Redan 1921 hade hembränningen utrotats av smugglingen, och smuggelspriten flödade i Stockholm, främst från skärgården. Den bedrevs både av storsmugglare och “vanligt folk”. Årskrönikan 1924 rapporterar:

Smugglingen från Skärgården pågår som vanligt. Häromdagen kom exempelvis fröken A med ångaren Blidösund från Köpmanholm med fem liter sprit gömt i kläderna, och med samma båt kom fru Ö med tre liter. Med Blidö åkte några dagar senare ovanligt många till Stockholm för att omsätta smuggelsprit, bland dem fröken E med 10 liter, fröken SS med 22, och fröken P med ett tjugotal. Och på ångaren Vaxholm III upptäcktes att en kvinnlig passagerare inte bara hade 3 liter sprit i bagaget. Dessutom hade det fyra månader gamla barn hon bar på armen en liter i sin linda.

Kyrkoherde Hilmer Nordlund på Rådmansö hade länge försökt få församlingen att inse faran med fortsatt smuggling. Han var tydlig i sin predikan, där han beskrev smugglingen som en fortsättning på kristidsjobberiet – som inte bara kriminella deltagit i. En del som var “för heliga att själva dricka sprit” hade exempelvis sålt sin ranson för stora pengar. Och:

“För varje år som detta fortgår blir befolkningen alltmera van att betrakta smugglingen som sitt yrke, och en återgång till normala förhållanden blir allt svårare att åstadkomma. Detta förstör vår ungdom, och ett förbud är det enda som kan hjälpa. Låt oss gemensam göra något för att avtvå skammen.”

Ungdomen verkade dock inte uppskatta omtanken: Några av dem demonstrerade berusat sitt missnöje under predikan, ända tills de hotades med polis, och efteråt kommenterade ynglingarna på kyrkvallen: “Han är galen!”

Rådmansöherden visste att han var impopulär: “Jag har motarbetat smugglingen, det är därför är jag så hatad. Man säger att jag nedsvärtat församlingen, och jag trakasseras på olika sätt, så att jag exempelvis tvingas vända mig till domkapitlet i Uppsala för att få prästgården nöjaktigt iståndsatt.”

För smugglarna däremot verkade befolkningen endast hysa välvilja och beundran. En av dem var tidigare trädgårdsmästaren Uno, tidigare straffad för inbrottsstöld och fem gånger bötfälld för olovlig varuinförsel. 1924 var han häktad för olovlig varuinförsel och skulle upp i rådhusrätten angående ett spritbeslag vid Hamnholmen och Aspnäs. Om honom berättades många historier, bland annat denna:

Den Uno! Det är allt en jädrans karl! Har du hört när snokbåten prejade honom vid Söderarm, då han kom med 150 dunkar ombord? Men Uno han kunde trakten väl och bara fräste på, snodde in sig bland kobbarna och satte full fart rakt mot en liten grynna. Han gick klar, men snokbåten rände på och satt stadigt. Då stoppade Uno, tog upp en butelj och ropade:
— Om jag inte hade så förbannat brått, skulle jag komma och bju” er en sup, era arma jäklar.

Och idolen Edvin Adolphson spelade “alla spritsmugglares konung” i det underhållande lustspelet “Där fyren blinkar”.

I oktober 1924 inlämnade kyrkoherde Nordlund en skrivelse till telegrafstyrelsen, där han beskyllde en växelstationsföreståndare för att hjälpa spritsmugglarna. I denna offentliga skrivelse ville kyrkoherden inte namnge andra telefonstationer än sådana där han hade statiga tjänstemän som vittnen. Han kände till flera fall, men där var vittnena privatpersoner och vågade inte framträda, av fruktan att få sina körredskap sönderslagna och sina betande kreatur förgiftade.

Men Vreta telefonstation utpekade kyrkoherden som beskriver hur telefonstationsföreståndarens söner sprang ut i bygden till den “okände” spritsäljaren, medan spritbilar från Stockholm utanför telefonstationen väntar på vidare order. Smuggelbilarna dirigerades från telefonstationen, nattetid med hjälp av ljussignaler.

I december 1922 hade länsstyrelsen och generaltullstyrelsen utsänt en patrull på fyra man – länsdetektiven, en ingenjör och två tjänstemän från tullverket – som alla av praktiska skäl tog in hos kyrkoherden. Patrullen upptäckte snart att ljussignaler till smuggelbilarna utsändes från verandan på telefonstationen i Vreta, och ingenjören lär ha haft tankar på att sända en kula genom verandan för att visa att signalerna var avslöjade.

Kyrkoherden hade även uppmanats att vara försiktig med telefonsamtal till dåvarande kustuppsyningsman Öhman i Furusund eller tullinspektionen där. En av Öhman namngiven telefonist vid centralväxelstationen i Furusund brukade nämligen skvallra för sin fästman som var en stor spritsmugglare. Minst ett planerat beslag på Furusundsfjärden hade på så sätt gått om intet. För att återställa allmänhetens förtroende till alla telefonstationer inom de s k smuggeldistrikten ansåg kyrkoherden att man borde kunna lita till att inte endast telefonföreståndaren avgav tysthetslöfte, utan att varje person – barn eller äldre, familjemedlem eller ensamstående – får underskriva tysthetslöfte innan de får tillträde till växeln.

Landsbygden små telefonstationer fanns ofta hemma hos telefonisten, och familjemedlemmar kunde hjälpa till att svara. Nedan syns en svensk telefonist 1910 vid ett växelbord från 1897.

Efter att ha låtit undersöka saken rapporterade telegrafstyrelsen att intet framkommit som gett stöd för misstankarna om åsidosättande av tystnadsplikten. Vid alla växelstationerna nekade personalen till att ha brutit mot sin tystnadsplikt. En av de tre telefonisterna i Furusund var dotter till en tullvaktmästare, en gift med en tullvakt och den tredje förlovad med en tullvakt. Ingen av dem som för närvarande inte var i tjänst var förlovad, och samtliga förnekade att de hade något som helst förhållande till någon person känd som smugglare.

Vad gällde ljussignalerna hade de inget samband med tystnadslöftet och ingick alltså inte i telegrafstyrelsens uppdrag.

1924-11-09 meddelas i en notis att kyrkoherde Nordlunds skrivelse till landshövding Edén om telefonpersonalen på Rådmansö ej kommer att leda till åtal. Vittnena hade sett hur ljuset upprepade gånger släckts och tänts, och då inte kunnat undgå att fatta misstankar om att blänkarna varit avsiktliga. Några bestämda påståenden om detta hade man däremot inte gjort till kyrkoherden, och landsfogde Hägg, som fått skrivelsen på remiss, hade nu beslutat att ej vidtaga några åtgärder å tjänstens vägnar i ärendet.

Vid en undersökning av ljussignalerna från telefonstationen kom DNs korrespondent fram till att förklaringen nog var lika enkel som landsfogde Hägg konstaterat: En person som kom på landsvägen kunde endast blinkvis se stationsbelysningen. Därefter stämde stationsföreståndaren Rådmansöherden för falskangivelse och ärekränkande beskyllningar i anmälan till telegrafstyrelsen.

Kyrkoherden frikändes småningom från ärekränkning, och kvarstod tydligen i tjänst. I augusti 1844 visiterade ärkebiskopen Rådmansö, och kyrkoherde Nordlund bjöd på middag.

1924 stiftades nya lagar mot spritsmugglingen, som då ökat kraftigt: 1921 hade 91.000 liter förverkats, 1923 över 191.000 . Från att ha straffats med böter kunde smuggling nu ge fängelse. Man inrättade även en så kallad spritpolis som under ett decennium kartlade smugglingens huvudpersoner och alla i deras närhet. Kusten bevakades av dåtidens kustbevakning och ett belöningssystem infördes där tulltjänstemännen fick andelar av värdet på den sprit eller de fordon som de beslagtog från smugglarna.

Under slutet av 1930-talet avtog smugglingstrafiken och var sedan i stort sett obefintlig under 1940-talet.

Bilden från Galärvarvet i Stockholm visar två 2:a klass torpedbåtar som ska användas av tullen för att jaga spritsmugglare i Östersjön.