära att de kunnat nå de nödställda med en räddningslina, men trots männens nödrop istället lade ut från bryggan och med full fart gick upp mot Mälaren.

Stationskarlen Selinder talade senare med DN från sin sjuksäng och uttryckte sin harm över motorbåtarnas uppförande. Han tyckte att det var bedrövligt att bland så många åskådare ingen gjorde minsta försök att agera under de minuter båten låg och darrade på stocklänsan innan den gled över. Selinder själv visste inte om han hoppat eller fallit överbord, utan mindes bara att motorn lossnat och Gustaf Johansson ropat:

Nu tror jag det är slut med oss, kamrater!

Den omkomne Uno Strandberg var 24 år gammal och hade nyligen gift sig och flyttat till Kungsholmen. Han beskrivs som en duglig och skötsam man.

Draggningar efter honom ansågs vara fullkomligt meningslösa på grund av den våldsamma strömmen.